Betraktelser från en kalejdoskophjärna

Ja, nu har jag retat upp mig igen. Det kom ett svar Från någon som inte har ansvar. Som inte behöver bry sig För det har Hon inte betalt för. Jag ska vara evigt tacksam för att hon ens bemödar sig att kommunicera med mig. Jag har för övrigt gjort fel som inte förstod att man får ljuga och slå blå dunster i folk som är sjuka. Varför vet jag inte, men tydligen är det helt ok. "Nightingale har försäkrat mig om att förbättringar har gjorts". Ja, men nu skiter jag i PERSONALEN på Portalen! Högaktningsfullt med en bugning. De är faktiskt där för sina ... brukare, kunder, under eller vad man nu vill välja att kalla dem... oss... Fetjävlaråsuck! Alltså, de är avlönade av SKATTEMEDEL! Av mig, av dig av alla! Fan, kan inte Reinfeldt ta och ruska om dem så att de begriper det? Kan inte lärare som jobbar i den offentliga sektorn begripa att de jobbar för ELEVERNA och inga andra!!! Nej! Eleverna går i första hand! Ni som protesterar och säger föräldrarna också ska ta och läsa lärarnas ET

Det där med vänskap är inte alltid helt lätt när man har en funktionsutmaning som gör att det inte alltid är lätt med sociala regler och tolkningar. Det är som jag har skrivit tidigare ganska fascinerande att se vilka vänner som träder fram när nöden är som störst och vilka som av någon outgrundlig anledning försvinner i en blå liten rök i fjärran. Det kanske är sorgligt, med utifrånögon sett, men just nu ser jag det mest som att jag fick fläckar på tröjan. Nu kastar jag tröjan för den går inte att få ren. (Kanske ska man göra så med kläderna också...) De får gärna stanna i den blå röken, vill de komma tillbaka får vi färga om eller göra något annat av vänskapen, för den får under inga omständigheter vara så snedfördelad. Då vill jag inte vara med, och man MÅSTE faktiskt inte vara med. Jag har nog missuppfattat det där med att "alla ska få vara med" och tolkat det som att jag också alltid måste vara med hela tiden, annars är det orättvist. Om jag inte vill vara med så ska

Jag ser dem i flera situationer. Bland vänner, i maktens korridorer och i samhällsdebatten förekommer den förödande tystnaden. Man verkar använda den som vapen, för att skada och frysa ut, för att gömma det som får en att rysa, för att slippa konfrontation. Bland vänner har jag märkt att om man ifrågasätter och frågar om något människor tycker är obehagligt så väljer man helst att undvika att svara på mina frågor. Jag vet med mig att de frågor jag ställer kan vara obehagliga, de påståenden jag gör kan sticka i ögonen och själen men jag menar inget ont, jag vill bara veta. Gäller det arbete och arbetssituationer tycker jag att jag har rätt att veta även om det gått tusen år. Är det så att om man vänder ryggen åt en medmänniska så försvinner den? Om någon ställde mig en fråga skulle jag göra allt i min makt för att lyckas svara på den tillfredsställande, hade jag gjort fel skulle jag ögonblickligen be om ursäkt och rannsaka mig själv. Jag verkar inte vara värd den behandlingen. Det

Det jag vetat i 34 år - jag är inte som de andra barnen i sandlådan! Det jag försökt kommunicera i 30 år - Jag fungerar inte som de andra barnen i sandlådan! Det jag försökt leva med i snart 43 år - Jag sitter inte ens i sandlådan! Det jag har kämpat för att förstå sedan första ångestattackerna för 30 år sedan - Jag sitter i ett träd. Det jag har sökt hjälp för i vårdapparaten, skolapparaten och andra apparater i 24 år (!!!) - Jag ska vara i mitt träd! För 4 år sedan kom det på tal hos min husläkare aka Dr Dog i pjäsen jag skriver. Jag skrek i högan sky - Inte ännu en diagnos. Så började jag undersöka och såg spåren. Remissen skrevs och sedan fick jag ägna några månader att leta efter remissen men just nu känns det ganska ointressant. Den kom fram, en klåpare började reda in saker för reda ut gjorde hon inte. Jag fick bråka, men jag är ju van... Till slut idag. 13.14 - Svett tårar och ångesttimmar senare Jag har Aspergers syndrom! Nu behöver jag inte längre fejka.

Jag önskar att de som försöker sätta bladet för munnen på så många just nu bara kunde ta av sig skyddslapparna för öronen och lyssna. Förmodligen krävs det inte mer än så för att försätta berg och genomföra mirakel. Att inte bli hörd är kränkande. Du vill själv att människor ska lyssna på dig inte sant? När någon inte hör dig, ser dig eller märker dig, då känns det inte särskilt bra gissar jag. Nej, jag har inte skrivit fel, jag menar skyddslappar, för det är inget annat än skydd mot verkligheten. Så vänster jag är satte jag debatten i halsen för en tid sedan när en av kandidaterna till partilederiet i Vänsterpartiet gick i debatt med en SD-nisse. Eller snarare undvek debatten, hon lyssnade inte, hon avbröt honom, hon ignorerade och betedde sig allmänt oartigt tyckte jag. Henne vill jag faktiskt inte ha som ledare. Hon svarade honom inte på hans raka frågor, jobbiga och korkade, ja, men likväl frågor. Ska vi inte få ställa dumma frågor mer i världen? Hur ska någon då bli klok? J

Eftersom jag uppenbarligen inte kan sova får jag rapportera från undersidan. Jag har tänkt mycket på det där med att vara på "botten" och i rännstenen den sista tiden. Det låter så dramatiskt och negativt, men på ett sätt är det inte det. Jag har kommit på att om man ligger på botten av ett hav som en sjöstjärna på rygg och tittar uppåt så får man en ganska vacker utsikt och världen ter sig helt plötsligt annorlunda. Egentligen kanske inte själva placeringen har så stor betydelse i våra liv, utan snarare var vi fäster blicken. Jag fäster blicken vid ytan först, men jag inser mer och mer att jag trivs här och jag tror att jag har utvecklat gälar. Jag tar in syre med mitt gälar anamma! Eftersom jag av hävd och gammal vana alltid har trivts under vattenytan så kanske det är just här jag ska vara och simma runt och se hur andra har det här på andra sidan ytspänningen. Det är kanske så att jag ligger och krälar i rännstenen, men det är min rännsten och ingen ska få trampa på mig m