Jag tror jag gör en Strindberg - Om spelad vänskap

Det där med vänskap är inte alltid helt lätt när man har en funktionsutmaning som gör att det inte alltid är lätt med sociala regler och tolkningar. Det är som jag har skrivit tidigare ganska fascinerande att se vilka vänner som träder fram när nöden är som störst och vilka som av någon outgrundlig anledning försvinner i en blå liten rök i fjärran. Det kanske är sorgligt, med utifrånögon sett, men just nu ser jag det mest som att jag fick fläckar på tröjan. Nu kastar jag tröjan för den går inte att få ren. (Kanske ska man göra så med kläderna också...) De får gärna stanna i den blå röken, vill de komma tillbaka får vi färga om eller göra något annat av vänskapen, för den får under inga omständigheter vara så snedfördelad. Då vill jag inte vara med, och man MÅSTE faktiskt inte vara med. Jag har nog missuppfattat det där med att "alla ska få vara med" och tolkat det som att jag också alltid måste vara med hela tiden, annars är det orättvist. Om jag inte vill vara med så ska jag inte behöva det va? Förutsatt att det inte är lag på att jag ska vara med, då får jag ta ställning då.

Vänskap - Att ha skapat en vän och vara i det skapandet. Det är ett på tok för vackert ord för att besudlas med tjejlarv.

När jag jobbade som regissör som mest umgicks jag ganska tätt med Knatte, Fnatte och Tjatte. De var ofta med i de produktioner jag gjorde och jag fattade det som att vi var vänner. Tjatte hade jag känt i många år och förvisso haft några debackler med, men eftersom Tjatte gånge efter annan påpekade att hon inte ville att vänskapen skulle gå sönder så ville hon inte delta i mina produktioner på en viss nivå. Det var helt ok för mig, men jag visste ju inte att det inte varit någon uppoffring för Tjatte. Det fanns ingen vänskap i botten vad det verkar. När jag tänker efter så ser jag i backspegeln igen hur vissa saker inte passar mig. Jag ville inte delta i den stora utfrysningen av Rocken och jag ville inte delta i att förhemskliga hans relation med Sparkle. Kanske var det redan där den stora falskheten mot Lena rullade in. Jag förstod aldrig det, jag gjorde som jag kände var rätt för mig, tydligen var det fel utifrån de sociala reglerna. Jag skulle ha gjort ett annat val. Nu är jag mig själv och säljer inte ut mig för en billig poäng. Hur kan man se sig själv i spegeln när man vet vad man har sagt om en annan människa? Visst jag har säkert pratat så'nt som kan kallas skit jag också, men jag brukar ha gränsen vid att jag ska kunna säga det till personen själv.

- Ett tips - Om nu prompt måste prata skit om andra. Försök att inte göra det så jävla uppenbart, när ni senare blir ovänner vet personen exakt hur din slipsten och dina meningar faller. Jag hör det förflutna eka i nuet och Tjattes bjäbbel gör faktiskt ont i huvudet.

Knatte begriper jag inte heller vad jag har gjort. Fast jag har pratat med henne och hon drog upp en situation som jag har full förståelse för att hon inte tyckte om mig i. Det är en gång! Ska en gång välta omkull en så kallad vänskap? Jisses, då hade jag inga vänner kvar. Jag förstår inte att det hade så stor inverkan. Det gör jag faktiskt inte än idag och jag tar gärna en förklaring, det har jag dock inte fått trots att jag har bett om den.  Tydligen har jag gjort något kardinalfel inom teatern, det område jag kan minst (läses med extrem ironi). Det fascinerar mig att inom ett område där vissa utbildar sig år efter år efter år och inhöstar större studieskulder än en läkare så är det ändå amatörerna som är världsmästare. Det övergår mitt förstånd. Det är ungefär som om det fanns amatörkirurger. Då går det gladeligen bra att säga - Neeej hon kan inte det där! Så här ska det gå till... varpå vederbörande skär bort hjärnan på patienten i stället för liktornen. Så märkligt.

- Ett tips - Om du ska bli bäst på någon konstart. Bli amatör. Du får jobba ihjäl dig, utan betalt men du vet åtminstone bäst jämt.

Fnatte är den största besvikelsen och den jag förstår allra minst. Jag ångrar bittert att jag blev så lurad, men går det egentligen att ångra sådana saker för mig? Kanske ska jag ångra att jag inte tittade efter mer noga.   Jag förstod inte att jag bara var en sköld för att få bete sig som en första klassens bedragerska. Förmodligen ser hon inte ens de uppoffringar jag gjorde, vi gjorde för jag var faktiskt gift på den tiden. Han gillade det inte, men jag bråkade väl där med... förlåt mannen.  Tyvärr är jag lojal åt fel håll ibland, jag vet inte om det hör till det där med att vara Asperger men det är inte helt lätt att se när någon lurar en. Det förklarar min långa näsa. Om jag kunnat skruva tillbaka tiden hade jag satt upp min haka och svarat - I helvete ni använder vårt hem som ursäkt! Gack och gören vad som är rätt!
Det enda jag tyvärr sa var - Jag kommer aldrig att ljuga åt er!
Jag begriper inte att det inte ger en bitter bismak att vara så falsk. Att inte kunna stå för vad man gör. Som tur är är jag glad över att jag inte besitter den förmågan särskilt bra. Det blir en jäkla massa konflikter och förvirringar, men jag tar hellre de än att äta falskmint och betala med falskmynt varje dag. Bara de ord hon använde om Tinky Winky, min fina vän som kanske inte heller alltid passar inom de satta sociala ramarna - Hon är minsann inte så helig som du tror.

- Ett tips - Om du nu ska prata skit om andra till mig. 1. Begrip vad jag har som referenspunkter för vänskap - helighet tillhör inte dem. 2. Försök inte låtsas göra mig en tjänst, jag vet vad jag gör i längden och jag hade rätt även där. 3. Gissa inte vad du tror att jag tror... Hur ska du veta vad jag tror när jag inte alltid vet det själv!

En gång var jag förvirrad i umgänget med dessa människor. Mer förvirrad än vanligt bör måhända tilläggas. Helt plötsligt kändes det som om de började slå på mig verbalt och jag förstod inte vad som hände. Det enda jag då fick ur min mun var det enda jag kunde räkna ut. Jag frågade om de bara var vän med mig för att jag var regissör och de möjligen skulle kunna vara med i mina produktioner. Självklart svarade de unisont nej och blev märkbart indignerade. Det lustiga är att jag inte har sett röken av någon av dem sedan dess.

Sen fick jag plötsligt läsa i tidningen att mitt jobb var utlyst...
Sen fick jag plötsligt läsa att man behövde nytt blod och nya idéer på min arbetsplats...
Sen fick jag läsa att jag ändå skulle vara kvar som regissör...

Pyttsan!

Ibland undrar jag om det där är preskriberat än, men jag vill ju inte bråka om allt...

Upprepade gånger har jag försökt få kontakt med dessa Ankeborgsbor och fråga vad som egentligen hände, men det enda som händer är att jag får höra att jag har varit arg. Jo, jag vet. Jag blir det när människor byter regler utan att jag förstår och hänger med. Det skulle vilken jävla normal människa som helst bli! Jag blir det tusenfalt.

Ibland får jag upp små horn i pannan och tänker att jag ska hämnas och göra som Strindberg gjorde med Hemsöborna. Beskriva hur människorna bedriver sin handel och vandel, men jag överlåter det åt fotoner, gluoner och andra elementärpartiklar, de är de bästa hämnarna som finns. Eller så skriver jag en bestseller en vacker dag.

Om jag gör något fel, säg det! Ibland blir jag säkert sur eller tvär, men oftast inte. Jag tror Piff, min kollega har upplevt båda men jag tror hon om någon vet att det är bara att säga det. Har jag skruvat på kranen i köket så det har blivit översvämmning så har jag och det är bara att konstatera och torka. Har jag tagit fel på hus, tid och dag så har jag, det är också bara att konstatera och försöka göra det bästa av det. Har jag somnar så HAR jag, och jag kan inte alltid hjälpa det, jag vet det men med rätt struktur och strategier så fixar jag det. Och en mästare på strategier är jag... Bara de inte gäller kärlek och relationer för det kan jag inte ett dugg. Orkar inte lära mig det heller, det får vara. Jag ska bli damen med katterna i stället.

Fast kanske är det så att jag bara har svårt för det där kvinnliga sättet att prata:
- Är det tänkt på mat?
Va??? Vad är det för konstig fråga?
Vad svarar man på en sån?
- Ja?
- Nej, vem då?
- Vad?

Det går bara att svara med frågor... och det har jag lärt mig är ohyfsat.

Fotnot
Knatte, Fnatte, Tjatte och Tinky Winky heter egentligen något annat, liksom Rocken och Sparkle.




Lena Laborant