Betraktelser från en kalejdoskophjärna

Förra helgen gick vi igenom alla förnicklade kontakter. Det var aningen många och kanske någon för mycket. Veckan som föjlde innehöll bearbetning av detta och ett möte varje dag. I veckan som följer får jag vara sjukskriven torsdag fredag om jag har tur. Min arbetsträning orkar jag inte med med den ansträngning som är. Mötena på skolan är svårast. Hur förklarar man att ett barn kan arbeta utan att det ser ut att arbeta? Hur förklarar man att hon kanske lär sig bättre om hon ligger på golvet? Hur förklarar man att det kanske bara är materialet på pappret som förstör? Jag minns själv vilket rabalder det var när jag skulle sticka en ful djävla blå bäbismössa på slöjden i 7:an. Sticka har jag kunnat sedan jag var barn eftersom min mormor lärde både mig och min syster tidigt att både sticka och sy. Det var inte problemet. Jag satt under bordet och stickade för att stå ut - fröken blev naturligtvis arg och trodde jag provocerade. Då satte jag mig på bordet och det blev självklart ing

Den pyramidala tröttheten verkar inte vilja lämna mig riktigt än. Kanske är det inte så konstigt när verkligheten trampar omkring i den mentala agendan utan att jag själv kan påverka det så mycket. Jag måste på möten med psykologer, skolpersonal, socialnissar och skumtomtar. Om man har varit hos en psykolog/kurator/skumtomte så vet man hur oerhört dränerad och utmattad man blir. Det är något som jag gissar är mänskligt, att bli trött av att vara i centrum. Det är som att stå på scenen hela tiden. Dag ut och dag in, utan att ha en roll att gömma sig bakom. Teatermänniskan (nota bene icke apa - Teaterapa är ett ord jag inte är så förtjust i) Lena borde tycka att det är roligt och utvecklande. Tänk att varje dag få stå i centrum och synas och höras - och visst, det hade varit helt underbart om det nu var så att det inte var mig och mitt det handlade om. Nu är det det och jag känner mig som autobahn. Folk kör här fram och tillbaka i godtycklig hastighet med godtyckliga mål som små skytt

Rally går i världens bästa skola just nu, och hennes lärare är garanterat en del av landets bästa arbetslag! Jag kan inte nog många gånger understryka det och jag tycker det verkligen, de kanske behöver höra det mer, men det får ni påminna mig om. Å andra sidan... Tänk om man var tvungen att ställa sig upp och jubla varje gång någon höll undan för en blind med käpp, hjälpte en stackars tant över vägen eller bara helt enkelt lät bli att knuffa sina CP-skadade vänner (Förlåt, kunde bara inte låta bli - Jag blir så full i skratt varje gång en av mina CP-skadade vänner (heter det verkligen skadad?) puffar mig på facebook och jag puffar tillbaka - Då står det, du har just knuffat Dr Spastika - Världens farligaste man. Så får man inte göra, men det ser så jäkla roligt ut i mitt huvud. Om man för övrigt har Cerebral pares måste man ju vara en celebritet... Passushyllning till mina celebra vänner...) Jag vill också understryka med all nödvändig tydlighet att jag inte vill förminska eller p

Det är så skönt att inte oroa sig. Att inte behöva fundera mer. Att veta att jag gör rätt som ibland väljer bort saker. Den här veckan har jag "semester". Äntligen kan jag vila. Vila på riktigt, inte bara lägga ned huvudet och ligga still för att inte tankarna ska vicka mig ur min bana runt jorden. Bara detta att veta att jag faktiskt har gjort rätt som har envisats trots att i princip alla utom proffsen har ifrågasatt mig och inte trott mig. Långnäsa och in your face känslorna har sakta falnat och jag ligger och bara blinkar ibland. Borde fixa Borde ändra det där Svara på det där mailet Vikt den där tvätten i soffbåten Det där inlägget borde jag kollat mer på, men det får vänta... Sitter och fläpprar på fäjsboken klickar kossor och skördar blommor Läser och tänker Tittar och ler Och bara tittar. Så där som jag minns att jag gjorde när jag var liten. När jag var där jag var och bara var... Det där svåra pusslet Jag behöver inte fortsätta lägga det längre.

Jag undrar om det är så här de känner sig, de som tränar år ut och år in, dag ut och dag in, meter efter meter, sekund efter sekund, lyft efter lyft för att för en futtig sekund i världshistorien kliva in på en välfylld OS-arena och förbereda sig några minuter för att sedan, inom loppet av en pikosekund förrändra sina liv genom att skrapa hem en guldmedalj. Idag fick vi äntligen beskedet, det jag slitit, kämpat och gråtit för i över 4 år. Som jag har brottats med dumskallar och dårfinkar, hoppat hage med läkare och inskränkta pappskallar, blivit lurad och bedragen... Oavbrutet har jag slitit och nu. Nu är det klart. Jag har asperger och Rally har både asperger och ADHD och jag ÄLSKAR hennes reaktion på när jag berättade. Hon studsade omkring som Tigger på onämnbara substanser och skrek "yess yess, jaa jaa, jag har bååda jag har bååda.... " så där som bara barn och fotbollspelare kan. Hon har inga vanliga fördomar om barn med ADHD och asperger - för henne är det normalen.

När man sitter som jag gör nu och försöker gå igenom alla papper så är det inte konstigt att man klappar igenom ibland. Just idag är en bra dag trots att jag är förkyld, har tappat rösten, missade två skitviktiga möten igår, har fnurra på min familjetråd och försöker vara så förberedd på hemkomsten från Stockholm som möjligt. Berget av papper, skulder och andra makabra pappersfynd i min vältrampade köckenmödding är inte överskådligt. Det är som att stå vid foten av K2 och inse att det är bara att börja klättra, utan syrgas (vet inte om man behöver det, men jag är rätt förtjust i syrgas. det är ballare än lustgas...), utan rep och utan sällskap. Jag tror jag får litet sällskap vid the basecamp men än så länge står jag i startgroparna ensam. För varje normal räkning i högen finns 10 krav eller påminnelser. För varje påminnelse finns minst 14 sidor utredningar, kommentarer, frågeställningar och mail hit och dit. Jag har alltid retat mig på att min gamla dator, en skitbillig 256:a med u