Betraktelser från en kalejdoskophjärna

Jag hade tänkt att gå in på Avesta tidning för att skriva en insändare om Rallys skitbästa lärare och hur formidabelt de har skött en kränkningssituation, tyvärr fastnar jag i en artikel som beskriver att omsorgen ska fördela om pengar för handikappade för att kommunen är "skyldig" att ordna daglig verksamhet. Ska det kammas kossor i visentparken nu igen? Nej vänta, bindas kransar och klippas gräs? Ska det vara så att man ska ta tillvara på det saker dessa människor kan göra mot oskälig avgift? Underbetalt arbete IGEN? För ni ska ju inte tro att de här människorna kommer att få hjälp att ta reda på vad de är bra på och själva kan hitta sin försörjning på. Nope! De kommer att få göra sådant som du, kreti, pleti och pöbeln inte vill befläcka sina fingrar med OCH som folk inte vill betala skäligt för. Jobblinjen... Phö! Jag blir så jävla arg när man försöker skriva om saker. Skyddad verkstad är skyddad verkstad vad ni än säger.  Alltså det finns så många resurser som göm

Jag har faktiskt inte tid att vara sjuk. Jag har inte lust att vara det! Jag har så mycket att göra och tillföra världen och ändå ska jag gå som en mupp här hemma och ... eller vänta nu. Är det kanske där jag gör tankefelet igen. Vad gör jag egentligen här hemma? Kvalificerad damagecontrol ägnar jag mig åt dagligen. Det är ett helt liv att städa upp. Det är ett märkligt uppvaknande och det bästa som hänt mig, men det är mycket att göra. Och samtidigt ska jag gå och ha ont och försöka röra mig trots det. Jag ska ta ansvar för Rallys rörande också och det är inte alltid helt lätt att motivera någon när man själv knappt kan gå. Idag kunde jag det och vi hade en mysig promenad på Avestas mörka gator med upplysta snöbollar och visenter. Dessa visenter... Vi mötte en nyinflyttad och jag kan meddela kommunledningen att jag har bidragit till ökningen av Avestas befolkning med 300 %, mig själv (återflytt efter 10 år), Rally och Elwood Blues. Så jag tycker jag kan slippa dra hit fler folk, men v

Mörka november gick mot sitt slut och skulle gå över i december, min hatmånad. Som barn älskade jag julens traditioner, men det där med julklappar och överraskningar är inte min grej så ju närmare julafton kom desto svårare blev mitt hummör. I år har Rally inte velat fira jul med mormor och morfar av rädsla för att jag ska börja bråka med morfar. Tyvärr händer det ibland (läs varje jul) men nu inser jag att det inte har så mycket med honom som person att göra, utan det här med att gömma saker i papper och sedan ge bort dem. Är det inte vad jag förväntar mig eller önskar så blir jag ju så förtvivlad att det inte går att trösta mig på flera dagar. Är det vad jag önskar blir jag överlycklig, men oron för att inte veta vilket tar tyvärr bort mycket av känslan. Att jag som barn då alltid letade reda på mina julklappar och öppnade dem i förväg för att sedan spela överraskad - ganska dåligt - på julafton har naturligtvis med att jag inte är så bra på överraskningar, jag som är så impulsi

Förra helgen gick vi igenom alla förnicklade kontakter. Det var aningen många och kanske någon för mycket. Veckan som föjlde innehöll bearbetning av detta och ett möte varje dag. I veckan som följer får jag vara sjukskriven torsdag fredag om jag har tur. Min arbetsträning orkar jag inte med med den ansträngning som är. Mötena på skolan är svårast. Hur förklarar man att ett barn kan arbeta utan att det ser ut att arbeta? Hur förklarar man att hon kanske lär sig bättre om hon ligger på golvet? Hur förklarar man att det kanske bara är materialet på pappret som förstör? Jag minns själv vilket rabalder det var när jag skulle sticka en ful djävla blå bäbismössa på slöjden i 7:an. Sticka har jag kunnat sedan jag var barn eftersom min mormor lärde både mig och min syster tidigt att både sticka och sy. Det var inte problemet. Jag satt under bordet och stickade för att stå ut - fröken blev naturligtvis arg och trodde jag provocerade. Då satte jag mig på bordet och det blev självklart ing

Den pyramidala tröttheten verkar inte vilja lämna mig riktigt än. Kanske är det inte så konstigt när verkligheten trampar omkring i den mentala agendan utan att jag själv kan påverka det så mycket. Jag måste på möten med psykologer, skolpersonal, socialnissar och skumtomtar. Om man har varit hos en psykolog/kurator/skumtomte så vet man hur oerhört dränerad och utmattad man blir. Det är något som jag gissar är mänskligt, att bli trött av att vara i centrum. Det är som att stå på scenen hela tiden. Dag ut och dag in, utan att ha en roll att gömma sig bakom. Teatermänniskan (nota bene icke apa - Teaterapa är ett ord jag inte är så förtjust i) Lena borde tycka att det är roligt och utvecklande. Tänk att varje dag få stå i centrum och synas och höras - och visst, det hade varit helt underbart om det nu var så att det inte var mig och mitt det handlade om. Nu är det det och jag känner mig som autobahn. Folk kör här fram och tillbaka i godtycklig hastighet med godtyckliga mål som små skytt

Rally går i världens bästa skola just nu, och hennes lärare är garanterat en del av landets bästa arbetslag! Jag kan inte nog många gånger understryka det och jag tycker det verkligen, de kanske behöver höra det mer, men det får ni påminna mig om. Å andra sidan... Tänk om man var tvungen att ställa sig upp och jubla varje gång någon höll undan för en blind med käpp, hjälpte en stackars tant över vägen eller bara helt enkelt lät bli att knuffa sina CP-skadade vänner (Förlåt, kunde bara inte låta bli - Jag blir så full i skratt varje gång en av mina CP-skadade vänner (heter det verkligen skadad?) puffar mig på facebook och jag puffar tillbaka - Då står det, du har just knuffat Dr Spastika - Världens farligaste man. Så får man inte göra, men det ser så jäkla roligt ut i mitt huvud. Om man för övrigt har Cerebral pares måste man ju vara en celebritet... Passushyllning till mina celebra vänner...) Jag vill också understryka med all nödvändig tydlighet att jag inte vill förminska eller p

Det är så skönt att inte oroa sig. Att inte behöva fundera mer. Att veta att jag gör rätt som ibland väljer bort saker. Den här veckan har jag "semester". Äntligen kan jag vila. Vila på riktigt, inte bara lägga ned huvudet och ligga still för att inte tankarna ska vicka mig ur min bana runt jorden. Bara detta att veta att jag faktiskt har gjort rätt som har envisats trots att i princip alla utom proffsen har ifrågasatt mig och inte trott mig. Långnäsa och in your face känslorna har sakta falnat och jag ligger och bara blinkar ibland. Borde fixa Borde ändra det där Svara på det där mailet Vikt den där tvätten i soffbåten Det där inlägget borde jag kollat mer på, men det får vänta... Sitter och fläpprar på fäjsboken klickar kossor och skördar blommor Läser och tänker Tittar och ler Och bara tittar. Så där som jag minns att jag gjorde när jag var liten. När jag var där jag var och bara var... Det där svåra pusslet Jag behöver inte fortsätta lägga det längre.

Jag undrar om det är så här de känner sig, de som tränar år ut och år in, dag ut och dag in, meter efter meter, sekund efter sekund, lyft efter lyft för att för en futtig sekund i världshistorien kliva in på en välfylld OS-arena och förbereda sig några minuter för att sedan, inom loppet av en pikosekund förrändra sina liv genom att skrapa hem en guldmedalj. Idag fick vi äntligen beskedet, det jag slitit, kämpat och gråtit för i över 4 år. Som jag har brottats med dumskallar och dårfinkar, hoppat hage med läkare och inskränkta pappskallar, blivit lurad och bedragen... Oavbrutet har jag slitit och nu. Nu är det klart. Jag har asperger och Rally har både asperger och ADHD och jag ÄLSKAR hennes reaktion på när jag berättade. Hon studsade omkring som Tigger på onämnbara substanser och skrek "yess yess, jaa jaa, jag har bååda jag har bååda.... " så där som bara barn och fotbollspelare kan. Hon har inga vanliga fördomar om barn med ADHD och asperger - för henne är det normalen.

När man sitter som jag gör nu och försöker gå igenom alla papper så är det inte konstigt att man klappar igenom ibland. Just idag är en bra dag trots att jag är förkyld, har tappat rösten, missade två skitviktiga möten igår, har fnurra på min familjetråd och försöker vara så förberedd på hemkomsten från Stockholm som möjligt. Berget av papper, skulder och andra makabra pappersfynd i min vältrampade köckenmödding är inte överskådligt. Det är som att stå vid foten av K2 och inse att det är bara att börja klättra, utan syrgas (vet inte om man behöver det, men jag är rätt förtjust i syrgas. det är ballare än lustgas...), utan rep och utan sällskap. Jag tror jag får litet sällskap vid the basecamp men än så länge står jag i startgroparna ensam. För varje normal räkning i högen finns 10 krav eller påminnelser. För varje påminnelse finns minst 14 sidor utredningar, kommentarer, frågeställningar och mail hit och dit. Jag har alltid retat mig på att min gamla dator, en skitbillig 256:a med u

Redan när Rally började skolan såg jag tendenserna, men den skola hon gick på där var tyvärr full av fördommar och hade svårt att se möjligheterna och sitt eget uppdrag. Elevens bästa ska alltid vara i centrum, det står i lärarnas etiska regler, så var det tydligen inte i det här fallet. Nu är det överspelat och Rally går på en skola där hon är uppskattad för den hon är. Lättnaden att veta att hon troligen har det bra i skolan är enorm jämfört med hur det var för två år sedan, när hon hade ångest och ont i magen för att gå till skolan och grät hjärskärande när hon kom skulle dit och när hon kom hem. Det är svårt att orka det i längden för någon av oss. Att försöka parera allt här i världen är heller inte möjligt men det blir extra svårt när man inte vet vad man har för spelregler. Jag tänker ofta på det när jag har vänner med nps (neuropsykiatriska störningar) som ofta säger att vi är lika. Eh, nej. Du har ADHD och jag har Asperger, vi har likheter men vi är inte lika. Det går inte att

Nej, jag instämmer inte i uppdrag gransknings nedgörande av Pär Johansson. Jag tycker mig skönja hans vision och tankar, jag ser hans arbete på scenen och runt om och jag måste säga att jag tycker att det är bra. Det jag ser. Jag har inte sett någon av föreställningarna och heller inte filmen, eftersom jag fick en känsla av ruttna lingon i munnen när jag började titta. Det var något som jag inte kunde sätta fingret på och jag hade en känsla av att på ett plan drev det för att få en plats i teatersverige. Det är verkligen inget fel i det, jag skulle ge en hel del för att lyckas orka med det. Nej, beundran och avund (obs klädsam) känner jag inför det han har gjort. Att kommunen är puckon som inte ser till de avtal professionella skådespelare ska ha är faktiskt inte hans fel. Det är en okunnig kommuns fel. Det är politikens fel! Det är kommunrådets fel och det är framför allt omsorgschefens vidriga syn på de människor som "fått upplevelser och självförtroende" i lön. Nej, j

Det har inte blivit mycket skrivet sista veckorna, men när puckona står som spön i backen blir det litet svårt att se träden för alla troll. Både för min egen och för Rallys skull blev det tufft förra veckan även om den började någorlunda bra. Möten med skolan tar alltid på mig även om de nuförtiden alltid är bra och konstruktiva! Jag är innerligt tacksam över Rallys tur med lärare och personal runt henne. Det är en milsvidd skillnad mot förra skolan där hon hade EN bra kontakt på en mycket större skola. Vi kan kalla honom Torsten. Han har alltid kunnat ta henne för den hon är utan att bry sig nämvärt om att hon kanske låter som en gammal LP som har hakat upp sig ( för den nya generationen utan LP-skivor råder jag er att rota på nätet, det finns exempel, det är inte samma sak när en LP och en CD hakar upp sig.) Som exempel kan tas den vinterdag de skulle åka pulka i Karllbärsparken. Planen hade varit lagd ett tag och snön hade funnits. Den här dagen hade dock någon galen kommunstäd

Ja, nu har jag retat upp mig igen. Det kom ett svar Från någon som inte har ansvar. Som inte behöver bry sig För det har Hon inte betalt för. Jag ska vara evigt tacksam för att hon ens bemödar sig att kommunicera med mig. Jag har för övrigt gjort fel som inte förstod att man får ljuga och slå blå dunster i folk som är sjuka. Varför vet jag inte, men tydligen är det helt ok. "Nightingale har försäkrat mig om att förbättringar har gjorts". Ja, men nu skiter jag i PERSONALEN på Portalen! Högaktningsfullt med en bugning. De är faktiskt där för sina ... brukare, kunder, under eller vad man nu vill välja att kalla dem... oss... Fetjävlaråsuck! Alltså, de är avlönade av SKATTEMEDEL! Av mig, av dig av alla! Fan, kan inte Reinfeldt ta och ruska om dem så att de begriper det? Kan inte lärare som jobbar i den offentliga sektorn begripa att de jobbar för ELEVERNA och inga andra!!! Nej! Eleverna går i första hand! Ni som protesterar och säger föräldrarna också ska ta och läsa lärarnas ET

Det där med vänskap är inte alltid helt lätt när man har en funktionsutmaning som gör att det inte alltid är lätt med sociala regler och tolkningar. Det är som jag har skrivit tidigare ganska fascinerande att se vilka vänner som träder fram när nöden är som störst och vilka som av någon outgrundlig anledning försvinner i en blå liten rök i fjärran. Det kanske är sorgligt, med utifrånögon sett, men just nu ser jag det mest som att jag fick fläckar på tröjan. Nu kastar jag tröjan för den går inte att få ren. (Kanske ska man göra så med kläderna också...) De får gärna stanna i den blå röken, vill de komma tillbaka får vi färga om eller göra något annat av vänskapen, för den får under inga omständigheter vara så snedfördelad. Då vill jag inte vara med, och man MÅSTE faktiskt inte vara med. Jag har nog missuppfattat det där med att "alla ska få vara med" och tolkat det som att jag också alltid måste vara med hela tiden, annars är det orättvist. Om jag inte vill vara med så ska