Betraktelser från en kalejdoskophjärna

Måhända är jag tjatig, men jag hoppas att den som inte orkar eller vill läsa själv tar det ansvaret och låter bli. Ibland hör jag nämligen den unisona "Facebook-sucken" från några av mina vänner. Långt ifrån alla gudskelov, men ett par stycken knivkastande maror och någon enstaka "håll-käften-och-var-söt"-pajasar. Jag tänker inte längre försöka anpassa mig till dem, jag tänker fortsätta kämpa för mina "halta lottor" och mina medmänniskors dito. Så, kände du att du drog en suck och tänkte "nu är hon igång igen", sluta läs nu ;) Eller läs för tusan hakar, men gör det på eget bevåg. Den senaste utvecklingen i Portalen-soppan är fascinerande förutsägbar. Jag tror jag ska göra en manual i hur man möter dessa människor. Det borde finnas en kurs i "myndighetsmöten" på gymnasiet, eller enstaka kurs på universitetet. Jag skulle kunna både skriva manualen och hålla i kurserna, för det följer ett visst mönster. Varenda jäkla gång. Funktionen

Idag ska man ta på sig blått för att minnas de som bär blått varje dag, eller ofta. Blåmärken och blåögon. Jag har tackat ja till den manifestationen men det känns litet halvgjort, jag bär hellre blått i blodet varje dag. För det är för mig att vara ädel om något, att inte blunda för det vidriga som händer våra barn, ungdom mar och vuxna. Det är för mig att vara blåblodig. Vi slår varandra dagligen på olika sätt och oftast väljer vi att blunda just då och sedan byter vi fot och går med på att bära blått bara för att döva vårt samvete. Verbalt, med kroppspråk, på nätet och bakom lyckta dörrar. På det viset är jag faktiskt stolt över mig själv. Jag har försökt se. När vi var barn kunde jag inte göra något, nu kan jag. Trots det försökte jag, vi. Vi fanns för varandra, idag kan jag bara finnas för andra och mig själv. Framför allt lärare har ett stort ansvar, det är de som ser barnen mest utanför hemmet och det går faktiskt att se om ett barn eller ungdom far illa. Det går fakt

Överlägsna undertraktelser: Till ungdomen - Om Norges nationella sorgedag 21 a... : Det är ganska många ungdommar jag har mött och ibland är jag osäker på om jag själv har lämnat den livsperioden. När jag har arbetat i skolo...

Det är ganska många ungdommar jag har mött och ibland är jag osäker på om jag själv har lämnat den livsperioden. När jag har arbetat i skolor, på teatrar och musikföreningar runt om i landet har jag aldrig haft problem med ungdommarna. Det är de vuxna runt omkring som jag får problem med. Ungdomen kanske inte är en ålder, det kanske är något vi bär med oss hela livet. Vissa väljer att gå ur den, andra väljer att stanna kvar. Efter Utöya och explosionen i Norge kommer mitt val att stanna kvar i ungdomen att bli ännu starkare. Det finns en klokhet i ungdomen som vi vuxna ofta glömmer och gärna sopar under mattan som omöjlig och barnslig. Ungdomar har något vi vuxna ofta saknar. Passion och hopp. Hade vi inte trott det var möjligt att driva BackBeatBolaget i Sandviken så hade vi gett upp. Många i kommunledningen sa att det inte var möjligt, vi kunde inte leda varandra. Vi gjorde inte det. Vi samarbetade. Vi målade, vi lagade mat, vi arrangerade koncerter och vi tog hand om varandra. Och

Det slår mig nu när jag sitter här och skriver att jag inte alls överdriver. Det är ju en av mina egenskaper ibland, men när det kommer till att jag har talat om för lilla flickan på Portalen att jag skulle kunna leda alla de kurserna de erbjöd mig så ljög jag faktiskt inte. För att man inte ska tappa fotfästet när människor som de på Portalen med sitt kroppspråk, ord och framför allt attityd så tror jag man behöver gå tillbaka och se vad som är bra med sitt själv. Ja, jag menar med sitt själv. Sin självbild, sitt jag och sitt varande - sitt själv med mina ord. Det är vad jag har gjort nu senaste timmarna å BrancOut. Det finns inget bra ord på svenska, men danskarna säger forblaffet om det ord jag just nu söker. Vid flera tillfällen i min så kallade yrkeskarriär har jag haft drama för arbetslösa och föreläsningar om hur man framträder. De kunde ge mig jobb att skaka om det där tycker jag, för då skulle förmodligen åtminstone attityden ändras. För det är faktiskt attityden som gör