Försäkringskassan och Portalen - Var god dröj!

Måhända är jag tjatig, men jag hoppas att den som inte orkar eller vill läsa själv tar det ansvaret och låter bli. Ibland hör jag nämligen den unisona "Facebook-sucken" från några av mina vänner. Långt ifrån alla gudskelov, men ett par stycken knivkastande maror och någon enstaka "håll-käften-och-var-söt"-pajasar. Jag tänker inte längre försöka anpassa mig till dem, jag tänker fortsätta kämpa för mina "halta lottor" och mina medmänniskors dito. Så, kände du att du drog en suck och tänkte "nu är hon igång igen", sluta läs nu ;) Eller läs för tusan hakar, men gör det på eget bevåg.

Den senaste utvecklingen i Portalen-soppan är fascinerande förutsägbar. Jag tror jag ska göra en manual i hur man möter dessa människor. Det borde finnas en kurs i "myndighetsmöten" på gymnasiet, eller enstaka kurs på universitetet. Jag skulle kunna både skriva manualen och hålla i kurserna, för det följer ett visst mönster. Varenda jäkla gång. Funktionen är densamma och har så varit i 26 år. Det är 26 år sedan jag först sökte hjälp för min panikångest. Och det är samma gamla vanliga tjat, samma gamla vanliga kroppspråk och utgång.

Sista samtalet hos Nightingale - hon som tydligen ska vara min coach blev ett kapitalt misslyckande. För henne. Hon blev tvungen att ta ansvar för sina egna känslor och åsikter och det hade hon nog inte räknat med. Alltså, bara ordet coach får mig att kräkas litet i mungipan. Vaffan är det? I min värld är en coach en amerikansk fotbollstränare och den bilden stämmer inte riktigt överens med hur jag ser deras uppdrag, i den mån det nu finns ett uppdrag. En tränare har... eh... hade jag. En TRÄNARE. Vad är det jag ska träna på? Att sitta snäll i stolen och bara säga ja, tack och amen? Ja, precis det är det jag ska träna på. Och mina medportalare. Vilka de nu är, för det är mystiskt litet folk där för att vara en så "framgångsrik verksamhet". En människa har jag sett där och det kan jag lova att den tränade verkligen på att sitta snäll och vara tyst. Jag är så glad att jag är jag i det fallet, även om det tar en massa bråkenergi. Det syntes lång väg hur han försökte anpassa sig efter stolen, miljön och böckerna.

På portalen finns det nämligen när man kommer in i det så kallade väntrummet en gigantisk vägg med boktitlar. Alla i självhjälpsavdelningen med titlar som "Du kan styra ditt liv", "sluta att må dåligt ditt jävla pucko", "ryck upp dig", "Om jag klappar dig på huvudet tillräckligt många gånger blir du frisk och går och jobbar". Direkt när man kommer innanför dörren möts man av det budskapet genom så kallade affirmationer hängande på anslagstavlan vid ingången. Så fort du sätter foten innanför dörren så blir du medveten om varför du är där. Du är där för att du är dålig. För att du inte kan anpassa dig till deras livsföring (Av någon konstig anledning tänkte jag avföring nu...).

Hon gav mig några papper och det var den information jag bett om vad gäller Portalen sedan i mars. Det tog dem alltså 5 månader att få fram tre papper! Är inte det slöseri med skattebetalarnas pengar? När jag väl läst igenom de papperna så ter sig bilden av Portalen inte det bittersta tydligare. Inte på någon punkt. Det är fortfarande så att alla aktivieter sker i grupp, den där tanken om individen verkar vara bortappad. Den där samverkan sker på deras villkor och vad jag ser, inte alls. Det tog också 5 månader innan försäkringskassan och Portalen samverkade vad gäller mig och under den tiden har jag ändå lyckats få byta handläggare två gånger. Det är ett slag i ansiktet på den som är sjuk, på botten och jävligt livstrött!!! Det värsta är att de som borde se det inte gör det. De vill bara vakta sitt skinn och sin så kallade heder och ära, eller så vill de bara fortsätta att ha den här människan placerad under sig, så de får känna sig bättre än oss andra. Gratulerar, men i mitt fall har ni misslyckats pyramidalt!!!

Nightingale fortsatte att nöta i sitt anletes svett om samma saker. Hon kunde inte göra något, det låg inte på hennes bord, det är någon annan som har ansvar för det och framför allt: Hon visar med all nödvändig tydlighet att hon inte vill samarbeta med mig, inte kan samarbeta med mig och inte törs samarbeta med mig. Jag kan förstå det och jag kan hålla med, MEN när hon försöker lägga ansvaret på mig upprepade gånger genom att säga, med olika formuleringar: Jag använder dock den första, för det var andemeningen i de andra också.

- Jag upplever ett motstånd ifrån dig, och då blir det ju svårt att arbeta.

- Ja, svarar jag. Du har ett motstånd från mig, men det betyder inte att vi inte kan samarbeta. Jag kan arbeta med dig, om du inte kan arbeta med mig så får du ta ansvar för det. Om du intresserar dig för mig och inte för att få mig att passa in i verksamheten så kommer det motståndet att minska.

Varje gång jag har svarat ungefär så faller hennes blick undan och jag säger att det är ganska uppenbart att hon inte gillar mig.

- Du vet inte vad jag tycker och tänker.
-Jo, i det här fallet ser jag det.
- Nejdu, det gör ingen.

Men jag såg och i skrivande stund tycker jag faktiskt helt plötsligt synd om henne. Tänk så jobbigt att sitta där och vara tvungen att hålla ihop ansikte, kroppsdelar, kläder, åsikter och tankar så att de sprätter åt alla håll och kanter. Vad är det för fel med att bara ställa sig upp för sig själv och säga, "Nej, jag kan inte samarbeta med dig, personkemin stämmer inte. Vi får ordna en annan handläggare... " ... förlåt, jag menar Coach. Eller varför inte vara ärlig och säga "Jag har ingen aning om vad den här verksamheten går ut på, vi har gjort som vi alltid har gjort och det blir jättebra! Individuallitet och samverkan är bara ord på pappret för att det ska vara snyggt. Paletten av verksamheter består av färgerna GRÅGRÅGRÅGRÅ... Vill du hjälpa oss att reda ut det så är du välkommen". Men så får det bara inte gå till i den normopatiska världen.  Gud nåde den som är ärlig! Gud nåde den som talar om att kejsaren har faktiskt inte en tråd på kroppen och jäkligt liten snorre!

Nå, hur gick det då för stackars Nightingale. Tre gånger upprepade hon att hon kände att jag var motsträvig och att det var svårt att samarbeta. Tre gånger svarade jag att jag inte hade några problem att samarbeta med henne om vi bara kunde sätta igång och arbeta. Nu fungerar det ju inte så heller utan det fungerar på så sätt att först måste A fungera för att B ska kunna sättas i aktion. Och så säger de att kvinnor kan göra flera saker samtidigt! Pyttsan!!! Innan hon kan fortsätta arbeta med mig så måste min utredning vara klar. Jag får för hundrasjuttitolfte gången frågan om hur långt vi har kommit, och jag får för hundrasjuttitolfte gången svara att jag vet inte hur lång tid det tar - fram hit har det tagit fyra år från det att vi först började diskutera möjligheterna. Jag får frågan för hundrasjuttitolfte gången om de inte har satt någon tid och jag får svara för hundrasjuttitolfte gången att de inte har det och även om de har gjort de så kan det hända saker som försenar det eller skyndar på det. Och återigen får jag påpeka att det inte är JAG som sköter utredningen, det är en utbildad psykolog. Jag fattar inte, när man nu tar anteckningar, varför LÄSER man de inte sen? Det övergår som så mycket annat också mitt förstånd. Det är också ett förbannat slöseri med skattebetalarnas pengar och de sjukas tid att bli frisk på!

Jävla nötter...

Till sist sa jag det rakt ut.
- Du, jag tycker du ska ta ansvar för att du inte vill samarbeta med mig och avsluta det här, men jag kommer inte att säga det för jag klarar det, men jag kommer inte att ta på mig ansvaret för det, för det är faktiskt ditt.
- Ja, jo... Det här samarbetet ser inte jag att det ska komma något positivt ur.
- Så bra, det tog dig bara tre träffar att få ur dig det. Sa jag och gick.

Självklart kommer det att i alla anteckningar (de där som de bara läser när det ska till något skitsnack) att stå att jag inte kunde samarbeta. Det är förvisso sant. Jag har extremt svårt att samarbeta med människor med dold agenda. De är inte beredda på att jag är expert på att hitta dolda agendor och visa upp dem för omvärlden. Det är nog fler som upplevt det skulle jag tro och kan skriva under på det. Men, har man inte en dold agenda så tror jag inte att det är några som helst problem att samarbeta med mig. Det är Abby Sciuto´s rule No 1 - Never ever lie to Abby!

Så var det med det mötet. Det jag hade sådan ångest för. Det jag blivit kallad för bitter för att jag uttryckt min rädsla inför. Ja, jag är bitter! Jag har faktiskt rätt att vara bitter i den här frågan! Jag har blivit jonglerad med i över 20 år!!! Som jongleringsboll blir man aningen yr och kräks. Det är min förbannade rättighet att vara bitter! Sen kan jag vara motsatt glad också, men det handlar om sak och inte person. Jag är inte Lena den bittra av Sverige. Jag är Lena Läspe och Halte och det är jag förbaskat stolt över! För när man läspar och haltar så får man se världen från ett annat håll och ofta kan man roa sin omvärld!

När jag kom hem var jag måttligt road över situationen. Inte för att jag hade förlorat min älskade Coaahhhchhhchh... utan för att hon har slösat vår tid, skattebetalarnas pengar - dina pengar, mina pengar! Hon jobbar fan inte! Hon ska inte ha något jävla jobbskatteavdrag Fredrik!!! Fan, lön efter prestation borde vara användbart här. Artister har ju det. Varför ska det vara så himla skämsigt att andra ska ha det också? Artistvärlden är hård. Ja, tro fan det. Där får man bedöma folk efter prestation. Det får man inte i någon annan yrkeskategori och det tycker jag är innerligt orättvist! Jag vill också gå och dra benen efter mig på någon gammal dammig teater och inte göra ett smack. Nej, det vill jag inte för det ligger inte för mig. För mig ligger det att producera. Nej, man behöver inte ha måtten att en läkare får lön om den lyckas med sin operation, men det kanske är något att diskutera? Fast inte nu, nu ska vi ägna oss åt Portalens handel och vandel igen.

Jag ringde försäkringskassan men fick inget svar. Sen, hör och häpna så ringde jag Florence. Det var en sådan där sak som min kropp bara gjorde utan att jag förstod vad som hände, hon svarade och jag brast i gråt. Jo, man kan bli uppgiven och ledsen över att man inte passar in och man kan bli uppgiven och ledsen över att försöka förstå något i fem hela månader utan resultat. Det är självklart att man tvivlar på sin intelligens då. Tursamt nog har jag många vänner som dagligen visar mig motsatsen, så nu stannar jag inte så länge i den känslan som förr och där är facebook ett suveränt hjälpmedel. Det är ibland bara ett "löjligt" hjärta som behövs för att vända den här oljetankern på rätt köl.

Vi kom överens om mötet med försäkringskassan och det gick förvånande snabbt. Möjligen kan vårt tidigare möte ha med hastigheten att göra, jag vet inte.

När jag mötte Florence denna andra gång tyckte jag synd om henne. Det är ju bara en liten skolflicka med livet på ytan och troligen ett tjog spöken undangömda i garderoben, jag bestämde mig för att låta henne vara ifred så mycket jag bara kunde. Helt gick det dock inte, men hon verkade kunna ta det mycket bättre den här gången.

Madame Kassa brukar jag tycka är väldigt bra. Hon har förstått att det där med papper inte alltid är så lyckat med mig så hon ringer och kontrollerar och påminner om ditten och datten och framför allt att jag ska få in pengar i tid. Det tycker jag är svinbra! Och hon är bra, hon är ganska rak och tydlig men hon har som alla andra problem med att jag inte svarar i telefon. Och som så många andra myndighetspersoner så tar hon upp det halvt på skoj halvt på alllvar och helt indignerat när vi har avslutat mötet.

- Du svarar ju alltid i telefon när jag ringer.

Jag önskar att jag hade svarat:
- Har det slagit dig att jag kanske inte har hört den? Att jag kanske inte var hemma? Att jag har tröttnat på att vara tillgänglig stup i kvarten, att det är stressande? Har det inte slagit dig... nej, men då kanske det borde göra det.

I stället svarade jag helt kort.

- Nej, jag hör den inte alltid.

Det mötet var väldigt lustigt och sa en hel del om fördomar.

Ganska tidigt på mötet frågar Madam Kassa vad jag vill.

- Starta eget och föreläsa om hur människor bör behandlas i socialhjälpssammanhang. Svarar jag
- Ja, nu är det ju inte helt lätt att starta ett eget företag...
- Jag vet, jag har haft ett företag.
- Hehe... Eh, det hade du haft ja, men då måste man ju gå en så´n här, vad heter det, starta eget utbildning...
- Det har jag gjort.
- Jahaja... Det hade du ja...
- Ja!

Alltså, varför ... varför utgår hon ifrån att jag inte skulle kunna det? Är det så att inga människor med psykiska och fysiska åkommor kan starta firmor? Varför skulle inte jag kunna det? Vad säger det om den attityd man faktiskt har på försäkringskassan? Mig säger det att TROTS att denna människa, som i stort är bra på sitt jobb ändå har huvudet fullt i fördomar om människor med psykiska och fysiska problem. Det är ju barrockt! Hade hon sagt så till en människa i rullstol? Hade hon sagt samma sak till en döv? Hade hon, gud förbjude, kunnat säga "du kan inte starta eget för du är färgad". Seriöst! Det är kränkande. Jag skiter i om det inte passar in på kränkande behandlingsnormen, jag blir kränkt!

Hur ska då inte någon annan reagera med mindre självkänsla och envishet än jag?

- Nu är det ju ganska ansträngande mentalt att starta ett eget företag, fortsatte hon när hon hämtat sig.
- Ja, jag vet. Du frågade mig vad jag ville, inte vad jag skulle eller tänkte. Det kanske inte är så att jag har tänkt att gå hem och göra det nu när jag fortfarande är skör.
- Så vad skulle du vilja göra nu då? Tror du att du skulle klara att vara i aktivitet 10 timmar/vecka?
Jag behöver nog inte skriva att jag ifrågasatte vad hennes definition på aktivitet var och svarade att sådana här möten orkar jag inte mer än ett i veckan. För nu kommer jag att vara ofunktionell i två dagar efter det här, vilket också mycket riktigt stämde. Det är inte förrän idag jag har landat. Sen svarade jag och berättade den plan jag haft sen i vintras i januari när jag började känna livet återkomma.
- Jag vill vara med folk som skapar teater och tillställningar.
- Var finns det så´na då?
- Det finns i Skogsbrynet.
- Är det några du skulle kunna tänka dig att ta kontakt med.
- Det är några jag har kontakt med.
- Skulle du kunna prata med dem om det här.
- Jag har redan pratat med dem om det.
- Oj då.
- Ja, då.
- Jaha, och det skulle kunna tänkas gå?
- Ja, sist vi pratade om det skulle det, det.
- När var det då?
- I februari.
- Oj då.
- Ja, jag vet.

......

- Ja, men då säger vi att du tar den kontakten och så börjar du med det så snart som möjligt då.
- Vi ska träffas i helgen så det blir nog klart på måndag.
- Oj då...
- Ja, jag vet...

...

Självklart kunde vi inte undvika att diskutera vad som blivit fel. De frågade hur det hade gått med det som var problem när Madame Kassa hade fattat beslutet som låg till bakgrund mot detsamma. Jag svarade att jag hade löst alla de problemen själv under tiden jag väntade för att allt skulle bli bättre, jag kan inte sitta still och vänta på att det ska flyga in sparvar i munnen ( uch vilket äckligt uttryck! Tänk er sparvfötter mot tungan... ryyyys) på mig, som jag sa förut till dem. Jahaaaaa... svarade hon med långt förvånat uttryck. Nightingale satt helt tyst för att inte råka trampa fel. Vad braaaaa! Fortsatte hon med den överpedagogiska tramsrösten.

- Ja, det är ju det jag säger! Jag ÄR bra!

Båda tittar på mig som om det stod en slemmig alien med åttifjörton ben och rinnande ögon i deras fina rum.

Snabbt samlar de ihop sina ansiktsuttryck i sina fina handväskor och hon fortsätter.

- Ja, men då är det kanske det som är problemet, vi skulle kanske ha kollat av var du var när du kom.

... Alltså...

Ursäkta en dum fråga, men torde inte det te sig ganska naturligt, egentligen? Det sa jag nu inte den här gången, jag tänkte att de kunde få bada i sitt misstag litet själva utan att jag smorde in det i plytet på dem. Jag har en ödmjuk och snäll sida också.

Seriöst! Först har man slösat med tid på att inte fånga upp mig där jag var i Januari, när jag faktiskt ringde och ville börja arbetsträna. Då sa man åt mig att ta det lugnt och inte stressa mig ur sjukdomen. Phö... Sen använder man 5 månader på att tramsa för att jag har råkat gå före dem! Så långt före att de uppenbarligen inte kan se mig.

Det är ett förbannat slöseri med resurser!!! Framför allt människoresurser!

Jag förstår faktiskt inte vad som är svårt, jag kan inte påstå att jag är någon världsmästare i tidsuppfattning, men att det snart har gått ett år från det att Madame Kassa fattade beslutet om att jag skulle skrivas in på Portalen, till idag när man inser att jag faktiskt inte passade där från början för att jag jobbade för snabbt själv, det är då jag tycker att det kanske har gått litet för lång tid.

Det är inte de sjuka som är lata! Det är de som ska hjälpa och rehabilitera som är lata! Fan! Och de får jobbskatteavdrag och jag får högre skatt!!! Är inte det ett straff så vet inte jag vad som är det. Var är logiken? Kan någon förklara för mig var logiken är? Spock har semester fortfarande och Yoda är ute och tränar med sina ljussvärd.

Nu ska jag vila mitt bråkiga huvud och sova en stund. Sen ska jag kontakta Fröken Skogsbryn...


Den ljusnande framtid är min
// Lena Laser

Vid min korrläsning inser jag att det är stekta sparvar som ska flyga in i munnen, men de är ju döda... Jag får fundera på det där när jag vilar. Hur tänkte den som kom på det uttrycket?

May the force be with you.