Eftersom jag uppenbarligen inte kan sova får jag rapportera från undersidan.
Jag har tänkt mycket på det där med att vara på "botten" och i rännstenen den sista tiden. Det låter så dramatiskt och negativt, men på ett sätt är det inte det. Jag har kommit på att om man ligger på botten av ett hav som en sjöstjärna på rygg och tittar uppåt så får man en ganska vacker utsikt och världen ter sig helt plötsligt annorlunda. Egentligen kanske inte själva placeringen har så stor betydelse i våra liv, utan snarare var vi fäster blicken. Jag fäster blicken vid ytan först, men jag inser mer och mer att jag trivs här och jag tror att jag har utvecklat gälar. Jag tar in syre med mitt gälar anamma! Eftersom jag av hävd och gammal vana alltid har trivts under vattenytan så kanske det är just här jag ska vara och simma runt och se hur andra har det här på andra sidan ytspänningen.
Det är kanske så att jag ligger och krälar i rännstenen, men det är min rännsten och ingen ska få trampa på mig mer! Ingen! Då får man faktiskt lägga ut sin egna jacka om man ska gå torrskodd över kanten.
En vänlig själ frågade mig vad det var för sjukdom jag hade som har så ont. Det är fibromyalgi, det andra jag slåss med är ju mer psykiskt och när utredningen är färdig får vi väl se vad det blir för bokstavskombination. Jag gissar på AC/DC och KSMB. Fibron har jag trasslat med sen 92 och det andra sen jag var 8. Att dölja allt det där har jag varit hyggligt bra på även om jag är ganska övertygad om att inte många ser mig som en dussinprodukt man hittar på H&M utan snarare den där märkliga manicklan som ligger längst inne i en dammig antikaffär som ingen längre kommer ihåg vad den användes till. Ingen behöver veta det. Manicklor vet själva vad de används till.
När jag nu har haft ont i natt och inte kunnat sova har jag ägnat mig åt allmän räfst och rättning av några av våra sociala överheter via mail. Att dessa människor ska på en fin sammankomst på en fin gård har naturligtvis inte gått mig förbi. Information söker sig till mig utan att jag ber om den. Det är så lustigt. Där ska de prata om mig och mina gelikar utan att jag och mina gelikar är med... Hur tänker man nu? För mig är det att torrsimma. Som att köra hoj utan motorcykel. Jag gissar att det kommer att finnas med någon välkammad tillrättalagd "upplevare" som inte törs säga ifrån på programmet som ska smörja deras egon och ge med ena handen och ta med den andra, för att smörja sitt ego. Eller är det bara jag som vill vara med och smörja mitt ego? Nja, möjligen kråset för det blir garanterat god mat.
Jag har så svårt att få in det, vi sitter vid varsina sidor om bordet, men vi kan inte kommunicera om vad som inte är bra. Gud, jag skulle effektivisera den där organisationen på nolltid. Förmodligen skulle jag stöta mig ganska kraftigt med gamla revirpissare och gardinmaffior, min vana trogen. Det är väl det som är jag. Ingen gör det omöjliga bättre än jag skrev Solim idag till mig.
Nä. Jag vill smörja andras egon, det är mycket roligare! Det finns faktiskt inget roligare än att söka reda på den genuina speciella egenskap, styrka eller tillgång hos en människa som är signifikant för just den personen. Att blåsa på den elden och se hur den sakta men säkert tar sig och till slut börjar brinna. I det fallet är jag pyroman. Det är det jag älskar att göra, det var därför jag älskade mitt jobb, både som regissör och som lärare. Att se "mina" elever och "min ensemble" växa är det häftigaste som finns! Det är tramsandet, kringkringet, revir och andra sociala konstigheter jag inte begriper mig på.
Mitt ego vill ligga i rännstenen och sjunga om min lilla lilla värld av blommor, där det finns plats för alla och envar.
Jag har tänkt mycket på det där med att vara på "botten" och i rännstenen den sista tiden. Det låter så dramatiskt och negativt, men på ett sätt är det inte det. Jag har kommit på att om man ligger på botten av ett hav som en sjöstjärna på rygg och tittar uppåt så får man en ganska vacker utsikt och världen ter sig helt plötsligt annorlunda. Egentligen kanske inte själva placeringen har så stor betydelse i våra liv, utan snarare var vi fäster blicken. Jag fäster blicken vid ytan först, men jag inser mer och mer att jag trivs här och jag tror att jag har utvecklat gälar. Jag tar in syre med mitt gälar anamma! Eftersom jag av hävd och gammal vana alltid har trivts under vattenytan så kanske det är just här jag ska vara och simma runt och se hur andra har det här på andra sidan ytspänningen.
Det är kanske så att jag ligger och krälar i rännstenen, men det är min rännsten och ingen ska få trampa på mig mer! Ingen! Då får man faktiskt lägga ut sin egna jacka om man ska gå torrskodd över kanten.
En vänlig själ frågade mig vad det var för sjukdom jag hade som har så ont. Det är fibromyalgi, det andra jag slåss med är ju mer psykiskt och när utredningen är färdig får vi väl se vad det blir för bokstavskombination. Jag gissar på AC/DC och KSMB. Fibron har jag trasslat med sen 92 och det andra sen jag var 8. Att dölja allt det där har jag varit hyggligt bra på även om jag är ganska övertygad om att inte många ser mig som en dussinprodukt man hittar på H&M utan snarare den där märkliga manicklan som ligger längst inne i en dammig antikaffär som ingen längre kommer ihåg vad den användes till. Ingen behöver veta det. Manicklor vet själva vad de används till.
När jag nu har haft ont i natt och inte kunnat sova har jag ägnat mig åt allmän räfst och rättning av några av våra sociala överheter via mail. Att dessa människor ska på en fin sammankomst på en fin gård har naturligtvis inte gått mig förbi. Information söker sig till mig utan att jag ber om den. Det är så lustigt. Där ska de prata om mig och mina gelikar utan att jag och mina gelikar är med... Hur tänker man nu? För mig är det att torrsimma. Som att köra hoj utan motorcykel. Jag gissar att det kommer att finnas med någon välkammad tillrättalagd "upplevare" som inte törs säga ifrån på programmet som ska smörja deras egon och ge med ena handen och ta med den andra, för att smörja sitt ego. Eller är det bara jag som vill vara med och smörja mitt ego? Nja, möjligen kråset för det blir garanterat god mat.
Jag har så svårt att få in det, vi sitter vid varsina sidor om bordet, men vi kan inte kommunicera om vad som inte är bra. Gud, jag skulle effektivisera den där organisationen på nolltid. Förmodligen skulle jag stöta mig ganska kraftigt med gamla revirpissare och gardinmaffior, min vana trogen. Det är väl det som är jag. Ingen gör det omöjliga bättre än jag skrev Solim idag till mig.
Nä. Jag vill smörja andras egon, det är mycket roligare! Det finns faktiskt inget roligare än att söka reda på den genuina speciella egenskap, styrka eller tillgång hos en människa som är signifikant för just den personen. Att blåsa på den elden och se hur den sakta men säkert tar sig och till slut börjar brinna. I det fallet är jag pyroman. Det är det jag älskar att göra, det var därför jag älskade mitt jobb, både som regissör och som lärare. Att se "mina" elever och "min ensemble" växa är det häftigaste som finns! Det är tramsandet, kringkringet, revir och andra sociala konstigheter jag inte begriper mig på.
Mitt ego vill ligga i rännstenen och sjunga om min lilla lilla värld av blommor, där det finns plats för alla och envar.
Kommentarer
Skicka en kommentar