Betraktelser från en kalejdoskophjärna

När melodifestivalen har slocknat  ägnar jag mig åt att flytta dokument.  Uppgifter från skolan ska från min mejl till skolmolnet.  Det är vi överens om.  Vi var överens om att alla uppgifter skulle läggas på molnet direkt.  Tydligen är detta väldigt svårt.  Jag skriver in proven.  Reagerar över att man gett Rally två prov samma dag.  Hon har fått det muntligt i örat på sin lunchrast.  När andra får vila När andra får vara ifred.  Då får hon kroppskontakt hon inte vill ha  och prov.  Att det redan var lovat ett prov samma dag fanns inte på den mentala agendan och läraren hade inte vett att kolla först.  Resultat.  Provpanik.  Det är egentligen så enkelt.  Skicka ett mejl till mig med en förfrågan.  Kontakta varandra.  Börja använd first-class-klienten.  Nej. Vi börjar med att rusa fram i matsalen och välta omkull den funktionshindrade eleven ur sin mentala rullstol.  Häpp! Ännu en pedagogisk medalj! Vad är viktigt

Jag hade tänkt att jag skulle få en möjlighet att skriva litet och delta i en standup tävling. Jag behöver det. Jag skulle må bättre av det. Jag hade tänkt att jag skulle få gå ut och röra litet på mig. Jag behöver det. Jag skulle må bättre av det. Jag hade tänkt att jag skulle delta i ett partipolitiskt årsmöte. Jag behöver det. Jag skulle må bättre av det. Men se det vill inte skolan och nu är jag trött på att spela snäll. Jag orkar fan inte tjata, dag ut och dag in, vecka ut och vecka in. Den 28/8 skriver jag första mejlet till en lärare - 7 dagar efter skolstart. Idag räknar vi den 12/2, 55 sidor med konversationer, 13 konversationer per sida - Det ger en summa på 715 konversationer eller trådar på mindre än ett halvår!!! Till det ska vi inte lägga alla otaliga samtal. För de vill prata. Så det inte ska finnas bevis på att vi har pratat. Jag vill inte prata. Då försvinner allt viktigt i socialt trams. Tänk om jag kunnat