Det är ganska många ungdommar jag har mött och ibland är jag osäker på om jag själv har lämnat den livsperioden. När jag har arbetat i skolor, på teatrar och musikföreningar runt om i landet har jag aldrig haft problem med ungdommarna. Det är de vuxna runt omkring som jag får problem med. Ungdomen kanske inte är en ålder, det kanske är något vi bär med oss hela livet. Vissa väljer att gå ur den, andra väljer att stanna kvar.
Efter Utöya och explosionen i Norge kommer mitt val att stanna kvar i ungdomen att bli ännu starkare. Det finns en klokhet i ungdomen som vi vuxna ofta glömmer och gärna sopar under mattan som omöjlig och barnslig. Ungdomar har något vi vuxna ofta saknar. Passion och hopp. Hade vi inte trott det var möjligt att driva BackBeatBolaget i Sandviken så hade vi gett upp. Många i kommunledningen sa att det inte var möjligt, vi kunde inte leda varandra. Vi gjorde inte det. Vi samarbetade. Vi målade, vi lagade mat, vi arrangerade koncerter och vi tog hand om varandra. Och det var inte något snack om det. Vi bara gjorde det för att vi brydde oss och för att vi tyckte om varandra, med våra olikheter. Att baka muttkakor med långhåriga hårdrockare och tuppkammade pojkar är bland det roligaste jag har gjort. Vi tänkte inte på att det var omöjligt. Uppstod det ett problem letade vi gemensamt efter en lösning. Och allt som oftast fann vi den.
Det är lust och demokrati.
Det är kärlek, lust och medmänsklighet.
Det går, det omöjliga är faktiskt möjligt.
Det är vad Norge som nation försöker förmedla till oss andra nu.
Den ungdom som har påverkat mig mest är en dansk flicka med en mycket mörk familjehistoria bakom sig. När man konfirmerar sig i Danmark väljer var och en av konfirmanderna ett bibelord. Detta läser man upp i det att man blir konfirmerad framme vid altaret. Det lilla samhället visste allt om flickans bakgrund och kyrkan var full. När det var hennes tur stannade all andning upp och det märktes att hennes ord skulle väga tungt. Med hög och klar stämma, stolt hållning och ungdomlig tro uttalade hon:
- Älska dina fiender.
Mina tårar föll och jag tänkte på hennes situation och kände mycket starkt, kan hon så kan jag. Kan hon så kan vi alla. Och spänningen var stor. Fienden delade bänk med varandra där och det gick att ta på det tjocka hatet, men just då, i den sekunden orden klingade ut sprack hatet och rann ut på stengolvet.
För en månad sedan var ungdommar samlade på en "öde ö" som mor Utöya hade uttryckt det. De var samlade för att ha roligt, diskutera politik och utveckla samhället. De var där för att de brydde sig om den värd de levde i. Flera av dem fick offra sina liv för sina åsikter, för att de hade åsikter. För att de ville göra världen till en bättre plats.
Norge visar från första stund att fredspriset är i rätt värdland!
Unisont står man bakom signalerna att man ska bekämpa terror med mer demokrati, mer öppenhet, mer kärlek.
Någon säger att man inte ska göra politik av det här, och min första tanke är att det ska självklart inte bli politik av ett så gruvligt brott. MEN... Efter att ha försökt ta mig igenom det berömda manifestet kan jag inte säga annat än att det ÄR politik. Det är en i grunden politisk handling som är planerad och dokumenterad, måhända inte med mitt mått av språklig begåvning men med uthållighet och envishet. En ensam galning? Nej, jag tror inte det. De kanske inte är tusenden, men han är inte ensam. Människor i olika forum instämmer med hans åsikter, men inte med handlingen. Det ÄR politik. Vi kan inte längre gömma att vi har en högerflank som inte accepterar de demokratiska reglerna. Vi FÅR inte gömma det! Vi får inte göra som många gjorde när Sverige Demokraterna blev inröstade i riksdagen, ta bort dem från facebook. Vad är det för straff? Vad är det för demokratisk kommunikation? Nej, gudarna ska veta att det inte är lätt att diskutera med dem alla gånger. Jag har haft min kära nassegris att försöka diskutera med i tre års tid nu. Av någon anledning har han inte hört av sig sen Utøya. Gör han det är han välkommen! Därför att hans åsikter går inte att besvara på annat sätt än att prata, diskutera och använda demorkatiska medel, och kärlek.
Vilka gör det här bäst? Det är ungdomarna! De vågar diskutera, de vågar ha annorlunda åsikter. De vågar och vill se från andra håll än de invanda gamla vuxenmönstrena.
Helle Gannestad var den som twittrade orden:
Om én mann kan vise så mye hat, tenk hvor mye kjærlighet vi alle kan vise sammen.
Det är en mening som i sin enkelhet och tydlighet säger så mycket om vilka krafter vi besitter. Om vi bara har lust och vågar.
Ordföranden för AUF säger: Det har fått frem det beste i oss i en vanskelig tid. De ska ta tillbaka sitt Utøya. De lägger sig inte för terrorn.
Prableen Kaur säger att den tiden som varit har gjort Norges medborgare till medmänniskor.
I Norge vågar man använda ord som kamrat och solidaritet - skällsord här hemma.
Nej, jag vill faktiskt inte att alla ska bli vänsteranhängare, då kommer vi inte framåt, jag tror på motpolernas drivkraft, men jag vill att alla faktiskt vågar se på Norge och den medmänsklighet de visar varandra, offrena och framför allt omvärlden. Se på det och ta det till sig. Det är mäktigt. Det är mänskligt. Det är inte höger eller vänster. Det är liv!
Norge vågar stanna kvar i ungdomen och tro på kärlek, demokrati och öppenhet!
Jag låter mitt huvud vila idag och skänker mina tankar däri åt alla de som kämpar för demokratin, för vår rätt att vara olika, för vår rätt att se olika ut, tro olika, tänka olika och inte minst älska olika.
Till de ungdomar som ska ta över efter oss, min egen översättning av "Till ungdomen" Av Nordahl Grieg. Den sång jag först hittade på youtube som uttryckte det jag kände när jag följde nyheterna och samtidigt försökte trösta de norska vänner jag har som var vakna. Senare tog jag bort den för jag tyckte den var för stark. Den är inte för stark. Det är kampen för livets sång.
Efter Utöya och explosionen i Norge kommer mitt val att stanna kvar i ungdomen att bli ännu starkare. Det finns en klokhet i ungdomen som vi vuxna ofta glömmer och gärna sopar under mattan som omöjlig och barnslig. Ungdomar har något vi vuxna ofta saknar. Passion och hopp. Hade vi inte trott det var möjligt att driva BackBeatBolaget i Sandviken så hade vi gett upp. Många i kommunledningen sa att det inte var möjligt, vi kunde inte leda varandra. Vi gjorde inte det. Vi samarbetade. Vi målade, vi lagade mat, vi arrangerade koncerter och vi tog hand om varandra. Och det var inte något snack om det. Vi bara gjorde det för att vi brydde oss och för att vi tyckte om varandra, med våra olikheter. Att baka muttkakor med långhåriga hårdrockare och tuppkammade pojkar är bland det roligaste jag har gjort. Vi tänkte inte på att det var omöjligt. Uppstod det ett problem letade vi gemensamt efter en lösning. Och allt som oftast fann vi den.
Det är lust och demokrati.
Det är kärlek, lust och medmänsklighet.
Det går, det omöjliga är faktiskt möjligt.
Det är vad Norge som nation försöker förmedla till oss andra nu.
Den ungdom som har påverkat mig mest är en dansk flicka med en mycket mörk familjehistoria bakom sig. När man konfirmerar sig i Danmark väljer var och en av konfirmanderna ett bibelord. Detta läser man upp i det att man blir konfirmerad framme vid altaret. Det lilla samhället visste allt om flickans bakgrund och kyrkan var full. När det var hennes tur stannade all andning upp och det märktes att hennes ord skulle väga tungt. Med hög och klar stämma, stolt hållning och ungdomlig tro uttalade hon:
- Älska dina fiender.
Mina tårar föll och jag tänkte på hennes situation och kände mycket starkt, kan hon så kan jag. Kan hon så kan vi alla. Och spänningen var stor. Fienden delade bänk med varandra där och det gick att ta på det tjocka hatet, men just då, i den sekunden orden klingade ut sprack hatet och rann ut på stengolvet.
För en månad sedan var ungdommar samlade på en "öde ö" som mor Utöya hade uttryckt det. De var samlade för att ha roligt, diskutera politik och utveckla samhället. De var där för att de brydde sig om den värd de levde i. Flera av dem fick offra sina liv för sina åsikter, för att de hade åsikter. För att de ville göra världen till en bättre plats.
Norge visar från första stund att fredspriset är i rätt värdland!
Unisont står man bakom signalerna att man ska bekämpa terror med mer demokrati, mer öppenhet, mer kärlek.
Någon säger att man inte ska göra politik av det här, och min första tanke är att det ska självklart inte bli politik av ett så gruvligt brott. MEN... Efter att ha försökt ta mig igenom det berömda manifestet kan jag inte säga annat än att det ÄR politik. Det är en i grunden politisk handling som är planerad och dokumenterad, måhända inte med mitt mått av språklig begåvning men med uthållighet och envishet. En ensam galning? Nej, jag tror inte det. De kanske inte är tusenden, men han är inte ensam. Människor i olika forum instämmer med hans åsikter, men inte med handlingen. Det ÄR politik. Vi kan inte längre gömma att vi har en högerflank som inte accepterar de demokratiska reglerna. Vi FÅR inte gömma det! Vi får inte göra som många gjorde när Sverige Demokraterna blev inröstade i riksdagen, ta bort dem från facebook. Vad är det för straff? Vad är det för demokratisk kommunikation? Nej, gudarna ska veta att det inte är lätt att diskutera med dem alla gånger. Jag har haft min kära nassegris att försöka diskutera med i tre års tid nu. Av någon anledning har han inte hört av sig sen Utøya. Gör han det är han välkommen! Därför att hans åsikter går inte att besvara på annat sätt än att prata, diskutera och använda demorkatiska medel, och kärlek.
Vilka gör det här bäst? Det är ungdomarna! De vågar diskutera, de vågar ha annorlunda åsikter. De vågar och vill se från andra håll än de invanda gamla vuxenmönstrena.
Helle Gannestad var den som twittrade orden:
Om én mann kan vise så mye hat, tenk hvor mye kjærlighet vi alle kan vise sammen.
Det är en mening som i sin enkelhet och tydlighet säger så mycket om vilka krafter vi besitter. Om vi bara har lust och vågar.
Ordföranden för AUF säger: Det har fått frem det beste i oss i en vanskelig tid. De ska ta tillbaka sitt Utøya. De lägger sig inte för terrorn.
Prableen Kaur säger att den tiden som varit har gjort Norges medborgare till medmänniskor.
I Norge vågar man använda ord som kamrat och solidaritet - skällsord här hemma.
Nej, jag vill faktiskt inte att alla ska bli vänsteranhängare, då kommer vi inte framåt, jag tror på motpolernas drivkraft, men jag vill att alla faktiskt vågar se på Norge och den medmänsklighet de visar varandra, offrena och framför allt omvärlden. Se på det och ta det till sig. Det är mäktigt. Det är mänskligt. Det är inte höger eller vänster. Det är liv!
Norge vågar stanna kvar i ungdomen och tro på kärlek, demokrati och öppenhet!
Jag låter mitt huvud vila idag och skänker mina tankar däri åt alla de som kämpar för demokratin, för vår rätt att vara olika, för vår rätt att se olika ut, tro olika, tänka olika och inte minst älska olika.
Till de ungdomar som ska ta över efter oss, min egen översättning av "Till ungdomen" Av Nordahl Grieg. Den sång jag först hittade på youtube som uttryckte det jag kände när jag följde nyheterna och samtidigt försökte trösta de norska vänner jag har som var vakna. Senare tog jag bort den för jag tyckte den var för stark. Den är inte för stark. Det är kampen för livets sång.
Till ungdomen
Omringad av fiender(Fritt och kärleksfullt översatt från Nordahl Griegs text, kom gärna med synpunkter)
gå in i din tid!
Under en blodig storm -
bered dig för strid!
Kanske ångesten frågar
naken och öppen:
vad ska jag kämpa med
vad är mitt vapen?
Här är ditt skydd mot våld
Här är ditt svärd:
Tilltron till vårat liv
människans värde.
För all vår framtids
skull
sök det och dyrka det
dö om du måste - men
öka det och styrk det.
Tyst går granatens
glidande båge
Hindra dess väg
mot död
Stoppa den med Anden.
Krig är förakt för liv
Fred är att skapa.
Kasta dig in med kraft:
Döden blir slagen!
Älska och fyll din dröm
allt stort som var!
Gå mot det okända
vrid ur dess svar.
Utbyggda kraftverken
okända stjärnor
Skapa dem, med skonat
livs
dristiga hjärnor!
Ädel är människan
Jorden är rik!
Finns det här nöd och svält
Skyll det på svek.
Kväv det. I livets nam
ska orätten falla.
Solsken, bröd och Ande
äges av alla.
Då sjunker vapnen
maktlösa ned!
Skapar vi människovärde
skapar vi fred.
Den som med höger arm
Bär på en börda
ovärderlig, dyrbar
kan inte mörda.
Detta är löftet vårt
från bror till bror:
Vi ska vara goda mot
människans jord.
Vi ska ta vara på
Skönheten och värmen
Som om vi bar ett barn,
varsamt på armen.
Har ni tänkt på att Utøya är format som ett hjärta?
Så fint skrivet Lena!! Du träffar verkligen "mitt i" . Kärlek och respekt till dig kära kamrat!
SvaraRadera