Ibland skäms jag så in i vassen!

Jag ser mig själv som intelligent, glad, sprallig, utåt och som den där människan som faktiskt klarar precis allt. Den som till och med törs stirra mördare i ögonen om det behövs, som inte räds hin håle själv och som aldrig backar för att stå på sig och för de som inte har samma mod och ord som jag själv, det är jag det. Så när jag ska stirra mig själv i skitögat och se vad som faktiskt har raserats under 15 år bara för att jag litade på andra och inte kunde avgöra själv vad som var rimligt och inte - då skäms jag. Jag skäms ögonen ur mig. Just för det här ögonblicket så spelar det faktiskt inte någon roll hur mycket funktionshinder jag har, jag tycker att jag ska ha klarat av det här ändå. Jo, jag vet, det är logiskt inte möjligt, men alla har talat om för mig i tusen och åter tusen år att det här klarar man om man är normal och man har sagt mig att jag är normal och därför har jag trott att om jag bara ändrar mig själv tillräckligt så kommer allt att lösa sig, om jag bara hittar rätt trollformel, rätt medicin, rätt man eller rätt jobb.

Samtidigt kan jag bli så vansinnigt arg och besviken över att jag nu sitter i den här situationen trots att jag kämpat, trots att jag sagt sen jag var 8 att jag inte riktigt är som alla andra, trots att jag har sökt hjälp medvetet sedan jag var 16, trots att jag aldrig har gett upp fast jag många gånger har önskat och velat. Det hade varit en sak om jag blint hade störtat fram i världen, men jag har stannat upp, åtskilliga gånger. Jag HAR sökt hjälp. Miljontals gånger - jag har ju sett att "nåt fel är det, jag vet inte vad än för jag har inte gått klart terapin än", som jag svarade i en forskning om behandlingshem för borderlinepatier (fast det sa man inte högt, för om man säger till en borderlinepatient att den är borderline så börjar den manipulera en - i alla fall var det så på 90-talet, nu har det ändrats). Och Terapi som är kontraterapeutiskt på människor med asperger... SUUUUUCK!!! Jag har alltså ägnat 5 år av mitt liv till att göra mig själv sjukare, på läkares inrådan. Morr...

Och mitt i allt det här så blir jag så glad över att jag har så mycket fina människor runt mig just nu och jag verkligen hoppas och önskar att jag inte kryper in i mitt skal och gömmer mig igen utan vågar gå hela vägen den här gången, den där skammen är dock så jävla äcklig att bära och jag måste bara få säga åt den att den finns, annars försöker jag gömma den med.

Jo, jag skäms faktiskt - Jag kan ju för jössenamn vända ut och in på Shakespeare utan att blinka, översätta hans språk så det passar på min scen, sätta upp Hamlet med 35 skådisar och en häst utan att blinka, bygga om hela Bergslagsteatern till London utan att ens för ett ögonblick tro att det inte ska gå, för det går ju. Men att hitta sockerskålen kan ta flera timmar. Att gå ut med soporna kan ta två dagar. Och om jag inte hittar kaffet så blir jag som en barnslig treåring som inte får sina kakor och sparkar och skriker. Inte så någon ser, gud förbjude. Bara de som har lärt känna mig riktigt riktigt riktigt riktigt riktigt väl får se de där sidorna. Bara mina pojkvänner har dragit fram mig under bilar där jag har gömt mig för att jag blivit stressad, eller burit mig hem för att jag har varit så babianfull på en fest med nya människor att jag faktiskt inte kunnat gå eller min familj som har stått ut med allsköns utbrott av olika slag och former. Den där som spred ut att jag hade eldat upp mina föräldrars hus kanske inte var så långt från sanningen när allt kom omkring, nu står huset bevisligen kvar och jag eldade inte upp det, men det finns hål i dörrar efter stolar och saxar...

Idag inser jag att när skådisar och andra ensembelmedlemmar har talat om för mig vilket jävla svin jag är så har jag inte begripit varför, nu förstår jag att det är något jag inte förstått. Jag förstår fortfarande inte vad för det verkar inte komma ända fram, förmodligen beroende på att man utgår ifrån att jag faktiskt begriper alla sociala spelregler. De skäms förmodligen inte, men jag gör. Hur många har jag inte sårat på vägen?

Nee... Något flickvänsobjekt är jag inte heller. Inte enligt de normativa sociala spelreglerna i alla fall, då måste det göras upp ett helt nytt regelverk.

Men man måste väl inte vara i ett förhållande för att vara en godkänd individ i samhället? Fast ibland vill jag så det värker, ändå.

Nu ska jag sluta skämmas och försöka sova i stället. Jag lär få skämmas över mina pappershögar de närmaste dagarna ändå.

Lena Laserhjärna