Argen och Rövluvan - Om att vara trött på pappskallar.

Det har inte blivit mycket skrivet sista veckorna, men när puckona står som spön i backen blir det litet svårt att se träden för alla troll.

Både för min egen och för Rallys skull blev det tufft förra veckan även om den började någorlunda bra. Möten med skolan tar alltid på mig även om de nuförtiden alltid är bra och konstruktiva! Jag är innerligt tacksam över Rallys tur med lärare och personal runt henne. Det är en milsvidd skillnad mot förra skolan där hon hade EN bra kontakt på en mycket större skola. Vi kan kalla honom Torsten. Han har alltid kunnat ta henne för den hon är utan att bry sig nämvärt om att hon kanske låter som en gammal LP som har hakat upp sig ( för den nya generationen utan LP-skivor råder jag er att rota på nätet, det finns exempel, det är inte samma sak när en LP och en CD hakar upp sig.) Som exempel kan tas den vinterdag de skulle åka pulka i Karllbärsparken. Planen hade varit lagd ett tag och snön hade funnits. Den här dagen hade dock någon galen kommunstädare tagit bort all snö (Jag gissar på gamle Rundqvist ;) Han tröttnade nog) så någon snö fanns inte att åka pulka på. Snön var borta. Det fanns ingen snö. Alls... Det kanske verkar konstigt att jag upprepar det men så långt ögat nådde fanns inte snön. Att förklara för Rally att det inte fanns någon snö att åka PulkaRally på var inte det lättaste.
- Det finns i parken.
- Eftersom det inte finns någon snö här finns det säkert inte någon i parken heller.
- Men det kanske finns i parken.
- Nej, jag skulle inte tro det.
- Nej, men det kanske finns.
- Ja, rent teoretiskt kan det finnas snö om det har varit minusgrader just där i natt, men det brukar inte vara så.
... Jag tror ni förstår bilden...

För en gångs skull fick vi med oss rätt saker till skolan. Pulka, hjälm, rätt kläder osv. men någon snö i Kallbärsparken fanns inte.

Torsten var en av de som skulle åka med barnen och han försökte gång efter annan förklara för Rally att de inte skulle åka pulka den dagen.

- Men vi skulle ju åka pulka.
- Ja, men nu finns det ingen snö, Rally.
- Men vi skulle ju åka pulka idag.
- Ja, men Rally om du tittar där i backen så ser du att det inte finns någon snö.
- Men vi ska åka pulka.

Här hade jag exploderat eller släpat upp henne för backen och sagt - Men åk pulka då för bövelen. Det gjorde inte Torsten, han förklarade för henne tills hon förstod och det mina vänner kan ta sin lilla runda tid när hon är på det hummöret. Det här gör dock att alltid när Torsten förklarar något förstår hon och hänger med. För hon vet att hon inte behöver känna sig dum, med andra, där inräknat jag själv kan hon svara att hon förstår trots att hon inte gör det. Nu har hon hamnat på en skola där hon känner sig hemma och har flera lärare av Torstens kaliber och hennes klasslärare är helt enkelt magnifik! Jag tycker Avesta ska börja med "bästa lärare" priset för då skulle jag se till att hon vann om jag så skulle valfuska.

Tyvärr rår hon inte på de andra barnen alltid och det är inte lätt att förstå att man har en "annorlunda" kompis i den där åldern när alla måste se exakt likadana ut, heta likadant och äta samma mat. Gå på toa samtidigt och alla andra dumheter som vi föräldrar fortsätter att envetet hålla fast vid trots att vi vet hur korkat det är. Tänk om föräldrar kunde göra något åt sina fördomar om ADHD, Asperger, damp och andra Neuropsykiatriska utmaningar så skulle inte barnen ha det så tufft. Inte de barnen i alla fall... Detta gör mig till Argen. Därför måste Argen kämpa mot fördummar om psykisk ohälsa. Eller psykiska egenskaper skulle jag vilja kalla det, för om det inte var så att ni andra ansåg att vårt beteende var sjukt så skulle det inte klassas som sjukt. Tror jag, jag får fråga någon väl insatt doktor om det där. Dr Dog som förövrigt vet vad han pratar om i det här fallet. Han blir tvungen att ändra en tid och ber personligen om ursäkt för det för han vet hur det påverkar oss. VARFÖR kan inte en vanlig soctant ha samma respekt? Varför kan inte andra förstå sådant? Jo, därför att man tror att vi är lata, slöa, slappa och allmänt bråkiga.

Det där jävla julklappshelvetet börjar komma upp i skolan igen nu. Inte under lektionstid gudskelov för då hade jag varit tvungen att sätta på mig Argmössan och gå ut i strid igen, barnen har jag svårt att göra något åt, men borde man inte kunna ta upp en sådan sak i skolan också? Man kanske ska säga åt barnen att inte ta upp det i skolan. Jag fick lära mig att inte vräka mig med mina presenter för även om vi inte fick så vansinnigt mycket så var vi inte bland de fattiga då. Det går faktiskt att som förälder berätta att vissa inte kan få juklappar. Jag själv räknade ut att om det kom upp och någon frågade mig så sa jag "Säg du först" och så höll jag inne med om jag fått något extra fint. För mig hade det varit som att förstöra julen för den personen och jag kunde inte det. Inte då, inte idag.

Rally missförstod en situation, sägs det, jag tror något helt annat men det håller jag inne med. Mina strider måste jag välja. Vi fick åka tillbaka till skolan för jag hämtade upp en gråtande och skrikande trasa som skulle ha ihjäl både sig själv och omvärlden och den fighten är inte rolig kan jag informera alla som inte varit där. Att jag mår så ibland, det kan jag ta - men att mina gener gör det med henne. Det gör så ont så ont... Som tur är kanske jag ska säga vet jag ungefär hur det känns och lyckades parera den här gången också med att vända om till skolan och få vissa saker utredda med hennes underbara lärarinna Theresa. De som har känslor kan också förstå hur fullständigt utpumpande en så'n situation är och energi är inte direkt det jag har överskott på just nu.

Argen fick ett spel på Habilteringen som fortfarande masar och tar tid på sig med sitt framskakande av ett stycke psykolog och jag ringde upp. Fick prata med en stackars människa som fick öronen bortblåsta av min ilska och desperation och hon försökte slingra sig med att jag skulle vänta och att det var "fler" som väntade. Hör och häpna. Då tar man till den kvinnliga härskartekniken "ge dåligt samvete" och tror att jag ska backa, det gör jag nu inte för jag kör tills jag inte orkar andas mer, så enkelt är det. Min trötthet på dessa människor som är till för att ta hand om andra människor och bara missbrukar sin makt är outsläcklig. Jag informerar tillbaka att vi har väntat i flera år på att få det här och jag blir så full i skratt när man till mig sa på hennes förra skola att " Det är för TIDIGT " att göra en utredning nu. För det första är det direkt fel och för det andra svarade jag då "Det kommer att ta tid så det är lika bra att börja nu" och jag är glad att jag svarade rätt. Hon sa att hon inte hade några befogenheter och då bad jag att få prata med någon som hade befogenheter. Hon sa att jag inte visste vad de gjorde där och då svarade jag att nej det märks i alla fall ganska tydligt att det i alla fall inte handlar om min dotters utredning vilken jag är intresserad av för jag ringde inte för att få veta vad de gjorde. Hon sa att hon inte behövde lyssna på mig, vilket är många som säger och det tycker jag är så fascinerande. Så hon ska ha betalt för att INTE lyssna på patienter som ringer till den arbetsplats hon besitter? Snacka om slöseri med skattemedel!

Nå... Till slut berättade jag för henne att vi faktiskt har vårdgaranti och vips!

- Du ska få tala med min chef i stället.
- Men så bra! Det var ju precis det jag ville nyss.

Helt plötsligt gick det bra och helt plötsligt fick chefen fram en plats åt Rally i en utredning.
Det värsta är när jag hör att de ljuger och säger
- Ja, jag ska bara titta i listan. Jo men oj... Där ser jag hon ska vara är vecka 42
- Bra när då?
- Nja... alltså hon är bara uppsatt på v. 42 inte vilka tider.

Jag är ingen idiot. Sluta bara ljug. Varför ljuger människor?

Hon fortsätter:
- Men då får du lova att se till att komma på den tiden också. Jag exploderar i tretusensjuttiofemmiljarder ospecificerade molekyler.
- Och vad i hela jävla helvete skulle kunna få mig att INTE ta den tiden när jag väntat i flera år? Va? Kan du svara på det?
- Eh, jag menar bara att du måste ta den tiden.
- Ja det fattade jag med all nödvändig tydlighet, men jag skulle faktiskt vilja ha ett svar på min fråga. Varför måste du säga en sådan sak till mig? Varför känner du det behovet?
- Jo, men för att vi tar in psykologer utifrån och de har ett späckat schema.
- Så jag ska bli klappad på huvudet och behandlad som tredje klassens människa bara för att de har ett schema att passa? Jag kan inte Lova att komma. Om det händer oss något så har jag brutit mitt löfte och jag kan inte det!

Fan!

Och ingen karl har jag att spöa upp i de lägena...

- Nej, det är klart att om det händer något så händer det ju något.
- Ja, men vi kommer om det så är det sista jag ska göra här i livet! Det är ju för fan det jag har kämpat för i flera år nu!

Jag vet att jag inte är len i truten när jag är på det där viset, men de fattar inte att man är arg om man inte visar det.

Jag får det så ofta: Jag behöver inte ta det här, jag behöver inte lyssna på dig, jag kommer att ignorera dig... blablablabla... Men jag ska lyssna på dem!!! Varför då? Lyssnar inte de på mig så lyssnar inte jag på dem. Lyssnar de på mig kan jag lyssna på dem. Skitenkelt! Nej, de försöker försvara sig hela tiden. Vad är det som är så himla svårt med att erkänna att man har gjort ett fel, att man råkar ha fördommar om människor med psykiska utmaningar?

Tack gode gud att jag har mina vänner tänkte jag då, men ack så jag bedrog mig.

Timmen efteråt fick jag äntligen tag på min vän. Vi var inte kompatibla den dagen. Ett antal turer fram och tillbaka resulterade i att min vän sa upp kontakten med mig. För andra människor kanske det bara är att "glömma" och låta det rinna av, men för mig går det rakt in i själen och känslorna och jag KAN inte parera en sådan sak. Jag är som en Grekisk havssvamp och suger i mig tills jag blir tyngre än kvicksilver och sjunker till botten. Att bli sviken så fixar inte jag. Inte av mina vänner, inte nu inte någonsin. Om det vore någon i vänskapens utkant, fine, men den som har bott så nära mitt hjärta så många år. Nej, det övergår mitt förstånd och jag ställer mig naturligtvis frågan, var vi någonsin kompatibla? Att personen dessutom är skyldig mig pengar i denna nödens tid gör saken inte heller bättre, ännu en gång får jag se min snällhet som lärpengar. Naiv är jag och jag tänker inte tycka att det är ett negativt drag, jag måste göra som Norge, lära mig av det.

Kanske var det dags att gå vidare. Kanske är det dags att gå vidare.

Och snart är det min födelsedag och sen kommer Lusses årsdag. Rys...

När hjärnan går så där i spinn så kan jag inte sova. Man kan proppa mig full i allsköns sömnpiller och lugnande men det hjälper inte. Jag bara åker med en stund och sen kommer den där kicken som alla knarkare är ute efter, och jag vill INTE ha den! Jag vill inte, faktiskt! Det är jobbigt, det är vidrigt och det är framför allt skämmigt att vakna dagen efter och ha minnesluckor. Nej, jag behöver inte det. De andra medicinerna blir man som en betong-gris av dagen efter och det funkar ju inte heller, jag måste vara mamma. Dessutom sover jag inte på de heller så då får jag vara en astrött betong-gris som inte kan koncentrera sig. Så, jag sov inte. Grät i två dagar, dottern Rally grät också för att vänskapen påverkade hennes liv så mycket också. "Ryck upp dig" finns inte då. Om jag skulle förbjuda ett uttryck så är det "ryck upp dig". Ja, om jag ska rycka upp mig så får ni operera hjärnan på mig. Lobotomi kanske inte är så dumt när allt kommer omkring. (Obs ironi)

Dagarna surrar ihop sig och på torsdag kväll har jag äntligen fått Rally någorluna lugn och sätter mig vid datorn, loggar in på facebook för att ha en stunds lugn och ro. Ett meddelande har kommit och oftast brukar jag tänka efter om jag orkar eller ej, men nu hade jag en önskan och förhoppning att det kanske var från min vän så jag öppnade.

Det var från HABILITERINGEN!!! Jag skulle genast sätta mig i kontakt med dem och före kl 12.00 dagen efter.

På facebook!!! Alltså, tänker inte folk? Vill ni att sköterskor, läkarsekreterare och annat löst folk ska stå på er tröskel kl 2 på natten och beordra er att ringa? Självklart gick jag i taket! Skrev brev, skrev brev igen... försökte sova, hade inte sovit ordentligt på två dygn. Spelade mig igenom natten och var helt slut när jag äntligen lämnat Rally som tack och lov skulle till sin extrafamilj och jag kunde få vila litet, men innan var jag tvungen att ringa Rövluvan.

- Ja, det var jag. Svarade hon när jag lagt av första salvan om det sätt jag blivit kontaktad på.
- Vad bra! Då har du läst mina svar också?
- Ja,
- Tycker du verkligen att det är rätt... blablablablablabla... Ni kan förstå min ordsvada.

Vi står ut med sådant är för att ingen orkar säga ifrån. "Det här behöver inte jag sitta och lyssna på" säger hon också. Nej, men jag ska ta att hon kontaktar mig på facebook! Jag ska ta att de behandlar mig som mindre värd och jag ska ta allt de säger! JAG ska lyssna, men inte hon. Vad fan är det? Kan det vara rätt det?
Hon ska ha heder av att hon till slut förstod och bad om ursäkt och sa att hon aldrig ska göra så igen och jag bad henne att se till så att inte andra gör det i framtiden också.

Så dumt.

Tänker de inte på att de har med människor att göra?

När hon ska avsluta så säger hon:
- Sen är det ju så att ni måste komma på de här tiderna också. Då brister jag naturligtvis igen, fast jag skriker inte den här gången.
- Kan du svara mig på vad du tror skulle kunna göra så att jag inte skulle komma när jag nu kämpar så som jag gör?
- Alltså jag bara säger det för att våra psykologer bara är här en kort tid och det måste passa med alla.
- Jag har redan diskuterat det där med din chef och jag gör det gärna igen, men du svarade fortfarande inte på min fråga. Vad skulle få mig att inte komma?
- Eh... Jag vet faktiskt inte.
- Tack! Så bra, då är vi överens. Jag kommer och du gör inte om det där med facebook med någon annan.

Alltså, vilken frisk människa skulle i längden stå ut med att bli behandlad på det här viset? Jag har gjort det i alla åratal för att jag är så van. Jag vet min plats, jag är psykiskt störd och ska hålla mig på mattan, jag ska säga ja tack och amen åt allt jag får och inte får, då är jag en bra patient, om jag säger ifrån och bråkar då är jag en dum patient och får indragen medicin och sjukskrivning. Så ÄR det. I min värld i alla fall...

Var glad att du inte bor i min värld med Argar och Rövluvor.

Och jag är ändå en av dem med gigantisk tur!


Lena Laserhjärna