Betraktelser från en kalejdoskophjärna

Nej, jag kunde inte vara riktigt snäll på mötet. Jag försökte ska gudarna veta, satt och höll i mina arga celler så de inte skulle brisera. Varför kan man inte förklara för mig vad verksamheten går ut på? Jag vet inte hur många gånger jag har frågat nu, och jag vet inte hur många svävande svar jag har fått. När jag godtog att delta i Portalen gjorde jag det för att det lät perfekt för mig. En individanpassad verksamhet med samverkan mellan socialen, psykvården (ja, jag är psykfall, men det är väl ingen nyhet), försäkringskassan, arbetsförmedlingen, landstinget och alla som är inblandade med mig. Det lät kanonbra. Förslaget på den person som skulle vara från öppenpsyk var dock inte någon hit. Jag förklarade att jag inte var intresserad att prata med någon som bara var intresserad av skvaller om mina föräldrar, företrädelsevis mamma som hon haft som lärare. Tack, men nej tack. Vid det första mötet lät allt också mycket bra. Individ och samverkan, individ och samverkan, individ och sa

Rally (Barnet) är lämnat i skolan och ska till kontaktfamiljen idag. En hel helg. Det viskar som en eon i huvudet på mig. Inte på grund av att jag tror att jag kommer att längta mig blå utan för att jag tuggat på som ett envist gammalt ånglok det senaste året. Den första önskan jag har är att jag ska få gå och lägga mig igen och sova en stund, för jag har inte vågat somna i natt heller av rädsla för att missa att lämna henne till skolan i tid och riskera utskällningar och pikar igen. Så skoj får jag dock inte ha, för jag ska till det berömda Porthaaahhlen idag igen. Alltså, det kanske är jättebra för någon, fast jag har svårt att förstå att människor står ut med att bli hunsade, nedgjorda och behandlade utifrån något slags konstig samhällsbild om att alla sjuka, arbetslösa, utlänningar och ungdomar är lata och dumma i huvudet. Samtidigt ska människor som hemtjänsten bli färre. Var är logiken? Kan någon peka på den åt mig? Det är möjligt rent teoretiskt att dessa &quo

Bloggosfären är helt ny för mig. Inte att läsa men att själv skriva, jag hade faktiskt tänkt att jag aldrig skulle blogga - det var ju liksom redan uppfunnet av P@ts. Jo, det är lika bra att ni vänjer er på en gång, jag döper om folk, de som inte vet det lär bli varse. Varför det blir de namn det blir finns ingen annan logik bakom än min egen hjärna och vill man veta varför man har fått just den smeknamnet får man nog fråga. De flesta som blir omnämnda kommer säkert att känna igen sig och då vet ni var min brevlåda bor. Det är inte helt lätt som sagt att bloggosvära. Mycket trixande och knixande med texter och mallar hit och dit och själva skrivklådan kommer av sig när det går på tok. Därför har det inte blivit någon rapport från Portalenmötet, men det kommer. Det krävs bara en särskild dator som har tålamodskort, litet tid och litet kaffe. Tiden kommer jag nu äntligen att få, då Barnet (som inte fått något smeknamn än) äntligen fått kontaktfamilj. Första helgen blir nu! Det bli

Dagens möte blev ungefär som förväntat, jag redogör närmare för det i morgon. Hjärnan tänker inte i förståeliga banor just nu och orden följer sin egna bana. Ungefär som när ett barn lär sig prata, spridda ord utan sammanhang är det som flaxar därinne och det behöver ingen annan uppleva. Tydligen får jag inte skriva om det som rör mig idag. Måste lusläsa Bloggers regler, trodde jag kunde det där med baksidan av handen sen moderatorstiden på Spray Chatten, men tydligen inte. I mina tankar finns min Barndomsväninna mycket idag ( får se om jag får skriva det då...) Tröttlaser I morgon blir det bättre!

Min farmor är en av mina stora idoler som ni kommer att märka. Hon var nog värre än jag vad gäller att vara utanför ramarna och bråka. På Stockholms gator blev hon bespottad för att hon var kvinnosakskvinna och därtill okristen. På riktigt, man spottade på henne av dessa anledningar. Farmor sa i alla fall alltid "Man ska inte prata med arslet när det finns ett huvud" (om nu blogger godkänner det fula ordet...) Från första gången jag fick höra att hon sagt det så har jag följt det rådet, till en viss del. Ofta börjar jag att försöka kommunicera med diverse bakdelar för att inse att kopplingen till hjärnan där är något lång och vägen aningens labyrintartad. Därefter brukar jag gå över till att prata med grannhålet i hopp om att få förståelse, men det brukar sluta med ganska slippriga samtal där man glider från ämnet. Detta gör jag för att man inte ska kunna skälla mig för att inte försöka gå "rätt väg". Gårdagens bravader med Pippi Pedagog fortsatte som n

Långt borta i fjärran ljöd något oidentifierbart. Svagt, kanske pipande, möjligen irriterande men inte tillräckligt störande för att putta mig ur min medvetslöshet. Nej, jag kan inte kalla det sömn och medvetslöshet är egentligen ett för starkt ord men bara marginellt, ca 10 promille. De som har försökt väcka mig i det tillståndet vet vad jag menar. Inte bakfull, inte påverkad av sömntabletter eller något annat. Helt frisk och klar medvetslöshet. Slutligen reagerade kroppen och satte telefonen till örat. En snäv röst med uppenbara uppfostringstendenser uppmanade (ofrivillig alitteration) mig att besvara frågan om var min dotter var eftersom hon skulle vara i skolan vid den här tiden. I samma ögonblick slog alla alarmsignaler på och om man inte har bott i mitt huvud kan man omöjligt veta hur det låter och känns, men orden som följer är inte särskilt väl valda. Det blir ett enda sammelsurium av fan, fan, helvete, jävlar, fan, fan, inte igen, fan, fan, stackars dotter, fan, jävla fans