Det slår mig nu när jag sitter här och skriver att jag inte alls överdriver. Det är ju en av mina egenskaper ibland, men när det kommer till att jag har talat om för lilla flickan på Portalen att jag skulle kunna leda alla de kurserna de erbjöd mig så ljög jag faktiskt inte.
För att man inte ska tappa fotfästet när människor som de på Portalen med sitt kroppspråk, ord och framför allt attityd så tror jag man behöver gå tillbaka och se vad som är bra med sitt själv. Ja, jag menar med sitt själv. Sin självbild, sitt jag och sitt varande - sitt själv med mina ord. Det är vad jag har gjort nu senaste timmarna å BrancOut.
Det finns inget bra ord på svenska, men danskarna säger forblaffet om det ord jag just nu söker. Vid flera tillfällen i min så kallade yrkeskarriär har jag haft drama för arbetslösa och föreläsningar om hur man framträder. De kunde ge mig jobb att skaka om det där tycker jag, för då skulle förmodligen åtminstone attityden ändras.
För det är faktiskt attityden som gör mest ont.
Orden kan jag avslöja, om du vänder ryggen till mig det ser jag, men har du en nedlåtande attityd så är det i princip omöjligt att komma åt. Än värre är det när människor tror att de är snälla och fina för att de använder snälla och fina ord och ler med stela falska leenden. Den attityden är värst.
Flickan på Portalen har inget namn än, men Florence ligger nära till hands. Hennes kollega kallar vi Nightingale.
När Florence och Nightingale hade kallat mig till det kvasiobligatoriska mötet kallade ju även jag en person. Av det jag kunde få fram på nätet om Portalen framkom att den ansvarige var en kvinna med livet som ryggsäck, Tjorven. Det var henne jag skrev ett långt, desperat och uppläxande brev till om hur man bemött mig. Vi skulle dock träffas senare.
Vid vårt sista samtal hade Florence lagt fram att jag hade två val, och alla som har någon hum om förhandlingsteknik med upprörda människor vet att det är exakt så man gör och jag blev ännu mer förbannad över att hon försökte köra den tekniken på mig i tron att jag inte skulle begripa. Överlägset och barnsligt svarade jag
- Men det var duktigt av dig att ha kunskap i förhandlingsteknik. Du ska få ett val av mig, jag kommer på mötet och du är där. Och med de orden lägger jag på luren, hej då.
Dagen för mötet var en fredag i början av sommaren, jag hade fortfarande bil och anlände i den ont som jag hade. Jag var väldigt utmattad just då, men jag ville inte att de skulle få nöjet av att tänka "där ser man, hon kommer inte, hon vill inte. Då får vi ta ersättningen ifrån henne". Det ÄR alltid ett överhängande hot. Alltid. När man kommer in i dörren till höger sitter en lapp med så kallade affirmationer, jag ska återkomma till dem i en annan blogg för det är så makabert hur man med godaste viljan i världen kan sparka människor så hårt i skrevet. (Har de försvunnit till mitt möte där om två veckor vet jag att någon läser min blogg, muhahaha...).
Florence kom ångande i den irriterande smala korridoren, som hade kunnat vara varm och välkomnande men med en gigantisk otrevlig anslagstavla i slutet misslyckas den kapitalt med att vara det. I händerna hade hon sina mappar och papper. Hennes pansar och skydd. Hon fick syn på mig och brast ut i ett silikonleende, falskt och påklistrat. Hon hälsade artigt och jag var innerligt glad att jag inte var i hennes skor, att le så måste skapa smärta någonstans i kroppen förr eller senare. Jag följde henne in i rummet och min vana trogen satte jag mig med ansiktet mot dörren, jag vill ha koll på flyktvägen. Det är inte snällt att göra som jag gjorde, jag vet det, men när man inte lyssnar på vanliga argument så får man ta till de mer kreativa metoderna och det finns inga lagar som säger att man inte får göra som jag gjorde. Bara en massa krångliga oskrivna och som vi kallar dem här hemma, osynliga regler. De följer inte alltid jag.
Hon satte sig mitt emot och började nervöst flytta ihop sina papper och jag själv var nervös men samlad, ungefär som när man ska in på scenen. Så samlade hon ihop sitt ansikte och sina kroppsdelar, lutade sig förtroendeingivande framåt och sa med det där plastiga leendet.
- Välkommen, så bra att du kunde komma.
Ögonblickligen kopierade jag hennes kropsspråk och tonläge och svarade nästan exakt likadant.
- Välkommen själv, så bra att DU kunde komma.
Hon stannade upp.
Hennes galaxer exploderade.
Hennes världsbild flög i tusen bitar.
Jag vet att man inte får göra så, men jag ville att hon skulle få se sig själv i spegeln och bli bemött med sin egen attityd. Tydligen tyckte hon inte om det för när hon lyckats samla ihop sina galaxer och världsbilder så såg jag hur hon blev arg. Nanosekunden efteråt insåg hon förmodligen att hon inte kunde bli arg eftersom hon själv använt just det kroppspråket och den attityden. Jag observerade. Hon andades. Började skjuta ihop sina mappar och papper som redan låg perfekt och slutligen drog hon efter andan och började berätta om Biologdesignern.
Man får inte stoppa en människa som arbetar på arbetsförmeh... försäkringskahh... sociah... öh... hmpf.. på en social myndighet, men nu har jag inte särskilt mycket respekt för autkoriteter på det viset så jag avbröt och informerade henne om att det var slöseri med både hennes och min tid att informera mig om det där eftersom min situation på intet sätt tillät att jag var i en sådan verksamhet.
- Ja, men det är ju vad det här mötet går ut på.
- Då tycker jag att vi ska avsluta det här mötet för du kan göra något vettigt och inte slösa på arbetarnas skattepengar och jag kan gå hem och göra det jag behöver för att bli frisk så jag slipper slösa på skattebetalarnas pengar.
Hon stannade upp.
Hennes galaxer exploderade.
Hennes världsbild flög i tusen bitar.
Jag förstår att hon blev förolämpad, men jag tycker det är onödigt, det var ju inte henne jag egentligen angrep, det är systemet och de allmäna attityder som finns. Nu var det hon som satt där och jag hade informerat om att jag såg det på det sättet också.
Hon fortsatte med att försöka hävda att det var ett obligatoriskt möte och mitt svar blev då att ifall det är obligatoriskt så ska de inte gå ut med att det är individanpassat.
- Jo, men det är individanpassat. Vi tänkte att det här kunde vara något för dig.
- Utan att kontakta mig?
- Nightingale hade försökt ringa dig men du svarade inte.
Det där kan jag bli så trött på. Var i lagboken står det att jag har ett telefonsvarartvång? Vad är straffsatsen för att inte svara i telefon?
- Nej, blev mitt svar, jag har förklarat för Nightingale att om hon ska få tag på mig med säkerhet ska hon maila mig. Det noterade hon, men något mail har jag inte fått.
- Men du svarade inte i telefon.
- Nej, jag svarade tydligen inte i telefon, jag hörde väl inte telefonsignalen.
Om det nu ska vara så att man måste svara i telefon när man är inskriven i en sådan "aktivitet" eller vad fasen det nu är det här är frågan om så bör man väl ändå tala om det för den som är inskriven... kan man tycka...
- Så vi tyckte att det var något som kunde passa dig.
- Ja, men nu kunde det inte det. Jag och Nightingale hade en helt annan överenskommelse och den hade inget med varken biologer eller designers att göra, den hade med att jag skulle få vård att göra! Vi skulle inte ha kontakt förrän hon hade ordnat ett möte mellan oss och habiliteringen. DET var vår överenskommelse, inget annat och om man bryter en överenskommelse utan att meddela omvärlden så kan man väl ändå inte säga att man anpassar efter individen och än mindre samverkar. Ni samverkar ju inte ens med mig! Och det är JAG som är INDIVIDEN.
Nej, jag skrek inte. Jag betonade, väldigt tydligt.
Hon stannade upp.
Hennes galaxer exploderade.
Hennes världsbild flög i tusen bitar.
Hon samlade ihop sin värld igen, snabbare den här gången. Hon vek upp ett papper och bläddrade fram en folder på biologdesignern. Försökte räcka den över till mig och tittade förvirrat på mig när jag inte följde de fysiska reglerna och tog emot den. Hon lät den ligga.
- Nu är ju det här en arbetslivsinriktad åtgärd och du ska vara i aktivitet i augusti står det i de papper jag har fått från försäkringskassan.
- Jahaaa, det är de som är individen! Då förstår jag.
Hon gav upp.
- Jag går och hämtar Tjorven, sa hon och reste på sig, så får vi reda i det här.
- Det låter utmärkt, svarade jag och var fortfarande upprörd men fokuserad.
Jag passade på att andas litet innan Tjorven kom, man vet ju aldrig om det är en till likadan. De verkar ju växa inom de här myndigheterna så jag höll försiktigt min bästa tumme.
Tjorven trädde in i rummet och satte sig bredvid mig och hälsade. Till skillnad från Tjorven var hon en människa som levt, inte bara existerat. Det brukar ge skillnad i framtoning och attityd. Hennes hälsning var varm, nyfiken och intresserad. Florence satte sig på sin plats igen och tog fram anteckningsblock. Jag tittade förvånat på henne.
- Ska du vara med? Frågade jag med illa dold förvåning.
- Ja, det är klart att jag ska, jag måste ju få vara med och veta vad som är fel.
- Det vet du redan så det behöver inte jag upprepa för dig.
- Men jag måste vara med så jag kan ta information med mig.
- Om du har lyssnat på mig så har du redan den information du behöver.
Tjorven insåg att det blev en clash så hon frågade om inte Florence kunde sitta kvar ändå och jag svarade att jag inte hade något förtroende för henne och att jag inte ville ha henne i rummet.
Då svarade hon i ett lika illa dolt barnsligt tonfall.
- Jag stannar.
- Då går jag, svarade jag. Och det måste finnas en chef över dig som jag kan kontakta då.
- Ja, men det är ju jag som är chefen.
- Och det säger du först nu? Det är då inte den informationen som finns att hämta på nätet eller någon annanstans heller för den delen. Så hur ska jag kunna veta det? Och även om du är chef så har du ansvariga polititiker ovanför dig och de kan man också kontakta.
- Ja, jag stannar så jag får rätt information.
- Dåså, då förklarar jag det här mötet avslutat, men jag vill att det ska framgå av alla nödvändiga papper att jag har varit här så jag inte får problem med försäkringskassan.
Till slut gick hon, med orden.
- Du är ju omöjlig.
Barnsligt nog kastade jag efter henne.
- Och du är en av de människor som behöver byta attityd mot oss som har problem i livet!
Hon ångade iväg genom korridoren med orden att nu hade jag minsann blivit personlig mot henne, jag som försökte hålla mig till att det inte var personligt. Jag svarade henne att ja, det var personligt nu men att någon måste börja.
Jo, jag vet att jag inte är snäll när jag är på det där hummöret, men någon måste börja.
Samtalet med Tjorven blev väldigt givande och hon verkade förstå precis hur jag menade och var intresserad av mitt engagemang som attitydambassadör och att de tänkt ha kontakt med oss. Så varför tar man inte den kontakten då? Hjärnkoll och attitydambassadörer har funnits i minst ett år nu.
Nu vet ni hur det gick när jag försökte vara snäll.
Sedan dess har jag inte hört ett ljud om mitt klagomål. Ingen har frågat hur det har gått, hur jag har det, vad jag tycker. Som tur är har jag faktiskt en bra handläggare på försäkringskassan. Denna skulle ju inte vara min handläggare längre eftersom jag skulle få en genom Portaahhlen. Det fick jag och henne träffade jag en gång. Sen slutade hon. Då fick jag tillbaka min gamla handläggare som hade börjat på Portaaaahhlen. Fick jag någon information om det? Nope! Sådant ska man nämligen gissa sig till när man är inskriven där. Man ska uppenbarligen ha ett fjörtonde sinne och vara automatiskt uppkopplad på lagtexter, kommunbeslut och var och en av personalens hjärnor. Och så säger folk att sjukskrivna är lata. Bah... Humbug!
Sommaren är snart över och då ska det börja krånglas igen. Jag är glad att jag mår bättre, men det är inte tack vare vården, försäkringskassan eller Portaaahlen. Det är tack vare mig själv och min förgrömmade envishet, mina vänner och att socialen äntligen har fattat att Rally och jag behöver stöd!
Det tog bara 2 år. Vem ska man anmäla för slöseri med skattepengar? Vem är det som fuskar här? Inte fan är det jag! Är det någon som har dragit det här lasset så är det jag och mina vänner. Och ändå står det i mina papper att det inte är aktuellt med någon arbetsmarknadsåtgärd.
Lena Letargia
För att man inte ska tappa fotfästet när människor som de på Portalen med sitt kroppspråk, ord och framför allt attityd så tror jag man behöver gå tillbaka och se vad som är bra med sitt själv. Ja, jag menar med sitt själv. Sin självbild, sitt jag och sitt varande - sitt själv med mina ord. Det är vad jag har gjort nu senaste timmarna å BrancOut.
Det finns inget bra ord på svenska, men danskarna säger forblaffet om det ord jag just nu söker. Vid flera tillfällen i min så kallade yrkeskarriär har jag haft drama för arbetslösa och föreläsningar om hur man framträder. De kunde ge mig jobb att skaka om det där tycker jag, för då skulle förmodligen åtminstone attityden ändras.
För det är faktiskt attityden som gör mest ont.
Orden kan jag avslöja, om du vänder ryggen till mig det ser jag, men har du en nedlåtande attityd så är det i princip omöjligt att komma åt. Än värre är det när människor tror att de är snälla och fina för att de använder snälla och fina ord och ler med stela falska leenden. Den attityden är värst.
Flickan på Portalen har inget namn än, men Florence ligger nära till hands. Hennes kollega kallar vi Nightingale.
När Florence och Nightingale hade kallat mig till det kvasiobligatoriska mötet kallade ju även jag en person. Av det jag kunde få fram på nätet om Portalen framkom att den ansvarige var en kvinna med livet som ryggsäck, Tjorven. Det var henne jag skrev ett långt, desperat och uppläxande brev till om hur man bemött mig. Vi skulle dock träffas senare.
Vid vårt sista samtal hade Florence lagt fram att jag hade två val, och alla som har någon hum om förhandlingsteknik med upprörda människor vet att det är exakt så man gör och jag blev ännu mer förbannad över att hon försökte köra den tekniken på mig i tron att jag inte skulle begripa. Överlägset och barnsligt svarade jag
- Men det var duktigt av dig att ha kunskap i förhandlingsteknik. Du ska få ett val av mig, jag kommer på mötet och du är där. Och med de orden lägger jag på luren, hej då.
Dagen för mötet var en fredag i början av sommaren, jag hade fortfarande bil och anlände i den ont som jag hade. Jag var väldigt utmattad just då, men jag ville inte att de skulle få nöjet av att tänka "där ser man, hon kommer inte, hon vill inte. Då får vi ta ersättningen ifrån henne". Det ÄR alltid ett överhängande hot. Alltid. När man kommer in i dörren till höger sitter en lapp med så kallade affirmationer, jag ska återkomma till dem i en annan blogg för det är så makabert hur man med godaste viljan i världen kan sparka människor så hårt i skrevet. (Har de försvunnit till mitt möte där om två veckor vet jag att någon läser min blogg, muhahaha...).
Florence kom ångande i den irriterande smala korridoren, som hade kunnat vara varm och välkomnande men med en gigantisk otrevlig anslagstavla i slutet misslyckas den kapitalt med att vara det. I händerna hade hon sina mappar och papper. Hennes pansar och skydd. Hon fick syn på mig och brast ut i ett silikonleende, falskt och påklistrat. Hon hälsade artigt och jag var innerligt glad att jag inte var i hennes skor, att le så måste skapa smärta någonstans i kroppen förr eller senare. Jag följde henne in i rummet och min vana trogen satte jag mig med ansiktet mot dörren, jag vill ha koll på flyktvägen. Det är inte snällt att göra som jag gjorde, jag vet det, men när man inte lyssnar på vanliga argument så får man ta till de mer kreativa metoderna och det finns inga lagar som säger att man inte får göra som jag gjorde. Bara en massa krångliga oskrivna och som vi kallar dem här hemma, osynliga regler. De följer inte alltid jag.
Hon satte sig mitt emot och började nervöst flytta ihop sina papper och jag själv var nervös men samlad, ungefär som när man ska in på scenen. Så samlade hon ihop sitt ansikte och sina kroppsdelar, lutade sig förtroendeingivande framåt och sa med det där plastiga leendet.
- Välkommen, så bra att du kunde komma.
Ögonblickligen kopierade jag hennes kropsspråk och tonläge och svarade nästan exakt likadant.
- Välkommen själv, så bra att DU kunde komma.
Hon stannade upp.
Hennes galaxer exploderade.
Hennes världsbild flög i tusen bitar.
Jag vet att man inte får göra så, men jag ville att hon skulle få se sig själv i spegeln och bli bemött med sin egen attityd. Tydligen tyckte hon inte om det för när hon lyckats samla ihop sina galaxer och världsbilder så såg jag hur hon blev arg. Nanosekunden efteråt insåg hon förmodligen att hon inte kunde bli arg eftersom hon själv använt just det kroppspråket och den attityden. Jag observerade. Hon andades. Började skjuta ihop sina mappar och papper som redan låg perfekt och slutligen drog hon efter andan och började berätta om Biologdesignern.
Man får inte stoppa en människa som arbetar på arbetsförmeh... försäkringskahh... sociah... öh... hmpf.. på en social myndighet, men nu har jag inte särskilt mycket respekt för autkoriteter på det viset så jag avbröt och informerade henne om att det var slöseri med både hennes och min tid att informera mig om det där eftersom min situation på intet sätt tillät att jag var i en sådan verksamhet.
- Ja, men det är ju vad det här mötet går ut på.
- Då tycker jag att vi ska avsluta det här mötet för du kan göra något vettigt och inte slösa på arbetarnas skattepengar och jag kan gå hem och göra det jag behöver för att bli frisk så jag slipper slösa på skattebetalarnas pengar.
Hon stannade upp.
Hennes galaxer exploderade.
Hennes världsbild flög i tusen bitar.
Jag förstår att hon blev förolämpad, men jag tycker det är onödigt, det var ju inte henne jag egentligen angrep, det är systemet och de allmäna attityder som finns. Nu var det hon som satt där och jag hade informerat om att jag såg det på det sättet också.
Hon fortsatte med att försöka hävda att det var ett obligatoriskt möte och mitt svar blev då att ifall det är obligatoriskt så ska de inte gå ut med att det är individanpassat.
- Jo, men det är individanpassat. Vi tänkte att det här kunde vara något för dig.
- Utan att kontakta mig?
- Nightingale hade försökt ringa dig men du svarade inte.
Det där kan jag bli så trött på. Var i lagboken står det att jag har ett telefonsvarartvång? Vad är straffsatsen för att inte svara i telefon?
- Nej, blev mitt svar, jag har förklarat för Nightingale att om hon ska få tag på mig med säkerhet ska hon maila mig. Det noterade hon, men något mail har jag inte fått.
- Men du svarade inte i telefon.
- Nej, jag svarade tydligen inte i telefon, jag hörde väl inte telefonsignalen.
Om det nu ska vara så att man måste svara i telefon när man är inskriven i en sådan "aktivitet" eller vad fasen det nu är det här är frågan om så bör man väl ändå tala om det för den som är inskriven... kan man tycka...
- Så vi tyckte att det var något som kunde passa dig.
- Ja, men nu kunde det inte det. Jag och Nightingale hade en helt annan överenskommelse och den hade inget med varken biologer eller designers att göra, den hade med att jag skulle få vård att göra! Vi skulle inte ha kontakt förrän hon hade ordnat ett möte mellan oss och habiliteringen. DET var vår överenskommelse, inget annat och om man bryter en överenskommelse utan att meddela omvärlden så kan man väl ändå inte säga att man anpassar efter individen och än mindre samverkar. Ni samverkar ju inte ens med mig! Och det är JAG som är INDIVIDEN.
Nej, jag skrek inte. Jag betonade, väldigt tydligt.
Hon stannade upp.
Hennes galaxer exploderade.
Hennes världsbild flög i tusen bitar.
Hon samlade ihop sin värld igen, snabbare den här gången. Hon vek upp ett papper och bläddrade fram en folder på biologdesignern. Försökte räcka den över till mig och tittade förvirrat på mig när jag inte följde de fysiska reglerna och tog emot den. Hon lät den ligga.
- Nu är ju det här en arbetslivsinriktad åtgärd och du ska vara i aktivitet i augusti står det i de papper jag har fått från försäkringskassan.
- Jahaaa, det är de som är individen! Då förstår jag.
Hon gav upp.
- Jag går och hämtar Tjorven, sa hon och reste på sig, så får vi reda i det här.
- Det låter utmärkt, svarade jag och var fortfarande upprörd men fokuserad.
Jag passade på att andas litet innan Tjorven kom, man vet ju aldrig om det är en till likadan. De verkar ju växa inom de här myndigheterna så jag höll försiktigt min bästa tumme.
Tjorven trädde in i rummet och satte sig bredvid mig och hälsade. Till skillnad från Tjorven var hon en människa som levt, inte bara existerat. Det brukar ge skillnad i framtoning och attityd. Hennes hälsning var varm, nyfiken och intresserad. Florence satte sig på sin plats igen och tog fram anteckningsblock. Jag tittade förvånat på henne.
- Ska du vara med? Frågade jag med illa dold förvåning.
- Ja, det är klart att jag ska, jag måste ju få vara med och veta vad som är fel.
- Det vet du redan så det behöver inte jag upprepa för dig.
- Men jag måste vara med så jag kan ta information med mig.
- Om du har lyssnat på mig så har du redan den information du behöver.
Tjorven insåg att det blev en clash så hon frågade om inte Florence kunde sitta kvar ändå och jag svarade att jag inte hade något förtroende för henne och att jag inte ville ha henne i rummet.
Då svarade hon i ett lika illa dolt barnsligt tonfall.
- Jag stannar.
- Då går jag, svarade jag. Och det måste finnas en chef över dig som jag kan kontakta då.
- Ja, men det är ju jag som är chefen.
- Och det säger du först nu? Det är då inte den informationen som finns att hämta på nätet eller någon annanstans heller för den delen. Så hur ska jag kunna veta det? Och även om du är chef så har du ansvariga polititiker ovanför dig och de kan man också kontakta.
- Ja, jag stannar så jag får rätt information.
- Dåså, då förklarar jag det här mötet avslutat, men jag vill att det ska framgå av alla nödvändiga papper att jag har varit här så jag inte får problem med försäkringskassan.
Till slut gick hon, med orden.
- Du är ju omöjlig.
Barnsligt nog kastade jag efter henne.
- Och du är en av de människor som behöver byta attityd mot oss som har problem i livet!
Hon ångade iväg genom korridoren med orden att nu hade jag minsann blivit personlig mot henne, jag som försökte hålla mig till att det inte var personligt. Jag svarade henne att ja, det var personligt nu men att någon måste börja.
Jo, jag vet att jag inte är snäll när jag är på det där hummöret, men någon måste börja.
Samtalet med Tjorven blev väldigt givande och hon verkade förstå precis hur jag menade och var intresserad av mitt engagemang som attitydambassadör och att de tänkt ha kontakt med oss. Så varför tar man inte den kontakten då? Hjärnkoll och attitydambassadörer har funnits i minst ett år nu.
Nu vet ni hur det gick när jag försökte vara snäll.
Sedan dess har jag inte hört ett ljud om mitt klagomål. Ingen har frågat hur det har gått, hur jag har det, vad jag tycker. Som tur är har jag faktiskt en bra handläggare på försäkringskassan. Denna skulle ju inte vara min handläggare längre eftersom jag skulle få en genom Portaahhlen. Det fick jag och henne träffade jag en gång. Sen slutade hon. Då fick jag tillbaka min gamla handläggare som hade börjat på Portaaaahhlen. Fick jag någon information om det? Nope! Sådant ska man nämligen gissa sig till när man är inskriven där. Man ska uppenbarligen ha ett fjörtonde sinne och vara automatiskt uppkopplad på lagtexter, kommunbeslut och var och en av personalens hjärnor. Och så säger folk att sjukskrivna är lata. Bah... Humbug!
Sommaren är snart över och då ska det börja krånglas igen. Jag är glad att jag mår bättre, men det är inte tack vare vården, försäkringskassan eller Portaaahlen. Det är tack vare mig själv och min förgrömmade envishet, mina vänner och att socialen äntligen har fattat att Rally och jag behöver stöd!
Det tog bara 2 år. Vem ska man anmäla för slöseri med skattepengar? Vem är det som fuskar här? Inte fan är det jag! Är det någon som har dragit det här lasset så är det jag och mina vänner. Och ändå står det i mina papper att det inte är aktuellt med någon arbetsmarknadsåtgärd.
Lena Letargia
bra hjärtat! blir så arg p de där idioterna! grr och suck och blä...
SvaraRaderaTack fina Åsa! Du är ett stöd ska du veta. <3
SvaraRadera