Förra helgen gick vi igenom alla förnicklade kontakter. Det var aningen många och kanske någon för mycket.
Veckan som föjlde innehöll bearbetning av detta och ett möte varje dag. I veckan som följer får jag vara sjukskriven torsdag fredag om jag har tur. Min arbetsträning orkar jag inte med med den ansträngning som är.
Mötena på skolan är svårast.
Hur förklarar man att ett barn kan arbeta utan att det ser ut att arbeta? Hur förklarar man att hon kanske lär sig bättre om hon ligger på golvet? Hur förklarar man att det kanske bara är materialet på pappret som förstör? Jag minns själv vilket rabalder det var när jag skulle sticka en ful djävla blå bäbismössa på slöjden i 7:an. Sticka har jag kunnat sedan jag var barn eftersom min mormor lärde både mig och min syster tidigt att både sticka och sy. Det var inte problemet. Jag satt under bordet och stickade för att stå ut - fröken blev naturligtvis arg och trodde jag provocerade. Då satte jag mig på bordet och det blev självklart inget bättre, jag provocerade ännu mer och fick gå till rektorn. Som hotade med att sätta sig på mig om jag inte skötte mig. För några dagar sedan skulle jag sticka åt Rally och då gick det upp för mig. Jag kan inte sticka i det material fröken gett mig och inte heller i den färgen för den skar i mitt estetiska sinne. Det gör rent fysiskt ont av att hantera akryl. Nej, man kan inte sticka med bommulshandskar, inte jag i alla fall mina händer är så känsliga att de inte står ut med det heller. Inte heller fick jag ta med garn hemifrån - Det skulle vara just detta förbannade garn. Och jag ansågs provocerande.
Det gör säkert Rally i skolan ibland också, men om det är så, hur förklarar man att just då kanske hon inte kan göra den uppgift som alla andra håller på med och då får man återigen försöka förklara att hon inte riktigt funkar som alla andra. "Ja, men hon måste ju jobba på lektionerna". Gud så jälvla trött jag är på att höra det! Både vad gäller mig själv och Rally. Vad är egentligen viktigast i skolan? Att hon lär sig eller att hon jobbar? Hon kanske lär sig om hon får sitta och rita och lyssna samtidigt eftersom ljud och bild är lättare för henne än text. Att tvinga henne att arbeta i grupp när det är en svårighet utan att förklara för gruppen vilka svårigheter hon har är fan inte snällt mot någon.
Och ändå har hon skitbra lärare! Riktigt jäkla asbra, som försöker, som vill och som vågar fråga.
Vi har inte kommit någonstans sedan jag gick i skolan. Hela min skoltid var "fel", den var som akryl mot huden och jag kunde inte lära mig på det sättet. Alla trodde jag provocerade när det enda jag höll på med var att försöka stå ut. Intelligens och att sitta still i skolbänken har faktiskt inte på något sätt med vartannat att göra.
Och nu börjar adventsstöket.
Eleverna ska ha än det ena och än det andra med till skolan. De ska sjunga och baka och vara där på kvällarna, de ska ha lottpriser och prislotter och annat skräp. Detta SKA alla göra och alla behöver inte men om man inte gör det så blir man ANNORLUNDA. Vi har faktiskt inte råd att baka åt hela hennes klass. Ledsen, men så är det. I min enfald trodde jag att Godsägaren skulle hjälpa henne med det eftersom jag förstått att han lovat henne det, men så var det tydligen inte. Det skulle jag stå för (förmodligen för att "jag" får underhållet som ska gå till sådant enligt honom). Jag måste alltså planera om hela min veckostart och hinner inte göra mina söndagsrutiner, vilket innnebär att hela vår vecka startar "fel". Jag vet att jag kommer att vara helt slut nästa helg också och då närmar sig julen ännu mer. Meningen är att jag ska ha med en tavla på en utställning, men just nu känns det som om det bara är för mycket. Det är för mycket att fira jul, det är för mycket att fara kors och tvärs och det är för mycket!!!
Som om inte det är nog får Rally en skrälldus med utbrott onsdag torsdag och är helt slutkörd fredag. Hur förklarar man för människor hur fullständigt utskiten och dränerad man blir av de där utbrotten? Det är inget man vill ha men kommer de kan man inte stoppa dem. Det är helt omöjligt. Att vara mamma i den situationen gör något så fruktansvärt ont så det finns inte ord att beskriva det med. Att då vara mamma själv med asperger och försöka balansera är ingen lätt uppgift. Hysteriskt fick jag ringa 112 som skickade mig till 1177 som hade telefonkö som vidarebefordrade till 112 som till slut kopplade mig till polisen som ... ÅÅÅH! Fan jag blir tokig! Till slut ringde jag landstingets växel som hade hjärnan i behåll och rotade fram det telefonnummer jag behövde och vi fick till slut den hjälp vi behövde.
Det lustiga är att barnpsyk hänvisar till habiliteringen som hänvidar till barnpsyk som hänvisar tillbaka till habiliteringen.
Jag är rätt trött på det där med att bli skickad mellan instanser och att inte vara någos bord så jag sa åt båda två att jag skiter fullständigt deras inbördes rangordning och berättade för de att de fick göra upp det där sins emellan, nu är det väl ändå viktigast att få oss två att överleva, inte sant?
Om det nu inte finns personal på ett ställe så det räcker bör man inte lex sara då eller Lex maria eller Lex And eller vad det nu kan heta för lexa... Bör man inte själv känna att man har ett ansvar när man ser att två människor kämpar så de blöder själsligt? Förhoppningsvis verkar de som har med mig att göra börjat förstå att det inte riktigt går att ursäkta sig, så sköterskan jag till slut fick tag på efter två dagars kamp verkade faktiskt ha fått poletten att trilla ned.
Men ska jag verkligen behöva gapa och skrika i vartenda steg jag ska ta? Jag har inte energin från början, så hur ska jag orka? Hur är det tänkt att jag ska orka?
Dessutom fick jag två nya på vår lista. Sjuksköterska 66 och sjuksköterska 67, den ena ville inte ta den andras jobb och tvärt om. Vi ska ha kontakt med en evinnerlig massa människor som inte vill ta ansvar.
Varför är det inte så att när man får diagnosen så går en automatsäkring inom sjukvården som ungefär när man har konstaterat att någon har brutit benet. Då gipsar man om det behövs och skickar inte hem personen förrän den får vård. Här konstaterar man benbrott och säger "kör försiktigt hem nu".
Fy fan vad jag är trött och nu måste jag baka jälvla kärleksmums från helvetet!!!
Jag som inte har hunnit hämta mig efter onsdag-fredagsperioden än. Disken är inte färdig, matlistorna är inte färdiga, skol-listorna och veckoplaneringen är inte färdig och det hinner jag inte nu heller.
Visst, jag hade kunnat göra det istället för att skriva det här inlägget, men min hjärna är inte i fas än.
Den glada Lena is yet to come.
Laser
Kommentarer
Skicka en kommentar