Betraktelser från en kalejdoskophjärna

Tydligen får man ha andras papper i sin ägo även om man upprepade gånger har önskat få dem återlämnade. Att inte själv få bestämma över vad som ska göras i den egna ekonomiska situationen känns inte bara förnedrande utan också skrämmande. Inte så mycket för min egen del som vanligt, utan för de där som inte är lika bråkiga som jag. Har jag rätt bråkar jag. Har jag fel bråkar jag också, fast kanske inte lika mycket – Jag skrattar hellre åt att jag har fel än framhärdar trots att jag har fel. Den här gången hade jag rätt. Det stoppade upp min skuldsaneringsprocess i 8 månader och ändå får jag inte mina papper, ingen ursäkt – ingenting. Människor har så konstiga fördomar om vad saker och ting innebär och tar inte reda på fakta, skäller ut klienter och ber dem dra åt helvete. Det gör inget, för jag är glad ändå. Vet inte om det egentligen är så bra reklam för projektet och företaget i fråga och själva grundtanken är så bra att jag inte tänker namnge den.

Just nu har ja helt enkelt inget att säga, så därför skriver jag istället.  Mitt facebook-konto är för ögonblicket igenmurat.  Jag har inte energi att sitta och se människor berätta vad de dricker vareviga fredagkväll.  Hade jag varit intresserad av det hade jag gått på krogen.  Jag har inte energi att sitta och läsa vad alla vänner, ovänner och bekanta ska äta till middag.  Det är inget fel att göra sådana uppdateringar. Det passar bara inte min smak, lika litet som det passar andra att se mina evinnerliga spelinlägg.  Jag har ingen energi att sitta och kryssa i och ur alla människor som spelar och som säger att de inte spelar  och inte vill ha förfrågningar, trots att de uppenbarligen spelat spelet - eller så ljuger facebook och  spelkonstruktörerna, men mitt fel är det inte. Jag får så mycket annan skräp från mina vänner på facebook, men jag är inte intresserad av att tala om för folk hur de ska bete sig så länge de håller sig till de regler som finns. 

Ibland blir det liksom bara tvärstopp. Jag ser världen. Betraktar den. Tintin är homofob. Jag som alltid har trott att han var kär i kapten Haddock. Är det fel av en konstnär att skildra sin samtid? Är det ett entreprenörsfel att skapa den konst beställaren betalt för? Var det fel av Belgien att vilja bli ställd i bättre dager? Är det inte just därför vi envisas med att ha kvar Sveriges största socialbidragsutgift i form av monarki? För att Sverige ska framstå som ... ädelt... Är det inte just därför människor, inklusive jag själv, kletar oss i huvud med allehanda spackel och tvivelaktig gosmetika (medveten felstavning), bevisar vår intelligens med papper och allehanda tester - för att människor ska se hur bra vi egentligen är. Näe, jag tycker inte det är rätt med folkmord. Nej, jag tycker inte heller det är rätt med homofobi, bifobi eller transfobi (Hobetfobi bestämmer jag att det heter nu). Nej, rasism är lika illa det. Men att ändra historien - ändra kulturarv oavse

Meningen var att det här inlägget skulle kommit före semestern så "vår" soctant och hennes kollegor kunde gå på semester och vara stolt och glad. Nu har vädret och litet annat smått och gott hindrat det, men bättre sent än i tid och otid. För några år sedan blev vi ju ganska ansatta av vissa element vid en viss tjänst och jag vet att någon då kommenterade mig med att det finns bra soctanter också. Jo, det vet jag att det gör, men det är tyvärr inte de som utmärker sig och jag har inte träffat på någon sådan i Avesta sedan 2002. Nu har jag försökt hålla mig undan det där just för att bara grejen att sätta sin fot, trycka telefonnumret eller ens andas att ta sig dit är så sammankopplat med ångest och förnedring att jag också har lyckats i många år. Tyvärr med resultatet att det ser mycket värre ut än om jag gjort det tidigare. Det är lätt att vara föreklok efteråt och tänka före efter, men det är så lagom i tid då. De som tror att någon går till socialen och glad

Ni som bor i Avesta med omnejd, stötta Bergslagsteaterns ungdomar och gå och se "Koppardalens hemlighet"!  Visa framtidens scenkonstnärer hur viktiga de är. Vi vet aldrig var nästa Bergman (Ingrid eller Ingmar) börjar sin bana. Nej, det är verkligen inte bara pest och pina i kvarteret Multikulti. Om utförsäkringen har jag inte skrivit sen jag blev det, utförsäkrad alltså. Eller, jag hann aldrig bli det ordentligt eftersom min sjukskrivning fick lov att gå över i sjukersättning. Så trixar man bort kniviga siffror och faktiskt hjälper någon åt rätt håll.  Ni som inte vet vad det är så kan jag förtälja att sjukersättning är en ersättning som är minst lika sjuk som den som uppbringar den. På min tidigare gymnasielärarlön så blir det inte många kronor kvar. Jag tänker inte ge exakta summor här och nu för jag orkar inte diskutera siffror. Det är inte det intressanta. Det intressanta är att en människa som jag, med tusen järn i elden kan gå f

Mitt förra blogginlägg har haft stor effekt - större än jag kunnat ana. Det gläder mig, det innebär att någon faktiskt läser mina ord och blir berörd. Några har blivit mycket illa berörda och andra direkt berörda och någon har vågat ta steget. Vinsten för mig är kanske inte samma som vinsten för någon annan, men så länge vi har yttrandefrihet i det här landet tänker jag både använda mig av den och skydda den med liv och lem om så är nödvändigt. Jag kanske inte alltid håller med dina åsikter, men jag kan gå i döden för din rätt att uttrycka dem. Några fel har jag tydligen haft i mina påståenden - jag har förstått på många att jag är en dålig människa i somliga ögon, men jag är inte sämre än att jag kan påvisa mina egna fel och brister. Alla har som jag, rätt till sin åsikt. Innan jag går in på vad det är jag har tagit så fel på så vill jag tacka de två gamla teaterrävarna från "Våld ljuva Våld tiden" på Bergslagseatern. Ni vet båda vilka ni är och jag är extremt tacksam

Följande inlägg är den insändare jag ville ha in i AT (Avesta Tidning) i sin helhet. Om den nu kommer in så blir den styckad pga det begränsade antalet tecken. Begränsningar är inte min bag så jag vill att det ska finnas möjlighet att läsa mina tankar i dess helhet. Mot bakgrund av min reaktion ligger Bergslagsteaterns mångfaldspolicy, FN's artikel 2 i Barnkonventionen och min egen alltid envisa kamp för att barnen är de viktigaste medborgarna vi har! Bergslagsteaterns mångfaldspolicy hittar ni här -  http://bergslagsteatern.se/empty_21.html FN's artikel nr 2 i Barnkonventionen hittar ni här -  http://unicef.se/barnkonventionen Mina åsikter hittar ni - Här: Bergslagsteatern kommer alltid att vara det mitt hjärta blöder mest för i Avesta. Ungdomarna och barnen i verksamheten i synnerhet, de vuxna är vuxna och klarar sig oavsett. Bergslagsteatern är en plantskola för scenkonstnärer av stora mått. Vi har flertalet tidigare medlemmar som börjat sin bana med scenkonsten s

Allt stannar liksom bara upp. Ögonen fastnar på samsung-märket på skärmen och sitter där tills något bänder bort uppmärksamheten. Jag försöker förstå samtalet jag nyss hade.  Varför är det så att habtanter, soctanter och andra tanter har rätt att stövla in i mitt liv hur som helst. Varför är det så att de kan skita fullständigt i att meddela mig när de inte dyker upp på ett möte. Varför är det så att de har rätten att säga att mina idéer är gamla och någon redan har genomfört dem, när de inte ens har lyssnat färdigt på själva idén? Är det inte meningen att dessa kvinnor ska hjälpa? Varför känner jag mig alltid så kvävd och dum i huvudet när jag haft kontakten med dem. Ska inte just dessa människor vara experter på just min diagnos? Som om jag automatiskt var mindre bemedlad bara för att jag är annorlunda bemedlad. Behandlar de människor med fysiska funktionshinder på samma sätt? Gör de det är det skrämmande. Gör de det inte är det ... skrämmande..

Integritet är för andra. Sitter här och väntar. Som den Aspie jag är så kan jag inte fokusera på något annat. Gårdagen var en plåga i att ha folk i ansiktet och jag har inte hunnit få pusselbitarna på plats efter det. Tänk att så mycket ångest och smärta kan få plats i en och samma person. De bedövar som dårar och det gör ÄNDÅ ont. Som när de skulle lägga epidural när Rally föddes. No can do. Tre gånger försökte de. Tre gånger kände jag fortfarande. De fick söva mig. Det slapp de nu hos tandläkaren, men jag undrar jag. Jag går ju ändå in i det autistiska tillståndet och det tar en dag för mig att komma ut. Kanske är det mer effektivt att då söva mig. Nåja, det är över och nu har jag bara ont. Då ska täckestanten komma på så kallad utvärdering. Varför? Och jag törs inte säga nej. För så är det. Säger man nej så vill man inte ha hjälp. Det är inte så att man kanske inte vill ha folk springande här hela tiden, det är kanske litet jobbigt när man ser tantögonen v

Jag älskar att föra in nya vänner i min blogg och hitta på namn åt dem. Många har ju redan sina namn, andra inte. De dyker upp som vi interagerar och som jag har behov av att berätta. Egentligen har jag som vanligt tusentals saker att berätta och skriva om, men jag vill inte skriva om den ångestladdade insikten om att jag måste söka pension - inte för att jag inte VILL arbeta utan för att jag helt enkelt inte KAN. Jag vill så det värker, jag saknar mitt jobb så jag blir tokig...are... men som det ser ut nu så går det inte. Jag kan inte. Jag vill heller inte skriva om det ångestladdade beslutet att återigen be Godsägaren om hjälp och ÅTERIGEN få på nöten. Nåja, han är glad över att han ännu en gång har fått platta till mig och köra ned mig i skorna. Nu presenterar han mig inte längre med ett högtravande "min fru - regissören" nu är jag en böld i hans arsle som enligt honom har bestämt mig för att göra allt djävligt för honom. Jag vill ännu mindre skriva om alla bilha

Nej Matrixreader, jag kan inte skriva kort. Du får lägga händerna på tangentbordet och suga upp ettorna och nollorna istället. Ibland slår jag på TV-n. Oftast bara för att se Abby Sciuto i NCIS fara omkring bland sina maskiner i sitt lab, Penelope Cruz i Criminal Minds eller Nalle har ett stort blått hus åker apparaten på. Då swishar ibland någon svennebrutta förbi och den här gången var det någon som tyckte att hon var dålig på att blogga när hon "bara" uppdaterade två gånger o. Hur hinner hon? Nej, jag är nog mer som han göteborgaren som Parlamentet-Pär kallar slentrianbloggare... Birro den Markusiske. Det svåra är att blogga slentrianmässigt när man tycker att man som jag tycker att man måste säga något vettigt. Jag tycker nog inte att det är särskilt intelligenskrävande att skriva vilka byxor, vilken foundation och vilket annat krimskrams jag har på mig. Att beskriva kan möjligen vara intelligenskrävande men bara skriva det vettifasen... Nej, jag har litet svårt att

För att åtnjuta den enastående ynnesten och av fuskare så åtråvärda sjukpenningen behöver man sjukintyg. Det här är en liten kort berättelse om varför jag inte tror det finns så många som orkar fuska med det. It is not a walk in the park som amerikanen skulle ha sagt. Före jul stannar all omsorg i Sverige - exakt en vecka innan jul är det tyst i telefonen, ingen mailar och helt plötsligt gäller inga regler längre. Inte ens praxis gäller. Eller är det just det, praxis gäller, det är bara det att det SKA vara så varje år. Av den anledningen har jag genom mina mågna år i psykåsocialsvängen lärt mig att aldrig ha ett intyg som går ut under årsskiftet. Det går helt enkelt inte - människor upphör att existera och är man då sjuk så har man alltid sig själv att skylla, i alla fall om det är psykiskt eller fibromyalgi. Andra sjukdomar tror jag man kan få hjälp med, för jag har också lärt mig att somatiska vården är mycket mer mänsklig av någon outgrundlig anledning än psykvården. Så, när mitt s

Jag kanske inte syns och hörs hela tiden, men det beror på att jag faktiskt inte har tid och ork att sitta vid min älskade burk så länge nu förtiden. Ibland gör det bara så infernaliskt ont i kroppen att det inte går, trots att jag ändå har massor att säga. Kanske är det en bra sak, för det betyder att jag lever någon annanstans i stället. IRL eller på någon annan obskyr undanskymd värld i cybern. Var jag än är så vet jag att jag gör skillnad. Hur det gick till har jag ingen aning om, jag föddes nog som en sådan som gör skillnad bara genom att vara jag och le. För egentligen är det ju det som är essensen av mig. En leende glad människa som tycker att livet är rätt bra ändå. Sen fick jag aningen stora fötter, aningen för litet tolkningsmöjligheter men samtidigt så tror jag att just det gör att jag är den jag är. För första gången på 11½ år sover Rally. Visserligen behöver vi höja dosen melationin och det blir dyrare men det skiter jag i. Det är värt varenda sekin att se henne p

Jag ser mig själv som intelligent, glad, sprallig, utåt och som den där människan som faktiskt klarar precis allt. Den som till och med törs stirra mördare i ögonen om det behövs, som inte räds hin håle själv och som aldrig backar för att stå på sig och för de som inte har samma mod och ord som jag själv, det är jag det. Så när jag ska stirra mig själv i skitögat och se vad som faktiskt har raserats under 15 år bara för att jag litade på andra och inte kunde avgöra själv vad som var rimligt och inte - då skäms jag. Jag skäms ögonen ur mig. Just för det här ögonblicket så spelar det faktiskt inte någon roll hur mycket funktionshinder jag har, jag tycker att jag ska ha klarat av det här ändå. Jo, jag vet, det är logiskt inte möjligt, men alla har talat om för mig i tusen och åter tusen år att det här klarar man om man är normal och man har sagt mig att jag är normal och därför har jag trott att om jag bara ändrar mig själv tillräckligt så kommer allt att lösa sig, om jag bara hittar r