Betraktelser från en kalejdoskophjärna

Skolan har varit på tapeten, både för oss och för omvärlden. Vi fick en stoppsmäll förra veckan angående skolgången för Rally. Det jag trodde var klart och fungerande hade tydligen inte fungerat alls. Om jag inte får några indikationer på att saker inte riktigt fungerar så kan jag ju inte göra ett skit. Jag kan bara lita på lärarnas kompetens, planering och mod att våga erkänna om man har gjort en miss. Det är mänskligt att spela fela – men det är omänskligt att kräva av en elev med särskilda behov att den ska klara undervisningen utan sin mentala rullstol. Hen är ju så trevlig så hen klarar det är ändå. Charm har inget med en eventuell diagnos att göra! Jag avskyr att jag alltid ska behöva jämföra med rullstolsmänniskor eller människor med hjulben, men det verkar som om det inte går att förstå om man inte sätter någon form av klisterlapp i pannan. Som tur är ger vi inte upp. I morgon har vi möte – igen. Senaste var för en vecka sedan. Hur många föräldrar

Det finns en självklarhet för de flesta. En självklarhet som inte alltid gäller alla. Den att få finnas. Jag har alltid funnits, mer än nöden kräver ibland men just nu finns inte jag heller. Det är en märkvärdig känsla. I tron att jag flyttade till något vackert, troget, kärleksfyllt och ytterst påtagligt och existerande packade jag ihop mitt liv, min Rally, mina katter och flyttade till Solen, Karlstad och Kärleken. Fyra månader senare står jag på en trapp och får veta att den jag förbehållslöst, naivt och på mitt eget totala vis älskat, har haft (minst) en annan kvinna och inte bara haft hon visste inte då att jag fanns och hon vet det förmodligen fortfarande inte. Att vi varit fästfolk också är förmodligen dolt i okunnighetens dunkel. Ja, fästfolk – För över ett år sedan svarade jag ja i min enfald på den förmodligen för snabbt ställda frågan. Hon är inne i huset - Jag är utanför.  One day you're in - The next day you're out.  Känslan av att det som varit v

Avesta i all ära. Jag hade gärna bott kvar om det inte varit så att jag höll på att kvävas. Jag hade gärna sett Avesta uppnå de 25 tusen invånare man har satt målet till och med en lagspelare som Lars Isaksson och Sussie Berger vid kommunrodret tror jag att det är möjligt. Jag önskar att det är möjligt för jag har mycket att tacka Avesta och avestaborna för. Framför allt Bergslagsteatern och Teater Jallas publik, skådisar och andra teaterfolk, men mest mamma och pappa.  Nu fick jag lov att göra ett annat val för mig och Rally och jag ser att jag har gjort rätt.  Skillnaderna är inte bara synliga, de är monumentala!  Vuxenhabiliteringen i Hedemora körde över mig fullständigt som människa och funktionshindrad. Man hotade med mig God man om jag inte bjöd in dem hem till mig och fyllde i ett papper (som jag sedemera inte alls behövde fylla i visade det sig). Man använde facebook för att kontakt mig i vårdärenden med resultatet att jag självklart blev skogstokig. Det fanns andra ka

Egentligen orkar jag inte skriva det här. Egentligen borde jag gå och lägga mig så jag orkar lusläsa reklambladen i morgon. Egentligen borde jag göra mig av med katten för den kostar pengar. (Fast det kostar ju också pengar...) Nu är jag ju tyvärr den personen som inte kan sova om jag inte har fått ut smärtan ur systemet så för att slippa valla runt mig i lägenheten hela natten så skriver jag istället och hoppas att litet ska komma ut så jag kan återgå till min bubbelvärld sen. För det var då rakt inget trevligt här ute utanför Aspavspärrningarna. Upprinnelsen är en diskussion om föräldrar som protesterar mot att barnen måste ha frukt med till den obligatoriska fruktstunden i skolan. Till trådstarterskan vill jag bara säga tack och jag gillar dig skarpt! No hard feelings. Skolan ska vara avgiftsfri (än så länge, det ändras nog när vi ser att jobbskatteavdragen gör ännu större hål i statskasseosten). Att äta en frukt i skolan under samlade former är bra! Det är något jag st

Kyrkovalet 2013 Jag ska snart gå och rösta. Det är en grej för mig att göra det på själva valdagen och i min tilldelade vallokal, om jag kan. Ett val jag har gjort efter många års förvirring är det. Valet är att fira demokratins dag. Vi gör något litet extra den dagen. Rally följer med och idag är det lilla extra att fira med en fairtrademärkt starbuckskaffe, bara för att det är vad Rally önskar sig mest just nu.  Frågan är var debatten är. Vill någon egentligen ha min röst? Den enda stora dagstidning/kvällstidning/dygnstidning som tar upp valet seriöst är Svenska dagbladet. De andra har bara någon liten information i ett hörn. Är det demokrati? Vad gör tidningarna? Mord, självsvältsdieter med matematiska förtecken och nassar. Tidningarna struntar i det som är viktigt, de bara serverar läsarna vad läsarna vill ha för att kunna kränga lösnummer. Det är ungefär som att bara mata sitt barn med mjukglass för att slippa ta konflikter - från min bubbla betraktat. Varför tar inte

Jag börjar ta mig tillbaka ur min bubbla. Börjar titta igen på vad omvärlden gör. Vad mina vänner (som har ett oändligt tålamod med att jag försvinner i tid och otid, men jag kommer alltid tillbaka) sysslar med och om det har hänt något spännande. Jag försöker sålla i sådant som är ointressant i mina ögon och se det jag tycker är intressant. Jag har medvetet hållt mig borta eftersom jag har lärt mig att mitt känsloliv kanske inte är så råbarkat som jag alltid trott.  Skör personlighet står det faktiskt, tro det eller ej i mina papper. Så, jag går inte in i diskussioner på samma sätt för jag förstår inte så många saker och det tar sådan tid för mig att lappa ihop besvikelsen över att inte förstå. Så idag tänkte jag att jag skulle titta runt litet på fäjsboken och se om det hände något spännande. Jag gick med i ett eller två nätverk för Asperger och Neuropsykiatriska diagnosfolk och det tog mig inte särskilt lång tid att inse att den inkompetens vi mött och de underliga situationer

Egentligen har jag inget emot dem. Upprepningarna. Det är väl en av fördelarna med att ha Asperger och samtidigt vara regissör. Jag tröttnar aldrig på att se en scen om och om igen. Jag älskar mer själva repetitionerna än någon annan del i teaterprocessen. Möjligen skulle det vara den där nördiga stunden när jag sitter och färgar manuset i tusen olika färger beroende på vem som reagerar på vad och vem - men det är i övernördklassen så det låtsas vi inte om nu.  Nej, jag älskar upprepningar, jag älskar det som är bekant och det jag är van med men vissa saker är så oerhört oerhört oerhört tråkiga! ♫♪♫♪♫♪♫♪♫♪♫♪♫♪♫♪♫♪♫♪♫♪♫♪ Att förklara för lärare att man inte kan hjälpa att ens barn är sjukt. Jag har ofta funderat på det som lärare själv. Tror man att ett barn blir friskare för att man säger att det måste vara närvarande? Om kroppen är där men hjärnan inte är det. Är man närvarande då? När jag har mina autistiska stunder, borde man dra min lön motsvarande tid, eller räcker det med

Jag lovade mig själv att när vi hade landat litet i Karlstad skulle jag börja skriva igen och jag höll det löftet i helgen, tills jag blev avbruten. Hur kan det vara så svårt att hitta tillbaka till flytet trots att det bara är en kort enkel fråga som inte egentligen behöver vara så ansträngande att varken svara på, relatera till eller ta sig tillbaka till ett fokus. Det övergår mitt förstånd, tänker jag och bankar litet extra på hjärnan för att få igång den igen... inget resultat... Det är ingen hemma längre. Då slår det mig att det är just de sakerna som är så grymt svårt att förklara, inte bara för mig själv utan för omgivningen också. Hur kan man bara försvinna i sitt eget huvud? Hur många gånger får jag inte höra att "det är väl bara att..." - sätta upp lappar på kylskåpet, lägg fram kläder kvällen innan, gör en lista. Förslagen är oändliga och nästan alltid lika korkade, korkade i min värld, för den som säger det är det naturligtvis inte det. I kylskåpet har man