Betraktelser från en kalejdoskophjärna

Var e alla? Om integration och anpassning. Jag hade tänkt skriva helt andra blogginlägg vid den här tiden. Om kraften i musik och Johannes Kotchys koncert tidigare i somras och hur den påverkade mig kortsiktigt och långsiktigt. Jag hade tänkt referera till fler situationer i Portalens och sjukskrivningsarbetslöshetsförvirringen. Jag hade tänkt bli hoppfull och glad, den Lena jag är. Det får nu vänta. Inte hade jag tänkt delta i i debatten som jag tror kommer att komma igång nu. Inte hade jag tänkt krocka med nära och kära i invandringspolitiksdebatten ännu en gång. Inte hade jag tänkt sitta här och skaka med benet och vara upprörd. Men, som flickan på Portalen sa; man får inte alltid som man vill här i världen. Kan vi först och främst konstatera. Det finns terrorister av alla färger och former? Svaret är efter helgen uppenbar. Ja, det finns det. Det handlar till syvende och sisdt om invandringspolitiken. Om det ord som alla använder i den frågan: Integration. Man

Hur man än vänder sig har man människan i slutet av alla handlingar. Hur jag än vänder mig är det jag som står ansvarig för mina handlingar oavsett vad jag har i bagaget. Oavsett tro, oavsett antal kronor på banken, oavsett jobbskatteavdrag, burka, durka, lurka... Det är jag. De kriminella motorcykelgängen består fortfarande av kriminella människor, motorcyklar kan inte utföra kriminella handlingar utan förare, mig veterligen. Det har jag hävdat förut och jag hävdar det igen, med en dåres envishet. När attentaten i Oslo och det övermäktiga på Utöya hände rasade direkt spekulationer åt bara ett håll. Några kloka höll andan och manade till besinning. När CNN som allra värst kopplade ihop Al Quaida med attentaten hade redan norsk polis talat om att mannen som gripits varit etniskt norsk (Vad nu det betyder). Jag hävdar att själva Al Quaida inte kan begå brott eller terrordåd. Det är människorna i gruppen som gör det. Lika litet som det är alla Blå-dårar som begår dylika brott som de

Det skrivs spaltmeter om alla andra. Förvisso fick det gärna skrivas spaltmeter om mig också, men det är inte riktigt det jag är ute efter. Tidningarna skriver om fel saker. Sverige demokraterna tycker fel men trycker rätt. Hysén är magsjuk och Reinfeldt maktsjuk. Vi äter fel, du och jag. Vi går fel, vi mår fel och vi är helt enkelt fel allihopa. Om man nu ska tro allt man läser. Det som fascinerar mig mest är ändå att vi faktiskt köper det. Inte bara det som står utan även blaskorna. De heter just blaskor av en anledning, de är blaskiga. Vi köper tidningar som ingen vill läsa. Bara för att lägga på bordet hos frissan, för det är väl bara där alla läser dessa tidningar, inte sant? Jag för min del har aningens svårt att motivera att köpa något jag inte vill ha. Ska Rally ha någon av aftonblaskonra får hon köpa dem själv, jag vägrar. Alltid  handlar det om de andra, alla andra. Aftonbladet handlar om hur dum Littorin och högern är, expressen handlar om hur dum Sahlin, att Göran Gre