När man sitter som jag gör nu och försöker gå igenom alla papper så är det inte konstigt att man klappar igenom ibland. Just idag är en bra dag trots att jag är förkyld, har tappat rösten, missade två skitviktiga möten igår, har fnurra på min familjetråd och försöker vara så förberedd på hemkomsten från Stockholm som möjligt. Berget av papper, skulder och andra makabra pappersfynd i min vältrampade köckenmödding är inte överskådligt. Det är som att stå vid foten av K2 och inse att det är bara att börja klättra, utan syrgas (vet inte om man behöver det, men jag är rätt förtjust i syrgas. det är ballare än lustgas...), utan rep och utan sällskap. Jag tror jag får litet sällskap vid the basecamp men än så länge står jag i startgroparna ensam.
För varje normal räkning i högen finns 10 krav eller påminnelser. För varje påminnelse finns minst 14 sidor utredningar, kommentarer, frågeställningar och mail hit och dit. Jag har alltid retat mig på att min gamla dator, en skitbillig 256:a med utan allt 5 år gammal går så in i vassen trögt. Just nu är jag dock innerligt glad för det. För varje klick jag gör så tuggar den vidare och då hinner jag läsa igenom alla buntar med kommentarer.
Ibland brukar jag tänka att det är märkligt att när man blir psykiskt sjuk, eller blir och blir... Jag var det ju från början, det visste vi ju inte då... eller sjuk och sjuk... Jag har ett syndrom, men det visste vi inte heller då... Det märkliga är dock att man förlorar sin integritet fullständigt. När du blir fysiskt sjuk går du och tar ett blodprov eller sju och inte frågar sköterskan dig om hur dina föräldrar var när du var liten. Inte blir du tvungen att beskriva din beteendekurva från födseln till dagen gång efter annan. En del människor brukar tycka att jag är -för- öppen, för tydlig och visar för mycket av vem jag är. Well... jag kan inget annat. Det finns liksom inget hörn av mig som inte är studerat, inte vad jag vet. Eftersom det nu är så att det inte finns en millimeter eller attometer ens av min själ som inte är kartlagd av psykiatrin så varför ska jag över huvud taget gömma mig? Vad finns där att gömma mer? Att ja vägrar lämna bort min nalle jag fick när jag var 4 år (eller om det var tre, det är snyggare med 4 för då kan man sjunga teddyhunden snobbanson...), att jag kan gå 453 varv runt lägenheten och fundera på vad det var jag funderade på och inte kunna släppa det förrän jag har kommit på det eller att jag är löjligt förtjust i vissa maträtter och smaker, så larvig att jag kan köpa en platta keso på Lidl bara för att den är godast (reklamintäkter tack!), jag kan gå i taket om pepparotsosten är slut på Hemköp och jag kan vråla namnet på en viss fårost som kan låta aningen ekivok med rätt uttal, mitt i fredagshandeln på ICA (Nä, jag haar inte Tourettes, det bara blir så ändå...) eller en massa andra rubbade saker. Som att jag kämpar om titeln världsmästare i långa meningar och värdelös meningsbyggnad. Nej, några hemligheter tror jag inte där finns mer. Så vad ska jag med integritet till?
Och ändå är det det jag saknar mest just nu. Att bara få vara jag, att få vara ifred och tänka, pyssla och sätta upp allt det där underbara julpyntet jag har fått av mina makalösa gamla klasskompisar och vänner som verkligen har hjälpt genom att vara så raka och frågat vad vi behöver. Jag vill få bestämma själv hur jag ska ha det, vill ha det och var mina saker ska stå. Och faktiskt, jag vill bli respekterad i att mina saker har sin plats, även om kanske inte hela världen begriper hur det fungerar. Nej, det kanske inte är så att man ska sortera sitt porslin efter färgkoder, men nu är jag inte man. Jag är jag och jag gör så, annars hittar inte jag.
Tänkte idag på så'na där saker som är småsaker för andra.
Mattan ligger "fel" - Min vän Bitchqit gav mig förklaringen härom dagen då hon berättade om sin telning som hade liknande problem. Jag har inte tänkt på det förut men just detta med att rum rör sig och jag inte hänger med har förmodligen med att man blandar mönster eller att något är för lika eller rutigt och randigt samtidigt. Parkettgolv med den vanliga "läggningen" gör så att jag svajar. Jag minns en gång när jag gick utanför dåvarande gymnasiebiblioteket och jag höll på att ramla ut genom fönstret. Jag var ensam och det var sent på eftermiddagen så det var inte mycket folk kvar, men jag blev fullständigt livrädd och trodde jag skulle dö. Jag gick där några gånger till och varje gång blev jag fullständigt yr. Så länge jag hade andra människor med mig gick det bra, men jag ville inte gärna gå där annars. Jag ville för övrigt inte gå på den skolan alls. För min del hade det passat bäst om jag hade fått ett eget hörn i biblioteket där jag fick lära mig vad jag ville. Jag kan lova att jag hade lärt mig allt jag behövde kunna först för att kunna få dammsuga in kunskap om andra saker som den svamp jag är. Men se så får det bara inte gå till i den här världen...
Man kan ju för jössenamn inte låta människor ta egna initiativ och lära sig på sitt eget sätt. Man ska lära sig på lärarnas sätt och man ska lära sig enligt deras mönster hur omständligt och korkat det än är. Man ska dessutom sätta människor som inte har "drivet" och rastlösheten i ett schemaflöde som gör så att man blir yr av bara det. Varför finns det inte runda scheman? Och varför får man inte studera det man vill en hel dag? Jag hade lärt mig allt jag behövde ändå, jag hade bara behövt följa min naturliga nyfikenhet och då hade jag förmodligen haft bättre betyg än de flesta. Nu hade jag sämre betyg än alla... Seriöst, kan man egentligen föreställa sig att en människa som tolkar Shakespeare och bearbetar Hamlet över två nätter är sämst i klassen?
Något måste ju då vara ganska ruttet.
Det är samma med den här fördömda pappersexercisen. Hallå! Hur uppmuntrande är det att läsa papper där det står "Lena är sedan tidigare känd av socialen". Tack si mocka tack si mocka... När det är sida upp och sida ned med ord som ingen svenne eller sveninna i världen begriper sig på om man nu inte har "exeptionellt" hög ordförståelse, katarr katarr... Tänk hur det är för alla de som inte har min svada? Hua... Tänk att vara normalstörd med ett ostörbart barn och få en sådan lunta. Eller sjuttitolv. För det är faktiskt inga småbuntar man får.
Den som säger att det är för lätt och för mycket diagnoser här i världen och tror att det är lätt får gärna kontakta mig. Lätt finns det mycket som är, men inte utredningar.
Till sist, det är en befrielse att veta trots allt. Det kommer att ta längre tid att ta det till sig än jag trodde. I min inbilska fantasi hade jag föreställt mig att när den kom skulle det bara vara att lägga om kurs - Klart för slag! Roder i lä! Byt sida! Och varför heter det kryssa när det är sicksacka man gör? Nåja...
Det bästa är ändå att inse att så många har haft fel och säkert kommer en del att säga att jag ska bli som förut, några har till och med sagt det redan. Om något ändras så är det bara till något som är mer jag än det var. I samma samtal jag hade med Bitchqit lyckades jag till slut få fram det som är jag. Det är så många som ser "Lena - Teaterapan" (guuuud vad jag avskyr innerligt och med eftertrycklig emfas det ordet! Vem fan vill bli kallad apa? Hörrö din gamla forskarapa. Hörrö din gamla ekonomiapa... Alltså, det är kränkande. Jag är lika mycket apsläkte som alla andra. Det är precis som om det vore den enklaste saken i världen att stå på en scen och "apa" sig. Hur kommer det sig då att så får normalstörda vågar det? Va? Alla de som kallar oss teaterapor, jag lovar att ingen skulle våga ställa sig på en scen till allas beskådan... Oj, nu slog jag rekord i perentes). Man ser mig för något jag visar upp och faktiskt så är det så att det de flesta av er ser är en kuliss. Ett vandrande nöjesfält, en kladdig sockervaddska och några feta munkar med hål i. (Vet inte om det blev så himla bra liknelse det där... Jag är nog bara hungrig... ) Den bilden som är JAG som jag själv ser mig har jag faktiskt inte lyckats hitta riktigt än. Några bilder har jag. Framför allt innan jag fyllde 8. Jag tror att det var då jag fortfarande var mig själv och det är nu det stora sökandet efter min egen identitet börjar. Nu har jag äntligen hittat skattkartan! Let's go and find us a treasure! Aaarrrr!
På måndag får vi svaret om Rally diagnos eller icke diagnos. Så märkligt...
I väntan på det ska vi ta oss till staden med större boll än Bollänge och våldgästa Brother Blues och hans läskiga grannar. Skrivandet får vänta. Det är litet för mycket som rör sig i luften just nu.
Vila bör jag nu, annars är det som att beställa ett skov.
LL
Kommentarer
Skicka en kommentar