Fortsätt till huvudinnehåll

Nu är det äntligen officiellt! Jag hade rätt.




Det jag vetat i 34 år - jag är inte som de andra barnen i sandlådan!
Det jag försökt kommunicera i 30 år - Jag fungerar inte som de andra barnen i sandlådan!
Det jag försökt leva med i snart 43 år - Jag sitter inte ens i sandlådan!
Det jag har kämpat för att förstå sedan första ångestattackerna för 30 år sedan - Jag sitter i ett träd.
Det jag har sökt hjälp för i vårdapparaten, skolapparaten och andra apparater i 24 år (!!!) - Jag ska vara i mitt träd!

För 4 år sedan kom det på tal hos min husläkare aka Dr Dog i pjäsen jag skriver.
Jag skrek i högan sky - Inte ännu en diagnos.
Så började jag undersöka och såg spåren.
Remissen skrevs och sedan fick jag ägna några månader att leta efter remissen
men just nu känns det ganska ointressant.
Den kom fram,
en klåpare började reda in saker för reda ut gjorde hon inte.
Jag fick bråka, men jag är ju van...
Till slut
idag. 13.14 - Svett tårar och ångesttimmar senare

Jag har Aspergers syndrom!

Nu behöver jag inte längre fejka.
Jag behöver inte låtsas att jag är som andra
jag behöver inte försöka passa in mina 41½:or i ett par 38:or.
Jag kan köpa skor som passar min personlighet.

Ibland ser jag saker andra inte ser
nu ser jag att någon tänker
- Men hon har väl inte Aspergers?
Er vill jag bara gratulera till läkarlegitimationen.

Jag har Aspergers syndrom!

Nu kan jag, efter att ha varit handikappad i kampen för mig själv
äntligen visa hur saker behöver fungera.
Man behöver inte längre tro att jag är en bortskämd brat som inte vill
ta ansvar. Jag vill, min hjärna är bara upptagen med annat ibland.

Nej, jag kommer aldrig att gömma mig bakom det.
Gömma mig har jag aldrig lyckats med tidigare
så varför skulle det lyckas nu?
Nej, jag är den jag är - det är det ingen skillad på.

Jag har bara Aspergers syndrom!

Varför upprepar jag det hela tiden?
Jo, för att du förmodligen har en bild av hur en Aspergare ser ut.
Det är antingen Rainman, I rymden finns inga känslor och Aspergare är inte tjejer.
Jo, jag är. Och jag är Rainman, när jag inte hittar mina nycklar, jag är "i rymden finns
inga känslor" när världen är obegriplig och jag är faktiskt tjej!
Din bild är troligen färgad,
det är inget fel att vara färgad
men du får gärna ha rätt färg på just den bilden.

Lessen ni som alltid har tyckt att jag inte ska tro att jag är speciell,
jag är speciell bland de speciella!
Jag upprepar det också för att jag faktiskt är stolt!
Det är officiellt nu, jag är mig själv!

Fy fan va jag är bra!

Och

Jag har Aspergers syndrom!

Alla jävla läkare hade fel
Alla som försökt få in mig i fel fack
hade fel
Inte borderline
inte ADHD
Inte ADD
Inte Tourettes
Inte Anpassningsstörning med blandade emotionella uttryck

Kommer dock att sakna den sista diagnosen en del. Den är bäst.

Idag ska jag fira med mamma!

Min älskade lilla söta pluttmamma som i alla år har försökt få mig
att passa in,
men gett upp och
till slut bara
stöttat
hjälpt
och
älskat mig.

Min trassliga dysfunktionella familj hade förmodligen funkat mycket bättre
om vi alla fått de diagnoser vi hade från början, tyvärr fanns inte vissa av dem då.
Idag kan vi faktiskt bli hela igen.
Jag hade rätt.
Jag hade tamefaan rätt!

Ja jälar...

Champagne it is! Hos mamsen, de andra i stan får återförenas utan mig.

Jag ska återförenas med mig själv!

Lena Laserhjärna

Kommentarer

  1. YES!
    klart du är speciell, har jag påstått annat? I love you och är sjukt glad för att du fått din diagnos! Firar det med att läsa lite läroplaner och tänka på alla de barnen som som du försöker passa in i en värld som är för trång och snäv för dem. jag ska finnas där för dem och tänka på dig och berätta för dem att jag känner en tjej som är speciell, sådär speciellt bra som de är och säga åt dem att aldrig ändra sig!

    SvaraRadera
  2. Underbart!!! min lilla speciella Manickla! Älskar HELA dig! Kram!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Var god göm rullstolen! - Om hemspråksundervisning och rättigheter.

Rally går i världens bästa skola just nu, och hennes lärare är garanterat en del av landets bästa arbetslag! Jag kan inte nog många gånger understryka det och jag tycker det verkligen, de kanske behöver höra det mer, men det får ni påminna mig om. Å andra sidan... Tänk om man var tvungen att ställa sig upp och jubla varje gång någon höll undan för en blind med käpp, hjälpte en stackars tant över vägen eller bara helt enkelt lät bli att knuffa sina CP-skadade vänner (Förlåt, kunde bara inte låta bli - Jag blir så full i skratt varje gång en av mina CP-skadade vänner (heter det verkligen skadad?) puffar mig på facebook och jag puffar tillbaka - Då står det, du har just knuffat Dr Spastika - Världens farligaste man. Så får man inte göra, men det ser så jäkla roligt ut i mitt huvud. Om man för övrigt har Cerebral pares måste man ju vara en celebritet... Passushyllning till mina celebra vänner...) Jag vill också understryka med all nödvändig tydlighet att jag inte vill förminska eller p

En saga i juletid - om hur livet kan vända på en femöring.

Mörka november gick mot sitt slut och skulle gå över i december, min hatmånad. Som barn älskade jag julens traditioner, men det där med julklappar och överraskningar är inte min grej så ju närmare julafton kom desto svårare blev mitt hummör. I år har Rally inte velat fira jul med mormor och morfar av rädsla för att jag ska börja bråka med morfar. Tyvärr händer det ibland (läs varje jul) men nu inser jag att det inte har så mycket med honom som person att göra, utan det här med att gömma saker i papper och sedan ge bort dem. Är det inte vad jag förväntar mig eller önskar så blir jag ju så förtvivlad att det inte går att trösta mig på flera dagar. Är det vad jag önskar blir jag överlycklig, men oron för att inte veta vilket tar tyvärr bort mycket av känslan. Att jag som barn då alltid letade reda på mina julklappar och öppnade dem i förväg för att sedan spela överraskad - ganska dåligt - på julafton har naturligtvis med att jag inte är så bra på överraskningar, jag som är så impulsi

Efter mello

När melodifestivalen har slocknat  ägnar jag mig åt att flytta dokument.  Uppgifter från skolan ska från min mejl till skolmolnet.  Det är vi överens om.  Vi var överens om att alla uppgifter skulle läggas på molnet direkt.  Tydligen är detta väldigt svårt.  Jag skriver in proven.  Reagerar över att man gett Rally två prov samma dag.  Hon har fått det muntligt i örat på sin lunchrast.  När andra får vila När andra får vara ifred.  Då får hon kroppskontakt hon inte vill ha  och prov.  Att det redan var lovat ett prov samma dag fanns inte på den mentala agendan och läraren hade inte vett att kolla först.  Resultat.  Provpanik.  Det är egentligen så enkelt.  Skicka ett mejl till mig med en förfrågan.  Kontakta varandra.  Börja använd first-class-klienten.  Nej. Vi börjar med att rusa fram i matsalen och välta omkull den funktionshindrade eleven ur sin mentala rullstol.  Häpp! Ännu en pedagogisk medalj! Vad är viktigt