Den pyramidala tröttheten verkar inte vilja lämna mig riktigt än. Kanske är det inte så konstigt när verkligheten trampar omkring i den mentala agendan utan att jag själv kan påverka det så mycket.
Jag måste på möten med psykologer, skolpersonal, socialnissar och skumtomtar. Om man har varit hos en psykolog/kurator/skumtomte så vet man hur oerhört dränerad och utmattad man blir. Det är något som jag gissar är mänskligt, att bli trött av att vara i centrum. Det är som att stå på scenen hela tiden. Dag ut och dag in, utan att ha en roll att gömma sig bakom. Teatermänniskan (nota bene icke apa - Teaterapa är ett ord jag inte är så förtjust i) Lena borde tycka att det är roligt och utvecklande. Tänk att varje dag få stå i centrum och synas och höras - och visst, det hade varit helt underbart om det nu var så att det inte var mig och mitt det handlade om.
Nu är det det och jag känner mig som autobahn. Folk kör här fram och tillbaka i godtycklig hastighet med godtyckliga mål som små skyttlar med vattentäta skott. Den ene vet heller inte vad den andre gör.
Såsom varande jag idag kan jag inte längre ägna mig åt passionerad bakfylla på söndagarna utan i stället roar jag mig med att försöka få något slags kontroll över den havererade livssituationen. En av de delarna är att försöka samla ihop alla människogrupper som är involverade i mig och Rallys värld. Jag har två favoritmanliga vänner i livet, den ena är Jake Blues och den andra är Elwood Blues, den här gången fick jag hjälp av Elwood, varesig jag ville det eller ej. Ibland är det bra att jag inte får min vilja igenom så det ska inte ses som något dåligt. Vi fick tag på ett stycke stort rum innehållande ett högt antal whiteboards. Varför whiteboardpennor alltid tar slut när jag ska använda dem får jag fundera över något obevakat ögonblick när jag ligger och nödstirrar i min säng, men den här gången fick jag låta det vara så, de tog slut. Whiteboardtavlorna tog också slut. Jag tog slut och jag tror att trots att Elwood bara satt och såg på så blev han också ganska slut.
Vi lyckades skumma på ytan över vilka människor som är inblandade. Läkare, lärare, psykologer, skolsköterskor, soctanter, Portalare och allt vad det nu är. Vi kom fram till att det är 65 personer.
65 personer!!!
Ja, kära skattebetalare - man kan ju inte säga att jag inte genererar jobb i alla fall, men fan vilket slöseri med pengar det är! Det är vad era skattepengar går till! Inte att hjälpa till med det vi behöver utan med det alla andra anser att vi behöver. Den ena har inte kontakt med den andra och trots att jag alltid godkänner att man pratar med varandra så använder man det som ursäkt för att slippa ha kontakt. Portalen retar mig faktiskt fortfarande mest. Det låter så jävla fint på papperet, men jag har redan gjort deras jobb! Det retar gallfeber på mig! Varför kunde inte jag ha fått deras pengar eller åtminstone skälig sjukersättning så jag hade sluppit ekonomi-ångesten åtminstone och de hade kunnat göra något vettigt med sin tid istället för att bråka med mig! För låt oss vara ärliga, det finns ingen i den här stan vad jag vet som har samma erfarenhet av teater, asperger och fibromyalgi som jag. Jag lovar! Om någon hittar den så ska jag gärna lyssna, men bara vad gäller mitt yrkesliv så är jag ganska ensam. Hur ska någon kunna begripa? De som begriper jobbar tyvärr inte på varken soc, portalen eller arbetsförmedlingen. Inte automatiskt i alla fall. Theory of mind... undrar vem som saknar det egentligen...
Alla fördomar om "teaterfolk" fladdrar kring mina öron och jag blir så trött. Tror människor på fullaste allvar att det är så fascinerande? Tror människor på fullaste allvar att det är ett socialt område? Det finns inget som är så asocialt som teater. Det finns inget som bryter så många sociala konventioner som teatern och så tror folk ändå att bara för att jag råkar ha teater som specialintresse bland annat så är jag social? Nej, jag är faktiskt inte social. Mina bästa minnen och de minnen jag har där jag verkligen känner lycka är jag ensam. Eller med mig själv bättre uttryckt. Jag trivs med det. Jag trivs med andra människor också men det är fruktansvärt ansträngande och uttröttande att hela tiden vara tvungen att översätta från ert språk, till mitt och sedan tillbaka igen. Det är inte särskilt konstigt att det uppstår missförstånd, att människor tror att jag är elak och dum eller bara ovillig och envis när jag helt enkelt inte förstår.
I denna förvirring och i denna översättningshärva ska jag och Rally som har just dessa svårigheter ha kontakt med 65 personer. Minst 65 personer... Matten får ni göra själva som amerikanerna skulle ha sagt om de pratade svenska.
65 personer!
Inte konstigt att jag inte orkar vara social med min familj och mina vänner.
Nu ska jag inte vara helt negativ för det har genererat bra saker i slutänden. Jag har faktiskt lyckats hitta bra socnissar och bra skolpersonal till rally som faktiskt vågar försöka förstå och vågar ta tag i både sina egna och mina fördomar. Jag har möjligheter nu och faktiskt så ser jag ljuset och det beror inte bara på att Rally har tvingat mig att klä granen och börja sätta upp julsakerna, som för övrigt är tacksamt ihopfådda av underbara gamla vänner från gymnasietiden. Det är verkligen så att nöden prövar vännen och jag har då aldrig sett så många falla ifrån som nu, men andra kommit tillbaka. Jag önskar jag hade ork till de mer, men jag behöver all energi jag kan få till alla 65 personer...
Det kan inte vara samhällsekonomiskt försvarbart att ha det så.
Det är så ohyggligt märkligt tänkt hela processen.
Jag har kämpat med det här sedan jag var 7-8 år, jag sökte hjälp första gången när jag gick gymnasiet i Sandviken, utöver alla elevvårdskonferenser som man hade på högstadiet. År efter år, läkare efter läkare och ingen kopplade ett och ett. När försörjningen slets undan mina fötter och man obetänksamt sa upp mig, trots att man behövde mig året efter är det självklart att jag kraschade och kom inte upp själv. Det tog över ett år innan jag fick någon vård över huvud taget, den här gången. Det tog två år innan jag lyckades skrika åt mig den hjälp jag behövde och nu, när JAG har gjort alla de här människornas jobb då skickar man ett brev till mig och berättar att den 17:e mars 2012 blir jag frisk.
Psykvården är så trasig sen 90-talet. Vården är trasig över huvud taget och det enda jag kan göra är att dricka billigare öl på krogen. Tror de. Inte kommer jag att märka någon skillnad, för det första dricker jag så sällan för jag tycker inte om att tappa kontrollen (tro det eller ej...) för det andra så kommer krögarna självklart inte att ändra priserna utan bara låta skillnaden gå i egen ficka. Good for them. Hur tänker de?
Jag har två kroniska tillstånd, det ena är dessutom ett funktionshinder. Med dessa kroniska tillstånd ska jag ta hand om en dotter med TVÅ funktionshinder.
You do the math!
Sen säger folk att de vill ha tillbaka den "glada, snälla, gamla Lena!". Ledsen men det kommer att ta ett tag.
Men jag kommer att vinna! Det gör jag jämt.
Lena Af Envisare än synden
Jag måste på möten med psykologer, skolpersonal, socialnissar och skumtomtar. Om man har varit hos en psykolog/kurator/skumtomte så vet man hur oerhört dränerad och utmattad man blir. Det är något som jag gissar är mänskligt, att bli trött av att vara i centrum. Det är som att stå på scenen hela tiden. Dag ut och dag in, utan att ha en roll att gömma sig bakom. Teatermänniskan (nota bene icke apa - Teaterapa är ett ord jag inte är så förtjust i) Lena borde tycka att det är roligt och utvecklande. Tänk att varje dag få stå i centrum och synas och höras - och visst, det hade varit helt underbart om det nu var så att det inte var mig och mitt det handlade om.
Nu är det det och jag känner mig som autobahn. Folk kör här fram och tillbaka i godtycklig hastighet med godtyckliga mål som små skyttlar med vattentäta skott. Den ene vet heller inte vad den andre gör.
Såsom varande jag idag kan jag inte längre ägna mig åt passionerad bakfylla på söndagarna utan i stället roar jag mig med att försöka få något slags kontroll över den havererade livssituationen. En av de delarna är att försöka samla ihop alla människogrupper som är involverade i mig och Rallys värld. Jag har två favoritmanliga vänner i livet, den ena är Jake Blues och den andra är Elwood Blues, den här gången fick jag hjälp av Elwood, varesig jag ville det eller ej. Ibland är det bra att jag inte får min vilja igenom så det ska inte ses som något dåligt. Vi fick tag på ett stycke stort rum innehållande ett högt antal whiteboards. Varför whiteboardpennor alltid tar slut när jag ska använda dem får jag fundera över något obevakat ögonblick när jag ligger och nödstirrar i min säng, men den här gången fick jag låta det vara så, de tog slut. Whiteboardtavlorna tog också slut. Jag tog slut och jag tror att trots att Elwood bara satt och såg på så blev han också ganska slut.
Vi lyckades skumma på ytan över vilka människor som är inblandade. Läkare, lärare, psykologer, skolsköterskor, soctanter, Portalare och allt vad det nu är. Vi kom fram till att det är 65 personer.
65 personer!!!
Ja, kära skattebetalare - man kan ju inte säga att jag inte genererar jobb i alla fall, men fan vilket slöseri med pengar det är! Det är vad era skattepengar går till! Inte att hjälpa till med det vi behöver utan med det alla andra anser att vi behöver. Den ena har inte kontakt med den andra och trots att jag alltid godkänner att man pratar med varandra så använder man det som ursäkt för att slippa ha kontakt. Portalen retar mig faktiskt fortfarande mest. Det låter så jävla fint på papperet, men jag har redan gjort deras jobb! Det retar gallfeber på mig! Varför kunde inte jag ha fått deras pengar eller åtminstone skälig sjukersättning så jag hade sluppit ekonomi-ångesten åtminstone och de hade kunnat göra något vettigt med sin tid istället för att bråka med mig! För låt oss vara ärliga, det finns ingen i den här stan vad jag vet som har samma erfarenhet av teater, asperger och fibromyalgi som jag. Jag lovar! Om någon hittar den så ska jag gärna lyssna, men bara vad gäller mitt yrkesliv så är jag ganska ensam. Hur ska någon kunna begripa? De som begriper jobbar tyvärr inte på varken soc, portalen eller arbetsförmedlingen. Inte automatiskt i alla fall. Theory of mind... undrar vem som saknar det egentligen...
Alla fördomar om "teaterfolk" fladdrar kring mina öron och jag blir så trött. Tror människor på fullaste allvar att det är så fascinerande? Tror människor på fullaste allvar att det är ett socialt område? Det finns inget som är så asocialt som teater. Det finns inget som bryter så många sociala konventioner som teatern och så tror folk ändå att bara för att jag råkar ha teater som specialintresse bland annat så är jag social? Nej, jag är faktiskt inte social. Mina bästa minnen och de minnen jag har där jag verkligen känner lycka är jag ensam. Eller med mig själv bättre uttryckt. Jag trivs med det. Jag trivs med andra människor också men det är fruktansvärt ansträngande och uttröttande att hela tiden vara tvungen att översätta från ert språk, till mitt och sedan tillbaka igen. Det är inte särskilt konstigt att det uppstår missförstånd, att människor tror att jag är elak och dum eller bara ovillig och envis när jag helt enkelt inte förstår.
I denna förvirring och i denna översättningshärva ska jag och Rally som har just dessa svårigheter ha kontakt med 65 personer. Minst 65 personer... Matten får ni göra själva som amerikanerna skulle ha sagt om de pratade svenska.
65 personer!
Inte konstigt att jag inte orkar vara social med min familj och mina vänner.
Nu ska jag inte vara helt negativ för det har genererat bra saker i slutänden. Jag har faktiskt lyckats hitta bra socnissar och bra skolpersonal till rally som faktiskt vågar försöka förstå och vågar ta tag i både sina egna och mina fördomar. Jag har möjligheter nu och faktiskt så ser jag ljuset och det beror inte bara på att Rally har tvingat mig att klä granen och börja sätta upp julsakerna, som för övrigt är tacksamt ihopfådda av underbara gamla vänner från gymnasietiden. Det är verkligen så att nöden prövar vännen och jag har då aldrig sett så många falla ifrån som nu, men andra kommit tillbaka. Jag önskar jag hade ork till de mer, men jag behöver all energi jag kan få till alla 65 personer...
Det kan inte vara samhällsekonomiskt försvarbart att ha det så.
Det är så ohyggligt märkligt tänkt hela processen.
Jag har kämpat med det här sedan jag var 7-8 år, jag sökte hjälp första gången när jag gick gymnasiet i Sandviken, utöver alla elevvårdskonferenser som man hade på högstadiet. År efter år, läkare efter läkare och ingen kopplade ett och ett. När försörjningen slets undan mina fötter och man obetänksamt sa upp mig, trots att man behövde mig året efter är det självklart att jag kraschade och kom inte upp själv. Det tog över ett år innan jag fick någon vård över huvud taget, den här gången. Det tog två år innan jag lyckades skrika åt mig den hjälp jag behövde och nu, när JAG har gjort alla de här människornas jobb då skickar man ett brev till mig och berättar att den 17:e mars 2012 blir jag frisk.
Psykvården är så trasig sen 90-talet. Vården är trasig över huvud taget och det enda jag kan göra är att dricka billigare öl på krogen. Tror de. Inte kommer jag att märka någon skillnad, för det första dricker jag så sällan för jag tycker inte om att tappa kontrollen (tro det eller ej...) för det andra så kommer krögarna självklart inte att ändra priserna utan bara låta skillnaden gå i egen ficka. Good for them. Hur tänker de?
Jag har två kroniska tillstånd, det ena är dessutom ett funktionshinder. Med dessa kroniska tillstånd ska jag ta hand om en dotter med TVÅ funktionshinder.
You do the math!
Sen säger folk att de vill ha tillbaka den "glada, snälla, gamla Lena!". Ledsen men det kommer att ta ett tag.
Men jag kommer att vinna! Det gör jag jämt.
Lena Af Envisare än synden
Kommentarer
Skicka en kommentar