Redan när Rally började skolan såg jag tendenserna, men den skola hon gick på där var tyvärr full av fördommar och hade svårt att se möjligheterna och sitt eget uppdrag. Elevens bästa ska alltid vara i centrum, det står i lärarnas etiska regler, så var det tydligen inte i det här fallet. Nu är det överspelat och Rally går på en skola där hon är uppskattad för den hon är. Lättnaden att veta att hon troligen har det bra i skolan är enorm jämfört med hur det var för två år sedan, när hon hade ångest och ont i magen för att gå till skolan och grät hjärskärande när hon kom skulle dit och när hon kom hem. Det är svårt att orka det i längden för någon av oss.
Att försöka parera allt här i världen är heller inte möjligt men det blir extra svårt när man inte vet vad man har för spelregler.
Jag tänker ofta på det när jag har vänner med nps (neuropsykiatriska störningar) som ofta säger att vi är lika. Eh, nej. Du har ADHD och jag har Asperger, vi har likheter men vi är inte lika. Det går inte att behandla mig utifrån dina mönster, det går inte att behandla mig utifrån ett DAMP-perspektiv. Alltså går det inte att behandla Rally utifrån ... Ja, utifrån vad?
Det finns flera scenarier:
1. Hon har ingen nps. Tack och lov! Det vore en enorm lättnad för jag önskar henne verkligen inte de svårigheterna. Det blir då lättare för mig att se att hennes svårigheter är miljöbetingade och inte genetiska. Det är något jag kan ta, för jag kan ändra hennes miljö, inte hennes gener.
2. Hon har ADHD/ADD. Jaha, då måste vi ändra förutsättningarna efter det. Då måste jag lära mig en massa nya saker.
3. Hon har Asperger. Jaha, då måste vi ändra förutsättningarna efter det. Det är det lättaste scenariot för mig, men det jag minst vill. Det är inte roligt att leva i förvirring och ändå inte vilja vara ensam jämt.
osv...
Idag börjar hennes utredning och det ska bli så skönt att den äntligen blir av. Att flera års kamp och strid äntligen får sin kulmen och vi kan få ett svar. Det är dags nu, inte förr kan vi börja göra de förändringar som behövs för oss båda för varje sak vi gör har minst tre olika alternativ. Ibland önskar jag att livet var en ekvation där lösningen INTE saknas. För då vet jag att det faktiskt finns ett svar någonstans och jag kan söka det.
Det blir intensivt, hela veckan ska vi hålla på och den som säger att det är lätt att få diagnos ska veta att de testerna är inget man utsätter varken sig själv eller sina barn för frivilligt! Det är SKITJOBBIGT!
Nu ska jag väcka mitt hjärtansbarn och sen ska vi leka fångarna på habfortet.
Lena Lyser Laser
Kommentarer
Skicka en kommentar