Jag lovade mig själv att när vi hade landat litet i Karlstad skulle jag börja skriva igen och jag höll det löftet i helgen, tills jag blev avbruten. Hur kan det vara så svårt att hitta tillbaka till flytet trots att det bara är en kort enkel fråga som inte egentligen behöver vara så ansträngande att varken svara på, relatera till eller ta sig tillbaka till ett fokus. Det övergår mitt förstånd, tänker jag och bankar litet extra på hjärnan för att få igång den igen... inget resultat... Det är ingen hemma längre.
Då slår det mig att det är just de sakerna som är så grymt svårt att förklara, inte bara för mig själv utan för omgivningen också. Hur kan man bara försvinna i sitt eget huvud? Hur många gånger får jag inte höra att "det är väl bara att..." - sätta upp lappar på kylskåpet, lägg fram kläder kvällen innan, gör en lista. Förslagen är oändliga och nästan alltid lika korkade, korkade i min värld, för den som säger det är det naturligtvis inte det.
I kylskåpet har man mat. Kylskåpet är därför avsett för kylskåpsrelaterad information. Möjligen kan jag tänka mig att ha veckans matlista och inköpslista där, men det är allt. Inköpslistan föredrar jag att ha i telefonen eftersom jag inte för mitt liv kan komma på var man ska skriva upp att man måste köpa toalettpapper. Det kan man ju inte skriva på kylskåpet, det har ju inte direkt med mat att göra, snarare indirekt och borde således skrivas i därför avsedd lokal. Så kan man ju inte hålla på - springa runt i varje rum och skriva inköpslistor. Eller, det kan man ju om det fungerar. För mig fungerar det inte.
Det är litet märkligt för jag vill vara med. Kanske inte så mycket som jag alltid har fått höra av omvärlden att jag vill men litet. Det blir bara så himla krångligt ibland. När jag får kommentarer på t ex facebook så kan det ibland ta dagar innan jag har räknat ut vad personen i fråga menade. Jag inser att så oändligt många missförstånd har uppstått av den enkla anledning att vi talar helt olika språk. Jag talar Asperanto och de flesta andra pratar Normska (Remember wher you read it first!). Och ingen förstår att vi pratar olika språk. Vissa kan t o m hävda med en Aspergares envishet att vi inte alls talar olika språk utan att det har med min "dåliga personlighet" att göra. Jo, det är faktiskt sant, människor säger sådant utan att ens blinka. True story.
Det har varit några omvälvande månader - att se att mitt värde inte är satt utifrån min senaste produktion utan bara helt enkelt vem jag är som person. Att jag är omtyckt för att jag är den jag är, ser ut som jag gör och använder det språk jag använder och är bäst på. Att jag kan vara en del i en helhet utan att behöva vara fastklistrad vid vederbörande i tid och otid. Det är omvälvande.
Att möta människor som LER på stan! Trots att man inte känner dem. Trots att de inte har en aning om vem jag är. Man ler och hälsar! Så oerhört märkligt. Så ofantligt ovanligt och så in i vassen liv- och hoppingivande!
Karlstad är snällt mot oss. Lägenheten är snäll mot oss. Läget är snällt mot oss och det är hopp om liv för både mig och Rally. Men ekonomin... mja... Enligt dagens regering ska det löna sig att arbeta, men det ska inte löna sig att ha arbetat. Efter kronofogdens förbehållsbeloppsuträkning går vi 167 kr back varje månad. Och nästa år sänker man pensionerna med 200 kr/mån. Kan någon trolla bort mina sjukdomar tack?
När jag blir stor ska jag sluta gnälla.
"Tack för att du lyssna" - Gudrun i "Smala Sussie".
Lena Laserhjärna
Kommentarer
Skicka en kommentar