Egentligen har jag inget emot dem. Upprepningarna. Det är väl en av fördelarna med att ha Asperger och samtidigt vara regissör. Jag tröttnar aldrig på att se en scen om och om igen. Jag älskar mer själva repetitionerna än någon annan del i teaterprocessen. Möjligen skulle det vara den där nördiga stunden när jag sitter och färgar manuset i tusen olika färger beroende på vem som reagerar på vad och vem - men det är i övernördklassen så det låtsas vi inte om nu. Nej, jag älskar upprepningar, jag älskar det som är bekant och det jag är van med men vissa saker är så oerhört oerhört oerhört tråkiga!
♫♪♫♪♫♪♫♪♫♪♫♪♫♪♫♪♫♪♫♪♫♪♫♪
Att förklara för lärare att man inte kan hjälpa att ens barn är sjukt. Jag har ofta funderat på det som lärare själv. Tror man att ett barn blir friskare för att man säger att det måste vara närvarande? Om kroppen är där men hjärnan inte är det. Är man närvarande då? När jag har mina autistiska stunder, borde man dra min lön motsvarande tid, eller räcker det med att jag baxar dit min kropp oavsett hur sjuk?
♫♪♫♪♫♪♫♪♫♪♫♪♫♪♫♪♫♪♫♪♫♪♫♪
Det är inte det att det är någon negativ stämmning på skolan eller att jag har blivit dåligt bemött, snarare har jag blivit mycket väl bemött och även Rally. Men... Alla med diagnoser är OLIKA!!! När lärarna säger "det märks inte" som om det var något positivt kan jag bli ganska störd. Nej, det märks inte, men det gör det mycket svårare för alla inblandade att komma ihåg att det de facto är sant. Vi har Asperger, båda två. I parti och minut. Det gör inget. Jag skäms inte ett ögonblick, snarare är jag väldigt stolt. Jag har egenskaper ingen annan har. Andra har egenskaper jag bara kan drömma om. Det gör inget, vi är olika och jag älskar olika också, bara de inte flyttar om i mina skåp.
♫♪♫♪♫♪♫♪♫♪♫♪♫♪♫♪♫♪♫♪♫♪♫♪
Nu sitter jag här igen, för vilken gång i ordningen vet jag inte och förbereder ett möte med lärarna och det är nog första gången jag verkligen inte vill. Jag vill att det ska försvinna. Att jag ska vakna upp och inse att det är en av mina historier jag har snickrat ihop. Att stå på scenen är en sak, men att vara förälder i skolan är en rysare. Hur positivt bemött man än blir.
Kanske är det jobbiga det att jag inte kan upprepa det och göra om det som blev fel som när man repeterar en pjäs eller löser en ekvation. Man kan alltid backa, sudda och göra om och göra rätt. I de här fallen kan man inte det, man måste göra rätt från början.
Jag är alltid mycket bättre på att göra rätt andra gången än första.
♫♪♫♪♫♪♫♪♫♪♫♪♫♪♫♪♫♪♫♪♫♪♫♪
Och så ska man prata.
Alla vill prata. Jag vill skriva. Om du pratar så hör jag inte vad jag tänker. Då hör jag bara dig och allt som är runt dig. Bilen som åker förbi utanför fönstret, elementen som låter, klockan som tickar, den där matresten du har som guppar på överläppen eller den där intressanta stickningen som din raglanärm utgör. Allt det måste jag hålla reda på. När du då frågar mig om något är jag i en helt annan värld och så blir svaren därefter. Om jag inte känner dig väldigt väl, då skäms jag inte över att bryta mitt i samtalet och säga att din ärm är coolt stickad och du vet också att det är så jag fungerar då så problemet uppstår aldrig, eller ytterst sällan.
Jag vill skriva. Du vill prata. Jag orkar inte lyssna och du orkar inte läsa. Vem av oss ska ge sig? Den som har mest rätt utifrån de sociala reglerna eller ska vi kanske försöka gå halva vägen var?
Jag har lärt mig allt jag nödvändigtvis kan om Normska språket och jag fortsätter varje dag att försöka lära mig. Kan omgivningen börja lära sig Asperanto litet kanske...
Så tänker jag på alla de föräldrar i min situation som har andra barn, tunga jobb och inte min envishet och förmåga med orden. Och de som har den inbygda respekten man ska ha för lärare och rektorer. Jag fick inte den med i paketet när jag föddes. Hur ska det då inte vara för de som inte är som jag.
Huga.
Ni är i mina tankar och jag hoppas att jag kan vara en plog för de som kommer efter.
Åter till planeringen
Lena Laserhjärna
Kommentarer
Skicka en kommentar