För att åtnjuta den enastående ynnesten och av fuskare så åtråvärda sjukpenningen behöver man sjukintyg. Det här är en liten kort berättelse om varför jag inte tror det finns så många som orkar fuska med det. It is not a walk in the park som amerikanen skulle ha sagt.
Före jul stannar all omsorg i Sverige - exakt en vecka innan jul är det tyst i telefonen, ingen mailar och helt plötsligt gäller inga regler längre. Inte ens praxis gäller. Eller är det just det, praxis gäller, det är bara det att det SKA vara så varje år.
Av den anledningen har jag genom mina mågna år i psykåsocialsvängen lärt mig att aldrig ha ett intyg som går ut under årsskiftet. Det går helt enkelt inte - människor upphör att existera och är man då sjuk så har man alltid sig själv att skylla, i alla fall om det är psykiskt eller fibromyalgi. Andra sjukdomar tror jag man kan få hjälp med, för jag har också lärt mig att somatiska vården är mycket mer mänsklig av någon outgrundlig anledning än psykvården.
Så, när mitt sjukintyg i år skulle gå ut tvingade jag läkaren, inte under hot men säkerligen i ganska starka ordalag att skriva fram till den 15:e Januari så att det skulle gå att börja få tag på människor INNAN intyget löpte ut, och jag efter.
Därför var jag också noga med att börja ta kontakt med vården redan vecka 1, då jag - av samma surt förvärvade erfarenhet - lärt mig att det tar minst en vecka för psykvården att reagera. Första gången får jag kontakt med en gammal surkärring med manligt tilltalsnamn, vi kan kalla honom Boris - pga hans stela sätt att kommunicera. Det är nu inte första gången jag har kontakt med Boris så tro inte att jag dömer honom på förhand, vi har haft kontakt sedan han började inom öppenpsyk i Avesta - han har garanterat varit sköterska på Säter också, eftersom det inte bara var patienterna som löpte ammok under psykreformen, personalen blev också spridd ute i samhället och det kanske inte heller var så genomtänkt.
Nåja, jag vet mina rättigheter och han tog uppgiften på allvar, lät det som. Jag skulle bli kontaktad.
Tillit är inte min starka sida och speciellt inte till psykvården så jag tog det säkra före det osäkra och kontaktade min handläggare på försäkringskassan - Madam Kassa. För henne förklarade jag också situationen att jag inte kan ha fler folk omkring mig 65 pers är nog och jag har därför skalat bort några, bland annat de ombud hon föresagit eftersom jag skulle få vänta på hjälp från dem i ett halvår. Jag förklarade också att jag skulle ta hjälp ifrån ett annat nystartat håll där jag kan få ta hjälp av människor som redan känner mig och har känt mig i år. Hon verkade fatta galoppen och skulle kontakta min psykolog, världens bästa psykolog. (Det tog bara 35 år att träffa på henne...)
Intet ont anande fortsate jag leva mitt liv och vara den duktiga psykpatienten jag kan vara och vänta, vänta och vänta på att överhögheten får fingrarna ur.
I fredags fick jag så ett annat ärenden till öppenpsyk och knatade dit, väl medveten om att jag skulle kunna fråga om mitt intyg också. För någon läkare, psykolog eller försäkringskassetant hade inte kontaktat mig.
Luckflickan tog emot mina ärenden och eftersom hon också är en gammal kändis och jag själv tillhör inventarierna där så litade jag på henne.
I söndags gick mitt sjukintyg ut.
I går var jag alltså tvungen att gå till arbetsförmedlingen för att anmäla mig redo att söka jobb.
Jag fick iväg Rally till skolan, snorig och eländig åkte jag hem och ringde öppenpsyk. Självklart var jag redan där nervös, jag tycker inte om arbetsförmedlingen - de bygger alltid om och man måste alltid träffa nya människor, trots att de man träffade för 20 år sedan finns kvar. Det rungar fortfarande i öronen på mig från första gången jag var på arbetsförmedlingen "Du har bara skyldigheter - inga rättigheter" som 18-åring. Vissa meningar fastnar i mitt huvud, tyvärr.
Jag ringer till öppenpsyk med en fråga - Måste jag gå till arbetsförmedlingen i dag?
Självklart svarar Boris.
Självklart upprepar Boris ordagrant det han sa 1½ vecka tidigare.
Jag försöker förklara för Boris att jag faktiskt har väntat på ett besked och anser mig behöva få ett svar. Det hade varit en sak om jag inte varit ute i god tid, men nu hade jag varit det. Boris säger åt mig att "så går det inte till inom psykvården" och jag blir naturligtvis arg. Om jag hade stått där och blött, hade de stoppat blodet då? Eller hade de sagt att jag skulle vänta på rätt människa?
Tårarna är själens blod och jag blödde ymnigt.
Eftersom jag har varit med om det där förr med just Boris så gick jag i taket på honom och berättade för honom vad jag tyckte och tänkte om hans vårdattityd. Det är ju naturligtvis inte populärt, man vill inte bli tillrättavisad av någon som man anser är sjuk i huvudet och inte har rätt till samma bemötande som andra.
- Vi kommer inte längre nu, säger han, du får vänta.
- Du kommer inte längre nu, svarar jag, jag väntar inte. DU var den som tog emot min kontakt för 1½ vecka sedan, DU är den som får reda ut det här - DU är som vanligt den som kan lägga på och gå ut i fikarummet och berätta att nu har den där jävla idioten Lena ringt igen.... (Kalla mig paranoid)
Jag lade på.
Gråtande snörvlade jag ut mig på internet för jag tänkte att jag måste åtminstonde göra allting rätt jag, annars får jag det som ett nackskott sedan, jag rotade reda på arbetsförmedlingens sida och där stod det att Avestakontoret har öppet från kl 08.00. Magnifikt tänkte jag och snörvlade mig vidare ut i bilen och gav mig av i min stora svarta jacka med gigantisk luva (Tack Pretty för den ;-)). Jag snörvlade och människor tittade. Jag kan tyvärr inte hålla det inne i de lägena. Jag önskar innerligt att det gick, men jag fick inte den spärren. De säljer inga på tradera heller, jag har letat.
Väl innanför dörren väntar jag. Jag väntar. Jag väntar. Till sist tröttnar jag och väntar litet till. Kroppen gungar och jag blir altmer lik Rainman. För att det inte ska synas börjar jag gå omkring och låtsasläsa på alla blanketter och information om alla fina rättigheter man har... pfffffffft! Det kommer ingen och till slut vågar jag mig på att ringa på klockan. Det händer inget. Jag väntar litet till. Inget händer igen. Klockan får sig en påtryckning igen. Nu händer ingenting heller. Väntan är inte mitt huvudämne, inte för att jag är rastlös utan för att jag blir nervös av att träffa nya människor. Till slut spelar jag en liten melodi på ringklockan för att visa att jag inte är någon maskin utan faktiskt är en människa med något litet rytmiskt i mig. Då kommer det fram ett leende monster. Nej, jag vet. Troligen är hon inget monster, men falska leenden på morgonen är inte något jag är så där aldeles överförtjust i.
Jag förklarar mitt ärende alltmedan snor och tårar rinner och jag försöker verkligen att titta på henne artigt, men huvudet vill liksom bara gömma sig i den gigantiska luvan. Litet beskäftigt och skrattande säger hon:
- Men, du vet vi öppnar inte förrän 10.
Det är som att avryra ett skott och huvudet exploderar på mig.
- Nej, det vet jag väl för fan inte! Hade jag vetat det så hade jag väl inte stått här eller hur? Men då går jag och återkommer när ni har öppet.
Förmodligen står den stackars människan där med haka till knäna och något spännande att berätta under fikarasten, och de där som träffade mig för 20 år sedan kan nicka och instämma med "ja, den där är inte klok".
För att inte rasa ihop på gågatan och skämma ut mig värre än någonsin springer jag till bilen och vrålgråter. Jag vill verkligen inte det där. Jag hatar det som det är. I de där lägena vill jag verkligen inte vara tvungen att översätta från det där konstiga människospråket till asperanto. Jag försöker mota undan alla tankar som automatiskt sätter igång och som ställer de där frågorna som är så dryga. (Varför sa hon så? Vet hon något jag inte vet? Hur kan hon tro att jag vet? Finns det någon källa av visdom där alla andra suger kunskap men som jag inte vet om? Såg det ut som om jag visste... osv...)
Jag inser att jag inte kan åka hem och vänta till kl 10. Jag håller på att krackelera och om bara någon timme går det inte att få mig att tänka längre så då får jag lov att åka till Säter i alla fall, fast jag inte vill, fast jag inte behöver, fast de inte vill ha mig där. Därför åker jag till det naturliga valet - Öppenpsyk. Man kan inte åka till vanliga akuten i de här lägena, då ska man till vårdcentralen och sen ska man till öppenpsyk ändå, då ska man ha en remiss och ... ja... Nej, någon akutvård i psyksvängen finns inte att tala om annat än på Säter. Och ärligt talat, smaka på ordet, hur gärna vill man sätta sig i situationen att vara lika bindgalen som Svartenbrandt och hans gelikar? Även jag är uppfödd med fördomar...
Jag kommer in.
Berättar historien.
Får ge mitt personnr.
Och hon gör som de alltid gör.
Läser vad som har hänt.
DÅ får jag veta att Någon har skrivit att jag har kontaktat min psykolog (vilket jag inte har), min första kontakt med Boris finns inte loggad och Madam Kassa har fullständigt missuppfattat vad jag har sagt. Jag har tydligen enligt henne avsagt mig en viss hjälp. Det är heller inte sant, jag har avsagt mig att göra det på HENNES sätt eller socialens sätt, jag har valt att göra det på MITT sätt. För att det faktiskt är MITT liv som ska funka, inte hennes.
I det här läget kan jag helt enkelt inte tänka längre. Berg och dalbanan går så fort, är så brant och har så vidriga loopar att jag över huvud taget inte vill vara med längre. Jag vill bara hoppa ur vagnen, kosta vad det kosta vill. Det gör FYSISKT ont att bli så feltolkad hela tiden. Tårar, snor och hyperventliering kommer som ett brev på posten, eller aningen tidigare. Jag KAN verkligen inte lugna mig. Det finns inget jag hellre vill, men det är inte fysiskt möjligt. Då säger människan - Lugna ner dig nu.
Lugna ner dig nu.
Lugna ner dig?
Som om det bara gick att beställa en korv med mos?
Vill du ha ketchup och senap till det lugnet?
Ja, tack och litet rostad lök.
Säter it is är det enda hjärnan får fram och munnen är helt okontrollerad i den här situationen och jag hör mig själv säga.
- Jag tänker inte lugna ned mig bara för att du säger det. Det funkar inte så.
Sen kör jag.
Jag spanade efter polisen för jag ville verkligen att de skulle stoppa mig, jag ska faktiskt inte köra bil då även om jag är en excellent driver annars.
Ingen polis men väl en snöhög. Jag valde ju inte direkt den med friktionsstarka dagen att halka omkring i snor på.
Som tur är är jag en excellent driver så jag lyckades passera snöhögen utan större brott mot mänskligheten.
Målet bakom snöhögen var mamma och pappa.
För att komma till Säter måste man ha bensin.
Pengar hade jag inte så det räckte och jag är ändå tvungen att sortera om Rally om jag ska till huset utan glas, bestick och öppningsbara fönster.
Väl där.
Rainman är ett faktum nu och det är inte helt lätt att få kontakt med mig.
Jag visar så sällan det där, jag brukar gå undan så ingen ska se hur jag beter mig som en första klassens dåre.
Jag försöker samla mig och ringa akuten för att de har sagt att om jag någonsin mår dåligt eller bara behöver prata litet så får jag ringa.
Jag berättar vem jag är, förklarar mitt ärende varpå hon svarar att det inte går till så inom psykvården, jag förklarar att jag mycket väl vet hur det fungerar och att jag har uttömt alla mina möjligheter. Då säger den dumma jäveln (ursäkta kraftuttrycket):
- Men varför har du väntat så länge på att ta tag i det här då?
Jag bara skriker rakt ut.
JAG HAAR INTE VÄNTAT!!! DET ÄR JU FÖR FAN DET JAG INTE HAR GJORT!
- Nu får du lugna ner dig annars får du ingen hjälp.
Plupp
Där slog hjärnan av.
Min läskiga psykopatröst tar över och säger - Ett hot, så förnämligt, då tackar jag för den hjäpen, vården och för mig. - Klick-
Min stackars mamma får ta hand om sin 43 åriga bäbis och försöka lugna henne.
Det har gått två timmar sedan mitt första samtal på morgonen nu och det har förmodligen börjat hända något strax före kaffepausen.
Min psykolog ringer.
Hon lyckas lugna mig och kan säga det jag har försökt få veta - att jag inte behövde gå till arbetsförmedlingen just då.
Har man sett en ballong som varit till bristningsgränsen fylld med luft vet man hur det ser ut när den pyser ut.
Det tar en nanosekund att slå på dårskapen och det går lika fort att slå av den.
Goda, glada, söta, rara och trevliga Lena gör entré igen och i mig är det precis som om inget har hänt.
Kroppen är fullständigt slut, hjärnan orkar inte riktigt driva - men själen mår bra.
Sköterskan från Säter ringer också och har lyckats skaka fram min läkare.
Läkaren säger att självklart ska inte jag gå till arbetsförmedlingen i det tillstånd jag är.
Intyget skulle komma.
Jag begriper inte vem det är som tror att det är lätt att fuska när det ser ut som det gör.
Den människan har inte den blekaste aning om hur det ser ut, eller så vet den och skäms.
Resultatet av gårdagen blir för vår del att jag inte orkar vara mamma, nu är Rally en hjältinna och som tur var i det här fallet var jag förkyld på morgonen så hon behövde inte se några spår efter min krasch. Jag kunde låtsas att det bara är fysiskt (för man får inte låta sina barn veta att det finns känslor förstår ni....)
De vänner som hjälpte mig i julas, jag tror inte riktigt de förstår hur stor skillnad de gjorde.
Det är en hårfin skillnad mellan liv och icke liv.
Jag fick orden, jag fick envisheten, jag fick modet.
Tänk de som inte fick det, hur nedtrampade blir inte de?
Lena Laser
Kommentarer
Skicka en kommentar