Efter mello

När melodifestivalen har slocknat 

ägnar jag mig åt att flytta dokument. 

Uppgifter från skolan ska från min mejl till skolmolnet. 

Det är vi överens om. 

Vi var överens om att alla uppgifter skulle läggas på molnet direkt. 

Tydligen är detta väldigt svårt. 

Jag skriver in proven. 

Reagerar över att man gett Rally två prov samma dag. 

Hon har fått det muntligt i örat på sin lunchrast. 

När andra får vila

När andra får vara ifred. 

Då får hon kroppskontakt hon inte vill ha 

och prov. 

Att det redan var lovat ett prov samma dag fanns inte på den mentala agendan

och läraren hade inte vett att kolla först. 

Resultat. 

Provpanik. 

Det är egentligen så enkelt. 

Skicka ett mejl till mig med en förfrågan. 

Kontakta varandra. 

Börja använd first-class-klienten. 

Nej.

Vi börjar med att rusa fram i matsalen och välta omkull den funktionshindrade eleven ur sin mentala rullstol. 

Häpp!

Ännu en pedagogisk medalj!

Vad är viktigt?

Det är viktigt för läraren att ha fått göra sitt jobb. Oavsett om eleven klarar att ta emot informationen eller ej. Oavsett om det är ett pedagogiskt bra ställe att göra det på eller ej. 

Oavsett elevens form för dagen. Anfall är bästa pedagogik! 

Det är inte viktigt 

att eleven får äta sin lunch ifred. 

Att eleven får sin sociala sfär respekterad. 

Att eleven får en simpel MÖJLIGHET att ha kontroll över situationen. 

Det är INTE viktigt. 

Eleven är inte viktig.

Lärarens uppgift är viktig. 

Fördela prov. 

Det är viktigt. 

Vi blev lovade en ändring på det lagvidriga betyget i Januari. 

Vi blev lovade att det skulle komma i februari. 

Nu är det mars

ännu har inget betyg dykt upp. 

Vad är viktigt? 

Att säga att jag inte är en samarbetande förälder. 

Att vara trött på att jag mejlar stup i kvarten. 

Att gnälla på att föräldrar har för stor makt i skolan. 

Pyttsan!!! 

Inga är så rättslösa som föräldrar som försöker få till en förändring. 

Jag följt reglerna.

Klagat till rektor. 

Återknutit till lärare. 

Klagat hos rektor igen. 

Klagat hos kommunen. 

Försökt komma överens med mentorer och rektorer. 

Kommit överens. 

Lärarna fyller inte överenskommelsen. 

Lärarna skyller på mig att de inte fått information. 

Jag har varenda mailkontakt kvar. 

Har de inte fått informationen så har de inte öppnat sin mejl, har de inte öppnat sin mejl så har de inte skött sitt jobb, jag har informerat. 

Jag har informerat mig blå!

Jag klagar igen hos rektor. 

Min god man klagar hos rektor och får lögner till försvar.

Jag klagar hos kommunen. 

Får ingen respons. 

Om jag nu skulle ta nästa steg och kontakta skolverket. 

Vad händer då? 

Jo, kommunen utreder sig själv. 

Och jag är rättslös. 

Rally är rättslös. 

Om jag inte uppfyller skolplikten kan jag föreläggas med vite. 

Om skolan inte följer skollagen... 

Well... 

Tough luck... 

Tack och lov har BUP förståelse och håller med med kommentaren: Det är rena stenåldern!

Ja, det är rena stenåldern. 

Så nu är jag klar med att flytta dokument. 

Nu ska jag bara undervisa litet om ekvationer. 

Att banka huvudet blodig i skolväggen är fullt möjlig om man har stöd

om man har naturliga vänner och släkt som stöttar och finns när det är för tufft.

Men att klara det på konstgjorda kontakter är något i alla fall inte jag klarar. 

Men jag kämpar väl vidare tills ljuset i slutet av tunneln visar sig som solen eller ett nytt tåg. 

Önskar det var en Torodumper. 

De kan man ducka under.