Jag ser dem i flera situationer. Bland vänner, i maktens korridorer och i samhällsdebatten förekommer den förödande tystnaden. Man verkar använda den som vapen, för att skada och frysa ut, för att gömma det som får en att rysa, för att slippa konfrontation.
Bland vänner har jag märkt att om man ifrågasätter och frågar om något människor tycker är obehagligt så väljer man helst att undvika att svara på mina frågor. Jag vet med mig att de frågor jag ställer kan vara obehagliga, de påståenden jag gör kan sticka i ögonen och själen men jag menar inget ont, jag vill bara veta. Gäller det arbete och arbetssituationer tycker jag att jag har rätt att veta även om det gått tusen år. Är det så att om man vänder ryggen åt en medmänniska så försvinner den? Om någon ställde mig en fråga skulle jag göra allt i min makt för att lyckas svara på den tillfredsställande, hade jag gjort fel skulle jag ögonblickligen be om ursäkt och rannsaka mig själv. Jag verkar inte vara värd den behandlingen. Det är tur att jag har ett egenvärde utan människors goda vilja, det är tur att jag vet vem jag är så att de gamla cheferna inte kan lura mig. Tystnad gör dock fruktansvärt ont. Det finns heller inget botemedel mot den smärtan.
Jag har även märkt det bland Portalens personal. Brother Blues om någon vet att jag är världsmästare i långa brev, men när man nu har vissa svårigheter som dessa personer vet om att mötas så tycker jag nog att det är en rättighet att få använda det medium jag är bra på. Tyvärr går inte det. De svar jag får är hela tiden "Kan vi mötas". Ja, vi KAN mötas, men jag vill inte - Du får automatiskt övertaget över mig då och det tycker jag är orättvist. Dessutom har vi spelat på din jävla planhalva hela tiden, varför kan vi inte spela på min? Varför får jag inte använda mig av ett av de få medel jag behärskar bättre än de flesta? Nej - Jag är handikappad och ska så förbli. Om jag går om dessa kvinnor i deras uttryckande så spricker hela deras världsbild, och så får man inte hålla på. Det står i den stora sociala regelboken, utgiven i fantasivärlden mellan människor av social tillhörighet.
Jag har skrivit till Florence - jag får inget svar... alls. På över en vecka. När jag ska dit är det livsviktigt att jag håller kontakten ögonblickligen, men hon har tydligen andra regler. Well, då skulle jag vilja veta dem så jag vet när jag kan få svar, eller vilka frågor det är jag inte får ställa.
Jag har skrivit till Nightingale - Jag får inte svar på det jag frågar utan hänvisningar till någon annan. Inte vem ens, utan bara - Det är inte mitt bord, du får gå vidare. Mot mig får man tydligen göra fel utan att det straffar sig det minsta. Nu gör det ju det ändå eftersom jag är så envis, eftersom jag VET att jag har rätt att bli behandlad som vem som helst. Jag har slutat fråga henne. Hon är rädd för mig.
Jag har frågat Ronja, den äldre kloka kvinna jag mötte - Jag får svaret - Kan vi mötas? Nej... fan! Jag kan ju inte det! Jag vill ha svar på mina frågor skriftligt! Varför är det så jävla svårt? Står de inte för vad de säger? Är det månne så att det är lättare att slingra sig och säga, - Nej så menade jag inte, nej det sa jag inte, det är du som med din förvirrade hjärna har kommit ihåg fel. Jag fixar inte fler möten på deras villkor, men jag har ändå rätt att uttrycka vad jag tycker är fel. Det är kränkande att inte få svar på sina frågor! Speciellt när dessa frågor gäller mig själv och min framtid. Varför svarar inte folk på frågor? Varför vänder vi varandra ryggen?
Jag har frågat Madam Kassa - Hon har inte heller svarat på en enda fråga utan vill bara "mötas" hela tiden. Varför ska vi mötas? Varför går det inte att svara på de frågor jag ställer? Det är som om de lägger över mig en stjock matta av osynlighet och oviktighet. Jag är ovidkommande, mina klagomål är felaktiga. 70 personer kan inte ha fel. 70 sjuka personer som har varit arbetslösa eller sjuka länge kan inte ha fel. Lena kan däremot ha fel. Hon som är den enda som vågar öppna käften, men gör det bara för att hon vet att hon har rätt till det och att det inte ska påverka hennes ersättning. Hur många vet det? Hur många orkar? Jag är fullständigt övertygad om att det är fler som känner av de här attityderna, jag råkar bara göra det därför att jag har en fot i den andra världen också och VET att det inte är rätt att klappa folk på huvudet och säga "Det där var väl inte så farligt" - när det handlar om något som är det jobbigaste som hänt på hela veckan. Hon har ingen ANING om hur det är att ta sig ut genom dörren mot den tjocka ÅngestJärnRidån som man måste trycka framför sig för att komma fram till det så högt skattade "möööteeehhht". Blä! Ingen som helst aning har hon.
I två års tid har jag begärt ett möte med de som havererade Rallys liv på Soc för två år sedan, för att reda ut vad som hände och för att få svar på de frågor jag har. Förmodligen vill de inte prata med mig eftersom jag anmälde dem till JO, men fick avslag. Då anser de saken utagerad och kan fortsätta skada familjer till höger och vänster. Det enda jag hör är tystnadens knivskarpa udd mot min själ. Nej, jag är inte värd att diskutera med. De vet nog minsann hur saker och ting ska vara och sjuka mammor ska inte ha hand om sina barn, men alkoholiserade pappor kan det. Var går gränsen? Vi kan båda ta hand om Rally, det är inte tu tal om det, men socialen har hjälpt till att så split i en relation som fungerade klanderfritt innan, de kan de flesta som känner oss intyga. Något fel har de dock inte gjort och jag måste påminna dem än en gång om mötestid. För de lär inte göra det.
Få saker gör så ont som tystnad, det skapar ett enormt tryck inifrån. England bubblade av detta tryck för några veckor sedan. Och man försöker sätta munkavle på diskussionerna på nätet.
Igår kväll hade jag återigen ett samtal med min nassegris, skrivet med kärlek för jag tycker om människan, inte åsikterna. Självklart kom vi in på rasism, islamism och SD, det gör vi alltid. Det är faktiskt en kamp att möta denna fördomsfulla hjärna och samtidigt tycka om människan i fråga. Det värsta är att det finns i honom samma åsikter som Norgeterroristen och han får stå oemotsagd av alla andra än mig, för ingen orkar diskutera med honom. Allt han säger är bara luft, det går att slå hål på det ganska fort. Tyvärr inser han det inte. Då är det helt plötsligt paranoida teorier om infiltrering och att skolorna är kulturmarxistiska och alla med arabiskt ursprung är extremistiska islamister. Jag har all respekt i världen för paranojor av olika slag och man får välja om människan ska vara kvar i sin paranoja eller ej. Jag skulle helst vilja se att vi hjälptes åt att få dessa att inte utveckla terroristparanoja, så till den milda grad att man väljer att göra sig av med ett visst folkslag och deras vänner. Vi behöver in i deras värld och diskutera på deras planhalva, inte vänta på att de ska komma till oss. När jag loggar in på diverse siter får jag bara en stor klump i hjärtat och känner att det är så många som skulle behöva veta att det faktiskt finns människor som faktiskt tycker så här och man kan inte låtsas som om Ku Klux Klan och andra pappmössor inte finns. De finns! I allra högsta grad.
När slutade människor diskutera? När slutade människor prata med varandra? När slutade vi kommunicera?
Är det så att man faktiskt på allvar tror att det går att ignorera människor? När Rally blev mobbad och diskussionen togs upp hade en av lärarna sagt "Ignorera Rally". Är inte det att skapa mobbing om något? Är det inte att mobba att utesluta någon? Är inte det fina regler och sådana där fina värdegrunder (ska också läsas med ödesmättat tonfall) vi sätter upp? Jo, men vi vuxna klarar inte av att följa dem i vår värld, för vi ignorerar varandra på löpande band.
Ingen säger det bättre än Dr King:
Du är inte bara ansvarig för vad du säger, utan även för det du inte säger.
You are not only responsible for what you say, but also for what you do not say.
Lena Laserhjärna
Kommentarer
Skicka en kommentar