Fortsätt till huvudinnehåll

Det är sheriffen jag vill ha! - Om att nyttja i stället för att utnyttja.




Nej, jag instämmer inte i uppdrag gransknings nedgörande av Pär Johansson. Jag tycker mig skönja hans vision och tankar, jag ser hans arbete på scenen och runt om och jag måste säga att jag tycker att det är bra. Det jag ser. Jag har inte sett någon av föreställningarna och heller inte filmen, eftersom jag fick en känsla av ruttna lingon i munnen när jag började titta. Det var något som jag inte kunde sätta fingret på och jag hade en känsla av att på ett plan drev det för att få en plats i teatersverige. Det är verkligen inget fel i det, jag skulle ge en hel del för att lyckas orka med det. Nej, beundran och avund (obs klädsam) känner jag inför det han har gjort. Att kommunen är puckon som inte ser till de avtal professionella skådespelare ska ha är faktiskt inte hans fel. Det är en okunnig kommuns fel. Det är politikens fel! Det är kommunrådets fel och det är framför allt omsorgschefens vidriga syn på de människor som "fått upplevelser och självförtroende" i lön.

Nej, jag tänker inte använda ordet aansvaahr, någon har nött ut det. Jag tänker använda ord som skuld och skam för det är vad jag tycker.

Det är skam på torra land att man räknar fram och tillbaka utifrån människors pension och använder den magiska ~ 900 kr's nivån för att betala de utvecklingsstörda! Man refererar till deras utbildningsnivå i skådespeleri, men skulle det stämma skulle en stor del av skådespelarna inte ha den ersättning de har, bland annat Gösta Ekman och Marika Lagerkranz. Jag tycker de är värda sin vikt i guld och det är skådespelarna i Glada Hudik-Teatern också. De har lyckats med sin föreställning, ledda av Pär Johansson. Det ska de alla ha kredit för. Och betalt!

Skulden ligger inte på varken Pär eller skådisarna. Det är, i det fall de haft goda män dessas ansvar och i ledet över dem överförmyndarens ansvar att se till att det finns kunniga goda män. Att man inte har plockat in teaterförbundet i första ledet är en skam för dessa och i yttersta förlängningen kommunstyrelsen och kommunens politiker. Att inte teaterförbundet själv har tittat in i det här tycket jag också är skam på torra land och de bär också en stor del i skulden att det har blivit så här. De har hållit på i över tio år! Borde inte de ha reagerat tidigare?

Till syvende och sist är det ändå så att det är vi medborgare ute i samhället som var dag träffar de utvecklingsstörda, utmanade och allt vad det nu heter att man är som har fördomar om att kan man inte det ena så kan man inte det andra. Det är DET som måste förändras. De här personerna kan UPPENBARLIGEN lyckas fixa en föreställning med sin regissör i spetsen och ska fan ta mig ha betalt för det! Inte med något jävla avdrag från sin pension och på det man tjänar då dra av ytterligare hälften. Då lönar det sig tamejfan inte att arbeta! Nej, se till så att det i så fall går att ha pensionen vilande eller fryst under den tid man arbetar så man får ha tryggheten kvar och har man lyckats haft ett och samma jobb i en förut bestämd period så blir man av med sin pension för då kan man uppenbarligen försörja sig! Den trygghet det nu är med den pensionen, för den är fan inte fet!

Men...

Det handlar om kulturarbete.
Det handlar om utanförmänniskor.

De får inte plats i samhället. Teatermänniskor ska arbeta gratis. Teater är det enda yrket jag vet som har en amatör-avdelning. Det finns inga lönesättningar för "amatörkirurger", "amatörlärare" eller "amatörpoliser" - men visst 900 kan de väl få för en kväll? 900 kronors hjärtoperation kanske kan vara något? Ring snuten och haffa vem du vill för 900? Amatörundervisning på trafikskolan? Tja, varför inte...

Att jag blir så upprörd just idag över det här är att jag själv haft diskussionen om min framtid idag med min psykolog och jag blir lika jävla nedslagen varje gång. Jag måste hålla mig till de regler som finns och samtidigt vet jag att jag har en brilliant hjärna som är extremt duktig på regi, skådespeleri och skrivande. Vad gäller scen har jag en hel del andra positiva egenskaper också och jag har ett bra bildseende. Mig ska man sätta på lönebidrag... Visst, för de som behöver det, men jag behöver inte det! Jag behöver någon som kan hjälpa mig att hålla rätt på upp och ned, ut och in, vänster och höger, tider och otider. Hade jag det skulle jag garanterat fixa mina jobb själv igen utan att behöva störa varesig den ene eller den andre i den här kommunen. Jo, man ska få välja själv, men bara innanför de ramar som politikerna har bestämt. OAVSETT FÄRG! För det här är inget nytt, det har varit så under både rött och blått styre, men jag kan ändå inte låta bli att skriva...

Jobblinjen - För de som går på led. 

Nej, något lönebidrag är det inte tal om och än så länge har vi näsan ovanför vattenytan och jag tänker inte ge upp förrän jag har tömt alla möjligheter för mig att kunna sprida bra underhållning, nedhållning, kultur och tråktur... roa och oroa... De där sakerna jag är så bra på.

Jag kanske ska sätta ihop Attraktiva Avestateatern med Kaptenen och bara använda oss med litet psykiska trasigheter i ensemblen. Så vi får UPPLEVA något. Alldeles gratis. Frågan är om jag någonsin kan stå ut med att jobba med amatörteater igen. Måste tänka på det...

Vaaaaaaa???


Vem fan vill ha betalt i upplevelser???
Seriöst?

Det går inte att äta upplevelser heller! Faktiskt, det kan vara en upplevelse att få äta om man inte har gjort det på länge men inte tvärt om.

De har fått självförtroende.
Vem faaan vill ha betalt i självförtroende???

Inte jag!

Jag vill ha så jag klarar Rallys och mitt liv, jag behöver faktiskt inte mer för jag har allt jag behöver och har haft allt jag har behövt också, men jag vill verkligen inte bli betraktad som en andra sorteringens människa bara för att jag har en diagnos. (Eller två...) Jag kan arbeta med rätt förutsättningar, men mina förutsättningar passar inte in i arbetslinjära system vi har idag.

Varför tycker jag att det luktar moment 22 om det här? Varför får jag en känsla av att man anser att "de" också ska vara med fast inte på samma villkor, fast på samma villkor om det passar de normalstörda?

Hmpf...

Btw

Nightingale har idag fått en insikt. Hon har förstått att hon och jag pratar olika språk.
Hoppas hon utvecklar det språket, jag ska hjälpa henne så gott jag kan.


Nu har jag en pjäs att skriva... Gratis...




Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Var god göm rullstolen! - Om hemspråksundervisning och rättigheter.

Rally går i världens bästa skola just nu, och hennes lärare är garanterat en del av landets bästa arbetslag! Jag kan inte nog många gånger understryka det och jag tycker det verkligen, de kanske behöver höra det mer, men det får ni påminna mig om. Å andra sidan... Tänk om man var tvungen att ställa sig upp och jubla varje gång någon höll undan för en blind med käpp, hjälpte en stackars tant över vägen eller bara helt enkelt lät bli att knuffa sina CP-skadade vänner (Förlåt, kunde bara inte låta bli - Jag blir så full i skratt varje gång en av mina CP-skadade vänner (heter det verkligen skadad?) puffar mig på facebook och jag puffar tillbaka - Då står det, du har just knuffat Dr Spastika - Världens farligaste man. Så får man inte göra, men det ser så jäkla roligt ut i mitt huvud. Om man för övrigt har Cerebral pares måste man ju vara en celebritet... Passushyllning till mina celebra vänner...) Jag vill också understryka med all nödvändig tydlighet att jag inte vill förminska eller p

En saga i juletid - om hur livet kan vända på en femöring.

Mörka november gick mot sitt slut och skulle gå över i december, min hatmånad. Som barn älskade jag julens traditioner, men det där med julklappar och överraskningar är inte min grej så ju närmare julafton kom desto svårare blev mitt hummör. I år har Rally inte velat fira jul med mormor och morfar av rädsla för att jag ska börja bråka med morfar. Tyvärr händer det ibland (läs varje jul) men nu inser jag att det inte har så mycket med honom som person att göra, utan det här med att gömma saker i papper och sedan ge bort dem. Är det inte vad jag förväntar mig eller önskar så blir jag ju så förtvivlad att det inte går att trösta mig på flera dagar. Är det vad jag önskar blir jag överlycklig, men oron för att inte veta vilket tar tyvärr bort mycket av känslan. Att jag som barn då alltid letade reda på mina julklappar och öppnade dem i förväg för att sedan spela överraskad - ganska dåligt - på julafton har naturligtvis med att jag inte är så bra på överraskningar, jag som är så impulsi

Efter mello

När melodifestivalen har slocknat  ägnar jag mig åt att flytta dokument.  Uppgifter från skolan ska från min mejl till skolmolnet.  Det är vi överens om.  Vi var överens om att alla uppgifter skulle läggas på molnet direkt.  Tydligen är detta väldigt svårt.  Jag skriver in proven.  Reagerar över att man gett Rally två prov samma dag.  Hon har fått det muntligt i örat på sin lunchrast.  När andra får vila När andra får vara ifred.  Då får hon kroppskontakt hon inte vill ha  och prov.  Att det redan var lovat ett prov samma dag fanns inte på den mentala agendan och läraren hade inte vett att kolla först.  Resultat.  Provpanik.  Det är egentligen så enkelt.  Skicka ett mejl till mig med en förfrågan.  Kontakta varandra.  Börja använd first-class-klienten.  Nej. Vi börjar med att rusa fram i matsalen och välta omkull den funktionshindrade eleven ur sin mentala rullstol.  Häpp! Ännu en pedagogisk medalj! Vad är viktigt