Kaffe, frukost och skäll

Långt borta i fjärran ljöd något oidentifierbart. Svagt, kanske pipande, möjligen irriterande men inte tillräckligt störande för att putta mig ur min medvetslöshet. Nej, jag kan inte kalla det sömn och medvetslöshet är egentligen ett för starkt ord men bara marginellt, ca 10 promille. De som har försökt väcka mig i det tillståndet vet vad jag menar. Inte bakfull, inte påverkad av sömntabletter eller något annat. Helt frisk och klar medvetslöshet.


Slutligen reagerade kroppen och satte telefonen till örat. En snäv röst med uppenbara uppfostringstendenser uppmanade (ofrivillig alitteration) mig att besvara frågan om var min dotter var eftersom hon skulle vara i skolan vid den här tiden. I samma ögonblick slog alla alarmsignaler på och om man inte har bott i mitt huvud kan man omöjligt veta hur det låter och känns, men orden som följer är inte särskilt väl valda. Det blir ett enda sammelsurium av fan, fan, helvete, jävlar, fan, fan, inte igen, fan, fan, stackars dotter, fan, jävla fans skit och helvete, blandat med att jag aldrig lär mig, har inte klockan ringt, men det var då också ... Samtidigt som sirener, syrener, explosioner, implosioner, tryckluftsborrar, tandläkarborrar, hackspettar, spenatsoppor och allehanda andra märkliga blandningar tar över mitt huvud. Det är så ibland i huvudet på en "Anpassningsstörd med blandade emotionella uttryck, krisreaktion, depprimerad, evt asperger, evt ADD med autistiska drag evt evt evt". Att då försöka samla ihop huvudet och göra annat än att få nämnda barn till skolan är varken försvarbart eller möjligt.

Jag svarar att vi har försovit oss och kommer när vi är klara. Då kommer stopsmällen,
- Ja, sen vore det bra om Barnet kunde börja komma i tid till skolan.
Jag andas... paus...
-Ja, för det är många elever vi ska hålla reda på och ringa till...
Jag andas... paus...
-Ja, och sen vore det bra om du ser till att Barnet äter frukost också,
Jag andas... paus...
-Ja, och sen är det vissa schemaändringar idag. Är du informerad om dem?
Jag tar ett stort djupt andetag, väntar på att hjärnan ska börja fungera igen, men det är dödstyst och luktar som en krigsskådeplats. Inget händer, det bara luktar.
- Som sagt, det är bra om Barnet börjar komma i tid, det är det för alla, alla måste komma i tid.

Då brister fördämningen.
Svadan sköljer över henne som en lavafors och hon ska ha heder av att hon står som en kall, pedagogisk gröt i den svadan, men jag är arg och låter mig inte luras av hennes falska pedagogiska förespegling. En pedagog lurar inte en pedagog. Detta vet hon dock inte. Hon vet inte att jag också är pedagog, att jag förmodligen har varit pedagog mycket längre än henne eftersom jag började min pedagogiska bana vid 13 års ålder i "tummen och tån" och därefter inte gjort mycket annat än att vara pedagog i olika former och konstellationer. Detta vet hon inte. Det är andra saker hon inte heller vet, hon har väckt den vrede som jag så många gånger känt när människor försöker uppfostra något ouppfostringsbart, när människor upprepade gånger ska försöka få ned den runda klotsen i det fyrkantiga hålet. De bankar och bankar och bankar med det enda resultatet att både hammare, låda och lock går sönder. Dock inte klotsen, den är intakt. Den går inte att omforma. Detta vet hon inte.

Det hon heller inte vet är hur många år jag har kämpat med mig själv, hur många gånger jag själv har försökt banka ned mig i det där fyrkantiga hålet och misslyckats, med sjukskrivningar, depressioner, ångestattacker och panikhandlingar som följd. 36 år är en lång tid. År!

Hon vet uppenbarligen heller inte om vilket samarbete jag och huvudläraren har. Hon vet på det hela taget inte annat om mig än hur jag ser ut. Mot denna bakgrund tar hon en ståndpunkt, helt omotiverat - att jag behöver uppfostras. Hon behöver lära mig att komma i tid. Hon tar det tunga ansvaret på sina axlar och förväntar sig ingen lön, för det gör inte martyrer, men ändå hör man någonstans i bakhuvudet hennes viskande önskan om att bli tackad som den bästa pedagogen någonsin.

Jag är trött på dessa människor!

... fortsättning följer... nu är jag trött och måste vila mitt huvud...

I stället för att som jag tänkt gå och simma så jag kan må bättre i min kropp, så jag så småningom kan börja jobba igen! Tänk om människor begrep hur deras sätt att möta världen påverkar. Då skulle vi ha en bättre plats. (Nej, jag bemötte henne inte särskilt fint, jag pulveriserade henne och fick självklart rätt i slutänden. Den enda ursäkt jag har är att jag är heligt förbannad och jag kan gärna ta en diskussion med henne på ett vuxet plan, men inte när man står med ett brinnande hus och måste rädda folk, då är det rent korkat att diskutera, i min överlägsna mening).

Laser