Betraktelser från en kalejdoskophjärna

Allt stannar liksom bara upp. Ögonen fastnar på samsung-märket på skärmen och sitter där tills något bänder bort uppmärksamheten. Jag försöker förstå samtalet jag nyss hade.  Varför är det så att habtanter, soctanter och andra tanter har rätt att stövla in i mitt liv hur som helst. Varför är det så att de kan skita fullständigt i att meddela mig när de inte dyker upp på ett möte. Varför är det så att de har rätten att säga att mina idéer är gamla och någon redan har genomfört dem, när de inte ens har lyssnat färdigt på själva idén? Är det inte meningen att dessa kvinnor ska hjälpa? Varför känner jag mig alltid så kvävd och dum i huvudet när jag haft kontakten med dem. Ska inte just dessa människor vara experter på just min diagnos? Som om jag automatiskt var mindre bemedlad bara för att jag är annorlunda bemedlad. Behandlar de människor med fysiska funktionshinder på samma sätt? Gör de det är det skrämmande. Gör de det inte är det ... skrämmande..

Integritet är för andra. Sitter här och väntar. Som den Aspie jag är så kan jag inte fokusera på något annat. Gårdagen var en plåga i att ha folk i ansiktet och jag har inte hunnit få pusselbitarna på plats efter det. Tänk att så mycket ångest och smärta kan få plats i en och samma person. De bedövar som dårar och det gör ÄNDÅ ont. Som när de skulle lägga epidural när Rally föddes. No can do. Tre gånger försökte de. Tre gånger kände jag fortfarande. De fick söva mig. Det slapp de nu hos tandläkaren, men jag undrar jag. Jag går ju ändå in i det autistiska tillståndet och det tar en dag för mig att komma ut. Kanske är det mer effektivt att då söva mig. Nåja, det är över och nu har jag bara ont. Då ska täckestanten komma på så kallad utvärdering. Varför? Och jag törs inte säga nej. För så är det. Säger man nej så vill man inte ha hjälp. Det är inte så att man kanske inte vill ha folk springande här hela tiden, det är kanske litet jobbigt när man ser tantögonen v