Idag ska man ta på sig blått för att minnas de som bär blått varje dag, eller ofta. Blåmärken och blåögon. Jag har tackat ja till den manifestationen men det känns litet halvgjort, jag bär hellre blått i blodet varje dag. För det är för mig att vara ädel om något, att inte blunda för det vidriga som händer våra barn, ungdom
mar och vuxna. Det är för mig att vara blåblodig.
Vi slår varandra dagligen på olika sätt och oftast väljer vi att blunda just då och sedan byter vi fot och går med på att bära blått bara för att döva vårt samvete. Verbalt, med kroppspråk, på nätet och bakom lyckta dörrar.
På det viset är jag faktiskt stolt över mig själv. Jag har försökt se. När vi var barn kunde jag inte göra något, nu kan jag. Trots det försökte jag, vi. Vi fanns för varandra, idag kan jag bara finnas för andra och mig själv.
Framför allt lärare har ett stort ansvar, det är de som ser barnen mest utanför hemmet och det går faktiskt att se om ett barn eller ungdom far illa. Det går faktiskt att fråga. Jag gör mig hellre dum och frågar en gång för mycket än gömmer mig bakom att jag inte vill göra bort mig, att jag inte har med det att göra. Vi är alla en del av samhället, vi har alla med varandra att göra oavsett om vi vill det eller ej.
Kom ihåg att man faktiskt får anmäla anonymt, även om socialen är ett trubbigt verktyg, men det är ändå att signalera att något är fel!
Måhända är jag blåögd, men jag är hellre det än cynisk med cyanidblick.
Nu ska jag tänka på mina blåblodiga medsyskon.
Lusse i saknad, Lill Janis i hopp och Syster Lyster i kärlek för alltid.
Lena Blådåre
PS
Låssebosse, nästa gång någon kallar sitt barn för fittnylle och ska möla in hundskit i ansiktet på det, håll inte i mig då. ;)
DS
Kommentarer
Skicka en kommentar