Min farmor är en av mina stora idoler som ni kommer att märka. Hon var nog värre än jag vad gäller att vara utanför ramarna och bråka. På Stockholms gator blev hon bespottad för att hon var kvinnosakskvinna och därtill okristen. På riktigt, man spottade på henne av dessa anledningar. Farmor sa i alla fall alltid "Man ska inte prata med arslet när det finns ett huvud" (om nu blogger godkänner det fula ordet...) Från första gången jag fick höra att hon sagt det så har jag följt det rådet, till en viss del. Ofta börjar jag att försöka kommunicera med diverse bakdelar för att inse att kopplingen till hjärnan där är något lång och vägen aningens labyrintartad. Därefter brukar jag gå över till att prata med grannhålet i hopp om att få förståelse, men det brukar sluta med ganska slippriga samtal där man glider från ämnet. Detta gör jag för att man inte ska kunna skälla mig för att inte försöka gå "rätt väg". Gårdagens bravader med Pippi Pedagog fortsatte som ni säkert förstår med ytterligare kommunikationshaverier och en och spridda härdsmältor.
Den första att möta problemet var den stackars väna varelsen från Portalen i Avestamodellen (Det sista ska läsas med ödesdiger röst som beskriver något liknande Pärleporten, där dova kyrkklockor ringa). Portaaaahhhleeen... man skall implementera både skräck och hopp på samma gång. Mycket lyckat namnval på detta vad det nu är. Först får man bilden att det är den ultimata lösningen för alla som varit sjukskrivna/arbetslösa/lata/korkade/dumma i huvudet, men så småningom visar sig det rätta ansiktet igen. Det var detta ansikte som visade sig då en mycket förvirrande kallelse damp ned i min brevlåda. Jo, jag öppnade faktiskt den posten.
För att ge er litet bakgrund så har jag blivit lovad att "verksamheten" (Jag måste ha det inom citationstecken för jag har börjat må illa av detta ord, man kallar numer allt för verksamhet även om den är verkningslös) skulle utgå ifrån individen. INDIVIDEN. Detta oerhört trendiga och populära ord som i var mans mun betyder att man har rätt att välja själv vilken sorts platt-TV man vill ha. Att individen inte vill ha någon platt-TV finns inte med på menyn för då är man ingen individ längre. Men, positivt lagd som jag är, eller snarare så less på alla "verksamheter" att jag inte bryr mig längre gick jag in i den här individanpassade verksamheten och tänkte att vi testar väl då, hur individanpassade de är.
Samma verksamhet Portaaahleeen, lovade också att man skulle arbeta mycket på att "samverka" (läses med svagt drömmande röst med Disneyklockor i bakgrunden och Disneydimma framför ögonen) mellan de olika "Aktörerna". Dessa aktörer skulle enligt utsago vara landstinget, försäkringskassan, socialkontoret och arbetsförmedlingen. Vid två träffar fick jag för 1345 gången på 30 år förklara och berätta om mitt liv. Från början till slut, igen! Jag var tydlig med vad jag behöver för att fungera. I dylika sammanhang. En person och kontakt via mail fungerar bäst. Brev är omöjligt, de kommer bort och jag får panik av dem.
Det kom ett brev, från en annan människa. En tredje i just denna portalsamverkan där man bara skulle vara en. Min Samverkare fick stå till svars för en del och jag tänkte att jag inte längre sitter fint på stolen utan säger vad jag ser, tycker och tänker. Självklart hade de inte tänkt på det där, och de hade ännu mindre tänkt sig att någon skulle säga ifrån heller, så chocken måste nog ha varit monumental. Det jag fick ut av henne var i stort sett en ursäkt om att det inte var hennes bord,
- Ja, men det är ju du som har skrivit under det.
- Det är så det fungerar, hon skrev det och jag skrev under. Vi gjorde det för att det skulle gå fort.
Jag tänkte att det var det mest korkade jag har hört på mycket länge, men sa inget. Man kan väl inte skriva under papper bara för att man "ska" det, man måste väl ändå läsa igenom vad man skriver på och se om man kan ställa upp på det. Eftersom det inte var hennes bord släppte jag henne och lyckades styra samtalet till någorlunda bra. Hon fick inte så mycket skäll, bara tårar. Eftersom jag än en gång får byta kurator på habiliteringen. Och inte bara det, utan jag skulle få byta psykolog också. En dag ska jag göra en lista över alla jag har träffat så man får en överblick över hur absurt många det är.
Flicka nummer två som jag fick tag på började förklara för mig att "allt man gör här i världen inte blir optimalt för alla",
- Nej, men då kanske man inte ska gå ut med att man har en individanpassad verksamhet heller?
Det kunde man tydligen eftersom det var en massa andra människor med i det här som också skulle ha samma information som jag, för det är så det fungerar.
-Men det är inget bra sätt om man nu först säger att man har individanpassad verksamhet och så genomför man det inte så, och sedan att man samverkar men ändå inte gör det.
- Du får faktiskt lära dig att livet inte alltid är som man vill!
Gissa om det blev härdsmälta!. Ännu en lavasvada forsade ur min mun och den här flickan hjälpte bra till att öka vulkanens utbrott genom att upprepade gånger förklara för mig att livet inte alltid blir som man vill, man får inte alltid som man vill. Hennes slutord var
- Du ska få två val ...
Jag ryste direkt till vid de orden, ett klassiskt diplomatknep för att göra upprörda personer lugna, självklart funkar det inte på de som kan det så jag svarade att
- Nej, du visar inte mig hur duktig du är i diplomati. Du får ett val, jag kommer på mötet på fredag och jag går vidare med den här saken. Adjö!
- Men... men... Hör jag i luren.
Någon timme senare var mailet färdigt och rätt människa lokaliserad. Jag beskrev artigt situationen och hur jag upplevde mig blivit behandlad och att man faktiskt måste ändra attityder mot människor med problem, oavsett vilka problem. Jo, jag vet, ibland bär jag mycket hög hatt och sitter på en gigantisk dalahäst 12 m i betong för att vara exakt. Förmodligen är det väl därför jag ramlar så hårt, men jag tänker inte sluta rida på den där hästen för jag tror jag har något viktigt att säga.
Bara timmen efter fick jag svar. Hon hade diskuterat saken med de båda berörda, tackade i mycket trevlig ton för mitt engagemang och bjöd in mig att berätta mer hur jag tänkte och tyckte i morgon. Det kommer jag definitivt att göra, var så säker.
Tänk att det faktiskt är så. Alla gånger är det så att mellanchefer speciellt kvinnor ( Ja, det är så sorry babes...) är i princip omöjligt att kommunicera med.
Hittills i min evinnerliga kamp har jag träffat på ett fåtal. De ska jag berätta om sen. Nu ska jag iväg med Barnet och träffa Barnets nya Kontaktfamilj. Så skönt att hon ska få fler vuxna och jag ska få litet mammatid.
Laser
Den första att möta problemet var den stackars väna varelsen från Portalen i Avestamodellen (Det sista ska läsas med ödesdiger röst som beskriver något liknande Pärleporten, där dova kyrkklockor ringa). Portaaaahhhleeen... man skall implementera både skräck och hopp på samma gång. Mycket lyckat namnval på detta vad det nu är. Först får man bilden att det är den ultimata lösningen för alla som varit sjukskrivna/arbetslösa/lata/korkade/dumma i huvudet, men så småningom visar sig det rätta ansiktet igen. Det var detta ansikte som visade sig då en mycket förvirrande kallelse damp ned i min brevlåda. Jo, jag öppnade faktiskt den posten.
För att ge er litet bakgrund så har jag blivit lovad att "verksamheten" (Jag måste ha det inom citationstecken för jag har börjat må illa av detta ord, man kallar numer allt för verksamhet även om den är verkningslös) skulle utgå ifrån individen. INDIVIDEN. Detta oerhört trendiga och populära ord som i var mans mun betyder att man har rätt att välja själv vilken sorts platt-TV man vill ha. Att individen inte vill ha någon platt-TV finns inte med på menyn för då är man ingen individ längre. Men, positivt lagd som jag är, eller snarare så less på alla "verksamheter" att jag inte bryr mig längre gick jag in i den här individanpassade verksamheten och tänkte att vi testar väl då, hur individanpassade de är.
Samma verksamhet Portaaahleeen, lovade också att man skulle arbeta mycket på att "samverka" (läses med svagt drömmande röst med Disneyklockor i bakgrunden och Disneydimma framför ögonen) mellan de olika "Aktörerna". Dessa aktörer skulle enligt utsago vara landstinget, försäkringskassan, socialkontoret och arbetsförmedlingen. Vid två träffar fick jag för 1345 gången på 30 år förklara och berätta om mitt liv. Från början till slut, igen! Jag var tydlig med vad jag behöver för att fungera. I dylika sammanhang. En person och kontakt via mail fungerar bäst. Brev är omöjligt, de kommer bort och jag får panik av dem.
Det kom ett brev, från en annan människa. En tredje i just denna portalsamverkan där man bara skulle vara en. Min Samverkare fick stå till svars för en del och jag tänkte att jag inte längre sitter fint på stolen utan säger vad jag ser, tycker och tänker. Självklart hade de inte tänkt på det där, och de hade ännu mindre tänkt sig att någon skulle säga ifrån heller, så chocken måste nog ha varit monumental. Det jag fick ut av henne var i stort sett en ursäkt om att det inte var hennes bord,
- Ja, men det är ju du som har skrivit under det.
- Det är så det fungerar, hon skrev det och jag skrev under. Vi gjorde det för att det skulle gå fort.
Jag tänkte att det var det mest korkade jag har hört på mycket länge, men sa inget. Man kan väl inte skriva under papper bara för att man "ska" det, man måste väl ändå läsa igenom vad man skriver på och se om man kan ställa upp på det. Eftersom det inte var hennes bord släppte jag henne och lyckades styra samtalet till någorlunda bra. Hon fick inte så mycket skäll, bara tårar. Eftersom jag än en gång får byta kurator på habiliteringen. Och inte bara det, utan jag skulle få byta psykolog också. En dag ska jag göra en lista över alla jag har träffat så man får en överblick över hur absurt många det är.
Flicka nummer två som jag fick tag på började förklara för mig att "allt man gör här i världen inte blir optimalt för alla",
- Nej, men då kanske man inte ska gå ut med att man har en individanpassad verksamhet heller?
Det kunde man tydligen eftersom det var en massa andra människor med i det här som också skulle ha samma information som jag, för det är så det fungerar.
-Men det är inget bra sätt om man nu först säger att man har individanpassad verksamhet och så genomför man det inte så, och sedan att man samverkar men ändå inte gör det.
- Du får faktiskt lära dig att livet inte alltid är som man vill!
Gissa om det blev härdsmälta!. Ännu en lavasvada forsade ur min mun och den här flickan hjälpte bra till att öka vulkanens utbrott genom att upprepade gånger förklara för mig att livet inte alltid blir som man vill, man får inte alltid som man vill. Hennes slutord var
- Du ska få två val ...
Jag ryste direkt till vid de orden, ett klassiskt diplomatknep för att göra upprörda personer lugna, självklart funkar det inte på de som kan det så jag svarade att
- Nej, du visar inte mig hur duktig du är i diplomati. Du får ett val, jag kommer på mötet på fredag och jag går vidare med den här saken. Adjö!
- Men... men... Hör jag i luren.
Någon timme senare var mailet färdigt och rätt människa lokaliserad. Jag beskrev artigt situationen och hur jag upplevde mig blivit behandlad och att man faktiskt måste ändra attityder mot människor med problem, oavsett vilka problem. Jo, jag vet, ibland bär jag mycket hög hatt och sitter på en gigantisk dalahäst 12 m i betong för att vara exakt. Förmodligen är det väl därför jag ramlar så hårt, men jag tänker inte sluta rida på den där hästen för jag tror jag har något viktigt att säga.
Bara timmen efter fick jag svar. Hon hade diskuterat saken med de båda berörda, tackade i mycket trevlig ton för mitt engagemang och bjöd in mig att berätta mer hur jag tänkte och tyckte i morgon. Det kommer jag definitivt att göra, var så säker.
Tänk att det faktiskt är så. Alla gånger är det så att mellanchefer speciellt kvinnor ( Ja, det är så sorry babes...) är i princip omöjligt att kommunicera med.
Hittills i min evinnerliga kamp har jag träffat på ett fåtal. De ska jag berätta om sen. Nu ska jag iväg med Barnet och träffa Barnets nya Kontaktfamilj. Så skönt att hon ska få fler vuxna och jag ska få litet mammatid.
Laser
Kommentarer
Skicka en kommentar