En saga i juletid - om hur livet kan vända på en femöring.

Mörka november gick mot sitt slut och skulle gå över i december, min hatmånad.

Som barn älskade jag julens traditioner, men det där med julklappar och överraskningar är inte min grej så ju närmare julafton kom desto svårare blev mitt hummör. I år har Rally inte velat fira jul med mormor och morfar av rädsla för att jag ska börja bråka med morfar. Tyvärr händer det ibland (läs varje jul) men nu inser jag att det inte har så mycket med honom som person att göra, utan det här med att gömma saker i papper och sedan ge bort dem. Är det inte vad jag förväntar mig eller önskar så blir jag ju så förtvivlad att det inte går att trösta mig på flera dagar. Är det vad jag önskar blir jag överlycklig, men oron för att inte veta vilket tar tyvärr bort mycket av känslan. Att jag som barn då alltid letade reda på mina julklappar och öppnade dem i förväg för att sedan spela överraskad - ganska dåligt - på julafton har naturligtvis med att jag inte är så bra på överraskningar, jag som är så impulsiv. Fast det är skillnad, då styr jag själv.

Nå, det var nu inte det jag skulle orda om egentligen utan jag skulle berätta om hur jag försökte hålla kvar novembermörkret och slippa gå in i december. Det är en tuff månad för oss. Det är fruktansvärt jobbigt när det händer saker utanför schemat, både för mig och Rally och julen är ett enda stort utanför-schemat-event. Julshower och luciafirande i all ära, men för oss blir det så att en veckas arbete försvinner. Denna förändring upptar hela vårat varande så ingen vardag kommer in och då MÅSTE man ändå behålla vardagen. Det fattas både ett x och ett y i den ekvationen. Bokstavligen, med ett visst x mer inblandat kanske saker hade varit lättare. Nu är det inte hans fel, Rally har valt det så och håller på att ändra det. Det är inte mitt fel heller, Rally har helt enkelt inte fått ihop sina två världar. Det är svårt för ett barn utan behov av mental rullstol, så det är förmodligen i princip omöjligt för henne. Nu verkar det dock vända som sagt och ingen är gladare än jag. Vi var liksom två i tillverkningen och jag har alltid tyckt att vi skulle vara två, jag om någon hade behövt det. Nåja, spilld mjölke kan man strunta i. Det var heller inte det jag skulle berätta...

Som om inte det är nog med allt annat krångel så ska det ju vara julmat, julklappar, julkottar, julmonster och julkonster och de kostar, sådana där som jag inte har så många av och som tillhör mitt funktionshinder att inte ha så bra förståelse för. Peningan.

I måndags när Rally var lämnad på skolan och jag åkte hem för att gömma mig planerade jag för hur jag skulle kunna bädda under mitt skrivbord utan att det märktes för mycket och sedan gömma mig där när inte Rally var hemma fram till efter jul. Jag började planera för hur jag skulle visa min frånvaro utan att människor i min omkrets skulle bli oroliga för mig och jag skulle kunna vara osynlig ett tag. TinkyWinky skickade något meddelande på plyteboken om någon sak som hon hade och jag var övertygad om att det var en kopp jag skulle få av henne. Surmulen svarade jag att jag skulle sova tror jag och sen somnade jag. Som ni vet kan TinkyWinky inte undvikas om Tinks har fått det för sig så telefonen hade tydligen gått varm. Hon ringde och VÄCKTE mig! Väckning är jag över huvud taget inte förtjust i. Möjligen går det om någon blåser kaffelukt i näsan på mig, annars vill jag helst sova vidare. Jag svarade och hon fick tjata sig in då.

När jag öppnar får jag ett kuvert och inget paket. Jag blir inte sur den här gången men förvirrad. Jag får ett kuvert och hon sa säkert några väl valda vackra ord men jag kan för mitt liv inte återkalla dem just nu. Jag öppnade kuvertet och kunde helt plötsligt inte räkna. De var för många och för stora. Det var sådana dära sedlar med nollor på, fler än jag var van vid, fler än en alltså. Det var massor med femöringar! Några av mina  närmaste vänner hade gått samman för att samla in åt mig och Rally så vi skulle få en bra jul.

När jag skriver det ställer sig tårarna på parad av glädje och jag försöker inte släppa ut dem. Jag blir så trött av gråt och jag orkar inte vara trött idag.

Vilka människor! Vilka makalösa, fantastiska människor! Vilka vänner jag har! Vilka vänner jag HAR!!! Jag måste nog banka in det i huvudet på mig när jag är som tröttast. Vilka vänner jag har!

Måste pausa i skrivandet en stund och börja plocka in maten från månadens storhandling, med betoning på STOR!

Det är så jävla fränt!

Jag går och småskvätter lyckotårar och njuter av en känsla jag inte haft på många herrans år. När jag är färdig med inplockandet av varorna så kan jag med gott samvete bara luta mig tillbaka och räcka långfingret åt tvätthögen i soffbåten. Vi har så vi klarar oss över jul! Vi har till och med ett litet överflöd!!!

När jag stod vid kassan med min enorma vagn och tyckte jag var helt rubbad som gick och handlade allt det där all by my ensam så stod jag och blängde på tidningarna. Jag älskar tidningar, inte för att jag så gärna läser, jag tittar på bilderna. Någon tant-tidning har jag inte köpt sedan jag bodde i kollektivet "Karlsson på taket och en liten kudde" med Jake Blues och hans barn. Nu stod jag och dreglade och tänkte att nääää - inte ska jag slänga ut 40 dyra kronor på så'n där smörja som jag skriver bättre själv, men sedan tänkte jag om. Jo, det är precis det jag ska göra, det är precis det mina vänner skulle säga åt mig om de stog bakom mig. Men köp den för fan! Du är värd den. Och för en gångs skull lyssnade jag på mina fiktiva vänner, som faktiskt inte är fiktiva, men just då var de det för de var inte där annat än i mitt huvud. Fast där är de ju jämt... nåja... Den där lyxtidningen ligger och väntar underst i storhandlingshögen och gottar till sig och blir precis så där onödig som den ska vara. Jag ska få reta mig på korkade artiklar, få ideér av alla vackra bilder och jag ska få läsa ett horoskop i en veckoblaska! DET mina vänner är LYX, och jag har den lyxen.

Vilken tur att jag är så infernaliskt bra på att njuta också. Det är jag verkligen. Jag kan förlora mig i njutning så till den milda grad att jag glömmer tid och rum och det är deras förtjänst. Om jag känner dem rätt så skulle de svara att - Ja, men det är för att du är just du och det får mig ännu mer rörd. Lilla jag. Lilla oansenliga, onödiga jag... (Jo, jag tänker faktiskt så ibland även om de flesta ser min hybris mest).

Ibland ger jag upp om mänskligheten som ni säkert har läst mellan pixlarna ibland, men den här julen och förra har verkligen visat mig att det finns varma och omtänksamma människor i min direkta omgivning. Det var inte de jag trodde, men det gör de som fanns så mycket mer värdefulla. Vi har fått så mycket hjälp och så bra hjälp av så många och en vacker dag hoppas jag att jag har lyckats tacka alla ordentligt. Vi har fått jackor till Rally som hon älskar, kläder och skor. Vi har fått julsaker som lyckats ersätta de som blev stulna för 4 år sedan och vi har för första gången sedan dess adventsljus i fönstrena. Vi har glitter och bollar i parti och minut och det ska bli så underbart att se Rally på julafton, när det ligger mer än det enda utlovade paketet under granen.

Människor har bjudit oss hem till sig i deras jul och jag kan inte tänka mig något finare. Att dela julen med någon som inte alltid har det så bra. Jag har gjort det själv ett par gånger och de julaftnarna är väldigt väldigt värdefulla. Ibland kanske min familj har tyckt att jag har prioriterat konstigt, men jag har alltid tänkt att en vacker dag är det jag som står där ensam, men det gör jag inte. Jag står inte ensam, jag har världens coolaste hejaklack bakom mig! Troligen orkar vi inte åka en meter utanför kommunens gränser i år, för det har varit ett par riktigt tuffa år bakom oss.

Den här julen får jag glittra så där vackert som bara jag kan glittra! Och jag lovar, jag ska inte bråka med morfar.

Tack mina rubbade vänner för att ni tänker på oss! Tack för att ni faktiskt har gjort en enorm skillnad i vårt liv. Jag känner i hela kroppen och främst fötterna ( det killar i dem, det är så jag vet om en scen är bra när jag regisserar ) att nu vänder det! 2012 blir vårt bästa år!

Och tänk vad jag ska njuta när jag kan sprida glädje igen! För det är det jag är allra bäst på.

Tack än en gång!

Lena LaserProzac