Mera bråk från latjolajbanlådan - Trött på mig? Läs inte då.

Nej, jag kunde inte vara riktigt snäll på mötet. Jag försökte ska gudarna veta, satt och höll i mina arga celler så de inte skulle brisera. Varför kan man inte förklara för mig vad verksamheten går ut på? Jag vet inte hur många gånger jag har frågat nu, och jag vet inte hur många svävande svar jag har fått.

När jag godtog att delta i Portalen gjorde jag det för att det lät perfekt för mig. En individanpassad verksamhet med samverkan mellan socialen, psykvården (ja, jag är psykfall, men det är väl ingen nyhet), försäkringskassan, arbetsförmedlingen, landstinget och alla som är inblandade med mig. Det lät kanonbra. Förslaget på den person som skulle vara från öppenpsyk var dock inte någon hit. Jag förklarade att jag inte var intresserad att prata med någon som bara var intresserad av skvaller om mina föräldrar, företrädelsevis mamma som hon haft som lärare. Tack, men nej tack.

Vid det första mötet lät allt också mycket bra. Individ och samverkan, individ och samverkan, individ och samverkan. Det lät helt fantastiskt, även om jag inte avslöjade det då. Jag har som sagt deltagit i en och annan social träning, verksamheter med allsköns konstigheter, gått på studiebesök i den så kallade verkligheten o s v.

Nu inser jag att det var inte alls som man beskrev det. Eller så har jag helt udda uppfattningsförmåga, har litet svårt att tro det med min IQ och min spatiala förmåga men ok.

I ärendet till Portalen står det klart och tydligt - Stort behov av samverkan.

Men alltså...

Jag som är så trött på människor jag inte känner orkar faktiskt inte lära känna fler och tydligen är det inte samverkan med de jag redan HAR kontakt med, utan det ska vara samverkan mellan mig och NYA människor som är kopplade till Portalen. Ja, som om jag inte var förbannat less på att prata om mig själv! Tro det eller ej.

Tror man verkligen på fullaste allvar att det fungerar?

Tror man verkligen, på fullaste allvar att människor som vräkt ut sina inälvor till läkare, psykiatrar, kuratorer, vårdare i parti och minut, socialarbetare, försäkringskassenissar och allsköns omhändertagare ÄNNU EN GÅNG vill vräka ut hela sitt liv. Lämna ut sin familj och sina innersta tankar. Så fan! Till slut hamnar man där ändå, bara för att man inte orkar hålla emot och genast känns det som om ännu en människa har kört på det skadade rådjuret man är. Nej, jag brukar inte gilla att använda ordet "man", men jag tror att fler känner det som jag. Till yttermera visso tror jag också att de inte orkar eller vågar säga ifrån. Muckar man med de sociala nämnderna, arbetsförmedlingen, försäkringskassan o s v kan man få stå på bar backe och då säger de - Vi försökte hjälpa dig men du vill inte ha vår hjälp.

Eh... Jo, jag vill ha hjälp. Om den är INDIVIDANPASSAD efter mig. Inte efter Tore Skogman, Harry Shein eller Kurt Olsson.

Ok, någon samverkan som jag trodde blir det inte. Alltså måste jag välja att lära känna nya personer ÅTERIGEN om jag ska få hjälp. Vill jag det? Orkar jag det? Herregud, jag har mängder med vänner jag över huvud taget inte hinner med för att jag ska lära känna alla dessa nya. Jag får fundera över det.

Nej, någon samverkan ser inte jag. Var är den?

Det där med individanpassning är också ett luftslott. Jag ska nämligen vara i "aktivitet" 2 timmar om dagen eller 10 timmar i veckan senast i augusti. Med alla de möten och alla de människor som är inblandade i mitt liv så ÄR jag redan i "aktivitet". Jag försöker dessutom hela tiden förbättra min hälsa genom att simma, försöka organisera ( det jag skulle få hjälp att organisera) och ta hand om min dotter - med särskilda behov. Jag frågar vad ordet "aktivitet" betyder i det här fallet. Och jag får ett svävande svar - Det är något de kan erbjuda, en aktivitet. Och så räknas de aktiviteterna upp. Luddigt och jag förstår fortfarande inte var individualtieten ligger. Den bästa aktivitet de har föreslagit för mig är badhuset och det nyttjar jag så mycket jag bara kan. Baddräkten har dock varit en smula borta i det ännu icke organiserade hemmet, men har återkommit idag. Tydligen gills inte det som aktivitet. Jag undrar hur man gör när man simmar passivt. Någon som kan lära mig?

Nej, de aktiviteter som gills får jag veta när jag tjatar till mig en information om vilka "aktiviteter" som räknas är dessa

- Kvinnors ohälsa - Men gud så positivt! Så glad jag känner mig när jag läser det. Ja, jag vet att jag är ohälsosam, kan jag inte få lära mig om kvinnors hälsa istället? Det innebär möte med en psykolog. Jag blir så full i skratt när jag läser det. Nämen, en psykolog. En sådan har jag aldrig träffat, hur ser sådana ut? - Tack, men nej tack.

- Samtalsgrupper - Jaaa! Jag längtar desperat efter att ännu en gång vräka ur mina inälvor i knät på människor som inte kan ta hand om det. Äntligen! Varför måste allt vara i GRUPP? Jag vill inte vara i någon grupp! Jag vill vara ifred! För fan, det är det enda jag vill och behöver. Tack, men nej tack.

- En kurs i hälsa som varvas med träning - I GRUPP! Jag vill inte vara i grupp! Jag kan gärna träna 7 timmar i veckan om jag får göra det ensam, men se det får jag inte. Jag måste gå en KURS som jag skulle kunna hålla i själv. Det liknar väldigt mycket den stresshanteringskurs jag haft på gymnasiet i 5 år. Jiiiizeeessss! - Tack, men nej tack!

- Ekonomirådgivning - 10 timmar i veckan? Jo, det vore något det. Nu har jag ju haft kontakt med ekonomirådgivningen i kommunen i 7 år och jag kommer inte längre för jag får inte söka skuldsanering eftersom jag inte har någon fast inkomst, för jag är sjukskriven! Hade jag varit sjukpensionär hade det gått bra. - Tack, men nej tack.

- Matlagningskurs - Jag citerar Dampan min AD/HD kompis ( en av de) - Lenas man är på jobbet vid lunch. Alla öppnar sina matlådor och undrar vad det är i dem idag. Lenas man öppnar sin matlåda och undrar fortfarande vad det är i. Jag kan laga mat, jag hittar bara inte diskbänken! - Tack, men nej tack.

- Biologdesign - Helt underbart ord. Det var den här kursen som var obligatorisk fast den var inte obligatorisk, men det var ändå obligatoriskt att vara ett obligatorium... Obligado. Jag vill inte designa biologer, jag tror de klarar det själva. En kurs med massa deltagare och en högdragen kursledare. - Tack, men nej tack.

Det bästa är ändå

- Binda blomsterkransar i visentparken. - Men va??? Seriöst? Fy fan vad jag är trött på pseudoverksamheter som bara ska sätta folk i "aktiviet" så att de inte går hemma och tänker själva. Sånt kan vi nämligen inte ha i det här samhället. - Tack, men då sätter jag hellre upp en pjäs... gud så dumt. Gud så dumt!

Varför inte Hamlet i Visentparken?

Varför är jag så bråkig? Jo, för jag tror att ingen törs säga ifrån. Det är säkert inte så många med mitt språk heller, för man blir ganska tillplattad av härskarteknikerna på dessa möten. Jag gör det för jag orkar inte försöka passa in i de där jäkla skorna i stl 37-38 med mina 41:or.

Slutsatsen jag drar av hela grejen är att man ser på människor som är sjukskrivna med exakt samma glasögon. Alla är lata och vill bara ha bidrag, dessutom är man imbecill och vet inte sitt eget bästa. 

Förmodligen är tanken god i grunden, jag tror inte på att människor i grunden är onda, jag tror att de är goda, men förbaskat klantiga ibland. Så även jag!

Lena Lussekatt