Betraktelser från en kalejdoskophjärna

Nej Matrixreader, jag kan inte skriva kort. Du får lägga händerna på tangentbordet och suga upp ettorna och nollorna istället. Ibland slår jag på TV-n. Oftast bara för att se Abby Sciuto i NCIS fara omkring bland sina maskiner i sitt lab, Penelope Cruz i Criminal Minds eller Nalle har ett stort blått hus åker apparaten på. Då swishar ibland någon svennebrutta förbi och den här gången var det någon som tyckte att hon var dålig på att blogga när hon "bara" uppdaterade två gånger o. Hur hinner hon? Nej, jag är nog mer som han göteborgaren som Parlamentet-Pär kallar slentrianbloggare... Birro den Markusiske. Det svåra är att blogga slentrianmässigt när man tycker att man som jag tycker att man måste säga något vettigt. Jag tycker nog inte att det är särskilt intelligenskrävande att skriva vilka byxor, vilken foundation och vilket annat krimskrams jag har på mig. Att beskriva kan möjligen vara intelligenskrävande men bara skriva det vettifasen... Nej, jag har litet svårt att

För att åtnjuta den enastående ynnesten och av fuskare så åtråvärda sjukpenningen behöver man sjukintyg. Det här är en liten kort berättelse om varför jag inte tror det finns så många som orkar fuska med det. It is not a walk in the park som amerikanen skulle ha sagt. Före jul stannar all omsorg i Sverige - exakt en vecka innan jul är det tyst i telefonen, ingen mailar och helt plötsligt gäller inga regler längre. Inte ens praxis gäller. Eller är det just det, praxis gäller, det är bara det att det SKA vara så varje år. Av den anledningen har jag genom mina mågna år i psykåsocialsvängen lärt mig att aldrig ha ett intyg som går ut under årsskiftet. Det går helt enkelt inte - människor upphör att existera och är man då sjuk så har man alltid sig själv att skylla, i alla fall om det är psykiskt eller fibromyalgi. Andra sjukdomar tror jag man kan få hjälp med, för jag har också lärt mig att somatiska vården är mycket mer mänsklig av någon outgrundlig anledning än psykvården. Så, när mitt s

Jag kanske inte syns och hörs hela tiden, men det beror på att jag faktiskt inte har tid och ork att sitta vid min älskade burk så länge nu förtiden. Ibland gör det bara så infernaliskt ont i kroppen att det inte går, trots att jag ändå har massor att säga. Kanske är det en bra sak, för det betyder att jag lever någon annanstans i stället. IRL eller på någon annan obskyr undanskymd värld i cybern. Var jag än är så vet jag att jag gör skillnad. Hur det gick till har jag ingen aning om, jag föddes nog som en sådan som gör skillnad bara genom att vara jag och le. För egentligen är det ju det som är essensen av mig. En leende glad människa som tycker att livet är rätt bra ändå. Sen fick jag aningen stora fötter, aningen för litet tolkningsmöjligheter men samtidigt så tror jag att just det gör att jag är den jag är. För första gången på 11½ år sover Rally. Visserligen behöver vi höja dosen melationin och det blir dyrare men det skiter jag i. Det är värt varenda sekin att se henne p

Jag ser mig själv som intelligent, glad, sprallig, utåt och som den där människan som faktiskt klarar precis allt. Den som till och med törs stirra mördare i ögonen om det behövs, som inte räds hin håle själv och som aldrig backar för att stå på sig och för de som inte har samma mod och ord som jag själv, det är jag det. Så när jag ska stirra mig själv i skitögat och se vad som faktiskt har raserats under 15 år bara för att jag litade på andra och inte kunde avgöra själv vad som var rimligt och inte - då skäms jag. Jag skäms ögonen ur mig. Just för det här ögonblicket så spelar det faktiskt inte någon roll hur mycket funktionshinder jag har, jag tycker att jag ska ha klarat av det här ändå. Jo, jag vet, det är logiskt inte möjligt, men alla har talat om för mig i tusen och åter tusen år att det här klarar man om man är normal och man har sagt mig att jag är normal och därför har jag trott att om jag bara ändrar mig själv tillräckligt så kommer allt att lösa sig, om jag bara hittar r