Fortsätt till huvudinnehåll

Tiden går fort när man har roligt!



Nej Matrixreader, jag kan inte skriva kort. Du får lägga händerna på tangentbordet och suga upp ettorna och nollorna istället.



Ibland slår jag på TV-n. Oftast bara för att se Abby Sciuto i NCIS fara omkring bland sina maskiner i sitt lab, Penelope Cruz i Criminal Minds eller Nalle har ett stort blått hus åker apparaten på. Då swishar ibland någon svennebrutta förbi och den här gången var det någon som tyckte att hon var dålig på att blogga när hon "bara" uppdaterade två gånger o. Hur hinner hon?

Nej, jag är nog mer som han göteborgaren som Parlamentet-Pär kallar slentrianbloggare... Birro den Markusiske.

Det svåra är att blogga slentrianmässigt när man tycker att man som jag tycker att man måste säga något vettigt. Jag tycker nog inte att det är särskilt intelligenskrävande att skriva vilka byxor, vilken foundation och vilket annat krimskrams jag har på mig. Att beskriva kan möjligen vara intelligenskrävande men bara skriva det vettifasen... Nej, jag har litet svårt att förstå det här med modebloggande, men jag jobbar på det. Nej, jag har inget emot mode, faktiskt.




Just nu händer det litet för mycket. Bra saker men det är som någon klok gammal kesohatare har sagt - jenka - Två steg fram och ett bak, det är dock nota bene summa sumarum ett steg fram!

Intyg 1 fick jag tag på, intyg 2 fick jag också tag på och så även intyg 3. Samlad arbetsinsats ca 8 h. Känslomässig insats - mer än utdelningen.

Rallys medicin får man tyvärr inte beställa längre, så varje gång vi nu ska hämta ut den så får vi göra det med hjärtat i halsgropen. Jag tål ju så oerhört med stress så det är ju ingen match, skrev hon med ett skevt ironiskt leende. Godsägaren hade frågat läkaren (tack och lov är han med mer på spelplanen nu!) som sa att det visst skulle finnas för det hade de sagt. Jag var där, men då hade de inga. I avregleringens Sverige fick jag som tur var tag på det sista exemplaret på det andra apoteket.

Det där bestämmer nu inte apoteken, det bestämmer läkemedelsverket vilka mediciner som ska finnas och inte och vilka som ska vara högkostnadsskyddade osv. Självklart sitter inte heller de i en verklighet med ett barn som inte sovit ordentligt på 11½ år och en mamma som heller inte sovit ordentligt på 11½ år och som äntligen vet att det blir lugnt på nätterna.

Är inte sömn en förutsättning för att orka leva?
Om man inte får sova ordentligt får man psykosliknande symptom.
Psykosliknande symptom är något man inte vill ha, efteråt.
Har man det vet man det oftast inte förrän efteråt.



Som tur är har det äntligen klivit fram två hjältar i livet. Godinnan och Elwood Blues hjälper till och roddar denna omöjliga soppa. Elwood sa härom dagen att jag måste berätta allt. Jo, jag försöker men jag hinner liksom inte få in alla vändningar och personer. Att jag har en tand som är borta, en trasig och en sprucken för att jag gnisslar tänder (Asptix) och biter ihop som en dåre har jag helt glömt bort att säga, trots att det hände för lätt ett halvår sedan. Samma sak med glasögonen. Någon råkade kliva på dem efter att någon annan hade lekt tromb med katterna och kläderna så de gick sönder. De har tejpats och limmats jag vet inte hur länge men nu gick det helt enkelt inte längre, jag har dessutom kört med linser som tar närsyntheten men inte brytningsfelet en längre tid så de tar slut efter ett tag. Nej, något annat än endagslinser är inte möjligt för mig eftersom jag rätt vad det är måste klia ända in bakom ögonloben. Det är sådana där "småsaker" som jag glömmer berätta...

Godinnan och Elwood har det som behövs för att kunna hjälpa sådana som mig. Kärlek och kunskap om MIG - mig som person och inte som vårdpaket.

Sen har jag vunnit på lotto också! Det var INTE jag som vann de 20 miljonerna i min stad, men jisses vilken föreställning jag skulle ha gjort för de pengarna. Efter att jag betalat alla skulder förstås.

Nej, jag har vunnit vänskapslottot.

När glasögonen inte funkar har jag ett par gamla jag lånat av Jake Blues. Förvisso ser jag ut som Harry Potter i dem och Pluttmamman och Rally skrattar dubbelvikta när de ser mig för de tycker jag ser så nördig ut. Jag ser inte nördig ut! Jag är snygg! Av hävd och gammal vana, oavsett hur jag de facto ser ut så är jag snygg, sådetså!!!

Av någon outgrundlig anledning hade TinkyWinky fått för sig att gå och vinna ett par glasögon åt mig och någon annan hemlig vän hade hjälpt till och lagt till någon krona för att jag skulle få dem svårare att repa. Som om jag skulle... *hoooost*.

Min dator har bestämt sig för att inte vilja leka samma lek som jag när jag så väl behöver det.
Nej, jag lider inte brist på datorer, jag lider brist på datorer som fungerar hela tiden och på det sätt jag behöver.

Vänskapslottot har åter fått träda in och hjälpa till, Bitchquits något datanördiga man har fått ta över det gröna äcklet till dator och ska försöka lirka litet med det.


I stora världen har vi fått nya partiledare.
Vänsterns Jonas Sjöstedt känns så evinnerligt rätt! Visste väl att jag kunde lita på kongressen.

Om ändå bara media kunde sluta hänga sosseledarna i hasorna och ta sig en titt på vad herr Bildt har i sin ränsel istället skulle saker se aningen annorlunda ut.








Till den som undrade varför kulturen alltid måste vara vänster

- Kulturen har alltid levt under högerpolitiska förhållanden och vet vad det innebär. 

One day you're in, and the next day you're out.






Såg några väl valda avsnitt av parlamentet och drog mig till minnes Filippas intelligenta förslag om vårdcoacher.

Filippa Reinfeldt, söta rara lilla du, kan du inte komma på studiebesök hos mig och se vem det har varit som egentligen har coachat vem? Det är kanske en personalcoach som behövs och inte en vårdcoach... Eller Filippa lilla, varför inte litet pengar till den personal som finns?








//Lenalaser

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Var god göm rullstolen! - Om hemspråksundervisning och rättigheter.

Rally går i världens bästa skola just nu, och hennes lärare är garanterat en del av landets bästa arbetslag! Jag kan inte nog många gånger understryka det och jag tycker det verkligen, de kanske behöver höra det mer, men det får ni påminna mig om. Å andra sidan... Tänk om man var tvungen att ställa sig upp och jubla varje gång någon höll undan för en blind med käpp, hjälpte en stackars tant över vägen eller bara helt enkelt lät bli att knuffa sina CP-skadade vänner (Förlåt, kunde bara inte låta bli - Jag blir så full i skratt varje gång en av mina CP-skadade vänner (heter det verkligen skadad?) puffar mig på facebook och jag puffar tillbaka - Då står det, du har just knuffat Dr Spastika - Världens farligaste man. Så får man inte göra, men det ser så jäkla roligt ut i mitt huvud. Om man för övrigt har Cerebral pares måste man ju vara en celebritet... Passushyllning till mina celebra vänner...) Jag vill också understryka med all nödvändig tydlighet att jag inte vill förminska eller p

En saga i juletid - om hur livet kan vända på en femöring.

Mörka november gick mot sitt slut och skulle gå över i december, min hatmånad. Som barn älskade jag julens traditioner, men det där med julklappar och överraskningar är inte min grej så ju närmare julafton kom desto svårare blev mitt hummör. I år har Rally inte velat fira jul med mormor och morfar av rädsla för att jag ska börja bråka med morfar. Tyvärr händer det ibland (läs varje jul) men nu inser jag att det inte har så mycket med honom som person att göra, utan det här med att gömma saker i papper och sedan ge bort dem. Är det inte vad jag förväntar mig eller önskar så blir jag ju så förtvivlad att det inte går att trösta mig på flera dagar. Är det vad jag önskar blir jag överlycklig, men oron för att inte veta vilket tar tyvärr bort mycket av känslan. Att jag som barn då alltid letade reda på mina julklappar och öppnade dem i förväg för att sedan spela överraskad - ganska dåligt - på julafton har naturligtvis med att jag inte är så bra på överraskningar, jag som är så impulsi

Det blir bättre!

Jag kanske inte syns och hörs hela tiden, men det beror på att jag faktiskt inte har tid och ork att sitta vid min älskade burk så länge nu förtiden. Ibland gör det bara så infernaliskt ont i kroppen att det inte går, trots att jag ändå har massor att säga. Kanske är det en bra sak, för det betyder att jag lever någon annanstans i stället. IRL eller på någon annan obskyr undanskymd värld i cybern. Var jag än är så vet jag att jag gör skillnad. Hur det gick till har jag ingen aning om, jag föddes nog som en sådan som gör skillnad bara genom att vara jag och le. För egentligen är det ju det som är essensen av mig. En leende glad människa som tycker att livet är rätt bra ändå. Sen fick jag aningen stora fötter, aningen för litet tolkningsmöjligheter men samtidigt så tror jag att just det gör att jag är den jag är. För första gången på 11½ år sover Rally. Visserligen behöver vi höja dosen melationin och det blir dyrare men det skiter jag i. Det är värt varenda sekin att se henne p