Det blir bättre!

Jag kanske inte syns och hörs hela tiden, men det beror på att jag faktiskt inte har tid och ork att sitta vid min älskade burk så länge nu förtiden. Ibland gör det bara så infernaliskt ont i kroppen att det inte går, trots att jag ändå har massor att säga.

Kanske är det en bra sak, för det betyder att jag lever någon annanstans i stället. IRL eller på någon annan obskyr undanskymd värld i cybern. Var jag än är så vet jag att jag gör skillnad. Hur det gick till har jag ingen aning om, jag föddes nog som en sådan som gör skillnad bara genom att vara jag och le.

För egentligen är det ju det som är essensen av mig. En leende glad människa som tycker att livet är rätt bra ändå. Sen fick jag aningen stora fötter, aningen för litet tolkningsmöjligheter men samtidigt så tror jag att just det gör att jag är den jag är.

För första gången på 11½ år sover Rally. Visserligen behöver vi höja dosen melationin och det blir dyrare men det skiter jag i. Det är värt varenda sekin att se henne pigg och fokuserad på dagen, att höra henne säga "Jag går och lägger mig". 11 ½ år är lång tid att inte få sova ordentligt, ingen av oss har fått det. Nu får vi det, jag får sova igen när hon är hos sin pappa eller när hon är hos sin extrafamilj och hon får sova varje natt! Det är en helt vansinnig upplevelse och det är inte med panik jag ser fram emot kvällar längre. Det tar inte längre två till fyra timmar att få henne att somna.

Så klart är ju inte den medicin hon behöver godkänd för högkostnadsskydd, men hey, jag börjar bli van. Jag har inte orkat bråka med läkemedelsverket om det än, men gissa om jag ska.

Det är åt helvete att barn som så uppenbart behöver detta inte får det, men människor som vill ha sina lägenheter städade får dra av Rut både förkläde och mopp, om man har råd och är en viktig samhällsmedborgare förstås, som inte fuskar. There is something rotten in the kingdom of Karl Gustf...

Var fan är de där som fuskar? Tidningarna drar upp något fall ibland i periferin, men jag känner ingen som fuskar. Kanske vågar den inte erkänna för mig att den gör det och det kanske är klokt så, men jag borde ha hört av någon annan. Det är ändå inte världens största stad jag bor i. Vem är det som fakking fuskar???

Valet och kvalet mellan att göra som jag behöver att faktiskt bli litet friskare innan jag börjar jaga jobb eller att börja jaga jobb för att jag är paniskt rädd för att bli utförsäkrad börjar bli dags att fatta nu. Sjukskrivningen går ut vilken dag som helst och bara jag tänker på detta att börja söka jobb, starta eget och fortsätta jobba sänker mig och jag känner tårarna klättra över ögonkanten igen. Inte för att jag inte VILL, jag har gått igenom massor med papper bland annat diagnostiseringen av fibromyalgin, där står det mycket tydligt att jag älskar mitt jobb och inte vill gå hemma. Jag älskar mitt jobb och har alltid gjort. Jag HATAR att vara hemma, det går inte att sätta upp balla pjäser i vardagsrummet. Inte i en familj med två aspar och en ADHD och då är vi ändå bara två.

Visst jag vill och kan skriva, men jag kan tyvärr inte koncentrera mig tillräckligt länge just nu för att hålla fokus på mer än två replikskiften i taget och det gör bara en sketch eller pjäs om man heter Monthy Python - och det gör inte jag.

Min jäla bubbelmadrass har gått sönder så nu har jag inte någon smärtlindring heller, och två tänder är trasiga pga alla jäla mediciner. Jag som ÄLSKAR att gå till tandläkaren och ha folk i ansiktet. Inte.

Men det blir bättre!

Jag tror att jag har hittat botten på min pappershög. Allt är inte öppnat och sorterat men jag har hittat allt, bara en sån sak.

Det blir bättre.

Och om det inte blir det ska jag fan se till att det blir det ändå.

Så det så!

Lena Laserenvis