Det skrivs spaltmeter om alla andra. Förvisso fick det gärna skrivas spaltmeter om mig också, men det är inte riktigt det jag är ute efter. Tidningarna skriver om fel saker. Sverige demokraterna tycker fel men trycker rätt. Hysén är magsjuk och Reinfeldt maktsjuk. Vi äter fel, du och jag. Vi går fel, vi mår fel och vi är helt enkelt fel allihopa. Om man nu ska tro allt man läser.
Det som fascinerar mig mest är ändå att vi faktiskt köper det. Inte bara det som står utan även blaskorna. De heter just blaskor av en anledning, de är blaskiga. Vi köper tidningar som ingen vill läsa. Bara för att lägga på bordet hos frissan, för det är väl bara där alla läser dessa tidningar, inte sant?
Jag för min del har aningens svårt att motivera att köpa något jag inte vill ha. Ska Rally ha någon av aftonblaskonra får hon köpa dem själv, jag vägrar.
Alltid handlar det om de andra, alla andra. Aftonbladet handlar om hur dum Littorin och högern är, expressen handlar om hur dum Sahlin, att Göran Greider läser fel böcker och att vänstern är sovjetvänligt (Glömt har man att Sovjet inte finns längre) och båda mötas de i sportsidorna och mordbränderna. Jag skiter faktiskt i vad Littorin gör när han är ledig, så länge han inte bryter några lagar, men gör han det så har vi en polismyndighet som ska bry sig. Visserligen är den aningen skamfilad av Kapten Klänning (inget ont om kaptener i klänningar, de kan vara förtjusande), men jag tror fortfarande envist på att polisen är rätt väg att gå innan man hänger ut någon i pressen, oavsett den politiska fördel det kan ha.
Varför pratar vi inte med varandra i stället för om varandra?
Nu drar jag över alla tidningar med en kam, utom de stora drakarna. De som fortfarande har något slags journalistiskt patos kvar. De som inte bara påstår en massa saker utan faktiskt kan ställa relevanta frågor också och väcka till eftertanke, för är det något vi saknar just nu så är det eftertanke. Det är faktiskt inte fel att befinna sig i eftertankens kranka blekhet en stund, det är då det är möjligt att göra nya val.
Så vad vill jag ha sagt just nu då?
1. Det skrivs för litet om mig.
2. Det skrivs för mycket om Littorin.
3. Karthago bör vid det här laget vara förstört.
4. Om man inte tycker om det som skrivs i en tidning, kan man enkelt avhjälpa det genom att undvika att införskaffa tidningen i fråga, en mycket enkel lösning som i det stora hela kan göra att tidningen kanske börjar skriva det man vill läsa i stället och följdaktligen kan man kan man köpa eländet igen.
Ekonomins kretslopp vättni...
Det kanske inte verkar så märkvärdigt vid en första genomläsning, men jag tror att det har större betydelse ändå. Vi är i kris, vi är i moralisk, ekonomisk (nåja, några av oss, vi som betalar mer skatt...), politisk och klimatkris, vilken egentligen borde stå först. Anledningen till att vi hamnar där är för att vi tror allt vi hör och allt vi läser. Vi tror på vad politikerna säger, vi hör inte retoriken. Och det är min fasta övertygelse att människor som röstade i det här valet på alliansen inte röstade på politiken utan på retoriken. För den är i sanning tjusig.
Det kräver nästan en ordfetishist för att genomskåda och plocka isär vad som egentligen sägs. För en tid sedan blev jag enormt full i skratt när jag läste en artikel av en ung moderat, tyvärr har jag den inte kvar. I tre meningar som väldigt tjusigt speglade moderaternas och speciellt hans åsikter. När jag skrapade bort "lullullet" (No offens my friend) hittade jag denna mening - Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.
På denna människa har alltså någon eller några röstat, med stor sannolikhet moderater och någon vilsen socialist som hör politiken men inte retoriken.
Insåg han inte vad han sa? Insåg inte journalisten som intervjuade honom vad han sa? Tänker inte skriva någon på näsan, vet ni inte var uttrycket kommer ifrån får ni slå upp det i någon väl vald söktjänst, uppslagsbok eller ring en vän.
Varför kan vi inte bara helt enkelt kalla en Ros för en Ros? Skulle inte en kris under vilket annat namn dofta lika sött?
Själv tror jag att jag ska göra som Hamlet, börja spela galen, or get me to a nunnary...
Det som fascinerar mig mest är ändå att vi faktiskt köper det. Inte bara det som står utan även blaskorna. De heter just blaskor av en anledning, de är blaskiga. Vi köper tidningar som ingen vill läsa. Bara för att lägga på bordet hos frissan, för det är väl bara där alla läser dessa tidningar, inte sant?
Jag för min del har aningens svårt att motivera att köpa något jag inte vill ha. Ska Rally ha någon av aftonblaskonra får hon köpa dem själv, jag vägrar.
Alltid handlar det om de andra, alla andra. Aftonbladet handlar om hur dum Littorin och högern är, expressen handlar om hur dum Sahlin, att Göran Greider läser fel böcker och att vänstern är sovjetvänligt (Glömt har man att Sovjet inte finns längre) och båda mötas de i sportsidorna och mordbränderna. Jag skiter faktiskt i vad Littorin gör när han är ledig, så länge han inte bryter några lagar, men gör han det så har vi en polismyndighet som ska bry sig. Visserligen är den aningen skamfilad av Kapten Klänning (inget ont om kaptener i klänningar, de kan vara förtjusande), men jag tror fortfarande envist på att polisen är rätt väg att gå innan man hänger ut någon i pressen, oavsett den politiska fördel det kan ha.
Varför pratar vi inte med varandra i stället för om varandra?
Nu drar jag över alla tidningar med en kam, utom de stora drakarna. De som fortfarande har något slags journalistiskt patos kvar. De som inte bara påstår en massa saker utan faktiskt kan ställa relevanta frågor också och väcka till eftertanke, för är det något vi saknar just nu så är det eftertanke. Det är faktiskt inte fel att befinna sig i eftertankens kranka blekhet en stund, det är då det är möjligt att göra nya val.
Så vad vill jag ha sagt just nu då?
1. Det skrivs för litet om mig.
2. Det skrivs för mycket om Littorin.
3. Karthago bör vid det här laget vara förstört.
4. Om man inte tycker om det som skrivs i en tidning, kan man enkelt avhjälpa det genom att undvika att införskaffa tidningen i fråga, en mycket enkel lösning som i det stora hela kan göra att tidningen kanske börjar skriva det man vill läsa i stället och följdaktligen kan man kan man köpa eländet igen.
Ekonomins kretslopp vättni...
Det kanske inte verkar så märkvärdigt vid en första genomläsning, men jag tror att det har större betydelse ändå. Vi är i kris, vi är i moralisk, ekonomisk (nåja, några av oss, vi som betalar mer skatt...), politisk och klimatkris, vilken egentligen borde stå först. Anledningen till att vi hamnar där är för att vi tror allt vi hör och allt vi läser. Vi tror på vad politikerna säger, vi hör inte retoriken. Och det är min fasta övertygelse att människor som röstade i det här valet på alliansen inte röstade på politiken utan på retoriken. För den är i sanning tjusig.
Det kräver nästan en ordfetishist för att genomskåda och plocka isär vad som egentligen sägs. För en tid sedan blev jag enormt full i skratt när jag läste en artikel av en ung moderat, tyvärr har jag den inte kvar. I tre meningar som väldigt tjusigt speglade moderaternas och speciellt hans åsikter. När jag skrapade bort "lullullet" (No offens my friend) hittade jag denna mening - Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.
På denna människa har alltså någon eller några röstat, med stor sannolikhet moderater och någon vilsen socialist som hör politiken men inte retoriken.
Insåg han inte vad han sa? Insåg inte journalisten som intervjuade honom vad han sa? Tänker inte skriva någon på näsan, vet ni inte var uttrycket kommer ifrån får ni slå upp det i någon väl vald söktjänst, uppslagsbok eller ring en vän.
Varför kan vi inte bara helt enkelt kalla en Ros för en Ros? Skulle inte en kris under vilket annat namn dofta lika sött?
Själv tror jag att jag ska göra som Hamlet, börja spela galen, or get me to a nunnary...
Kommentarer
Skicka en kommentar