Fortsätt till huvudinnehåll

Kriminella motorcyklar och skjutande poliser

Hur man än vänder sig har man människan i slutet av alla handlingar. Hur jag än vänder mig är det jag som står ansvarig för mina handlingar oavsett vad jag har i bagaget. Oavsett tro, oavsett antal kronor på banken, oavsett jobbskatteavdrag, burka, durka, lurka... Det är jag.

De kriminella motorcykelgängen består fortfarande av kriminella människor, motorcyklar kan inte utföra kriminella handlingar utan förare, mig veterligen. Det har jag hävdat förut och jag hävdar det igen, med en dåres envishet.

När attentaten i Oslo och det övermäktiga på Utöya hände rasade direkt spekulationer åt bara ett håll. Några kloka höll andan och manade till besinning. När CNN som allra värst kopplade ihop Al Quaida med attentaten hade redan norsk polis talat om att mannen som gripits varit etniskt norsk (Vad nu det betyder).

Jag hävdar att själva Al Quaida inte kan begå brott eller terrordåd. Det är människorna i gruppen som gör det. Lika litet som det är alla Blå-dårar som begår dylika brott som den anhållne nordmannen sitter häktad för.

Det är vi människor som väljer hur vi ska agera, vilka saker vi ska säga och handlingar vi ska slutföra.

När/Om Sverige en dag råkar ut för något liknande önskar jag att våra ledare har samma vokabulär som de norska.

- Svaret på det här våldet är mer demokrati, ett öppnare samhälle, fler diskussioner och att aldrig låta terrorn sätta locket på vår rätt att vara norrmän. (fritt översatt och förkortat).

Något de intervjuade hela tiden också har sagt är att det viktigaste är att ta hand om de drabbade och tänka på varandra. Ta hand om varandra "så som vi gör i Norge". Det är då jag känner att jag ska nog flytta dit ändå.

Det är nämligen sådana ledare jag vill ha i det här landet, medmänskliga och medkännande. Som i krisens timma inte fokuserar på det fruktansvärda som har hänt utan tänker på de överlevande och de anhöriga. Man fokuserar där man kan fokusera. Polisen, sjukvården och media hade ju redan fullt fokus på det hemska. De skötte sina uppgifter. Måste vi då hela tiden hålla på att fokusera på att det är den "elake Måns" eller "Svarte Petter" som ingen vill ha som är skyldig oavsett om svarte Petter är nordiskt blå?

Det är inte grupper som styr, det är människor som bildar grupper som gör saker i gruppens  namn som har ansvaret för sina handlingar.

Vad tycker partiet? Partiet tycker som du! 
Vad gör samhället? Samhället gör det du säger!
Vad säger media? Media säger det du vill höra! (Annars köper du inte tidningen i marknadens värld).

Vad säger grannen? Klipp gräset och skjut de där jävlarna... Vilka de än är...

Hur jag än vänder mig hoppas jag att jag aldrig säger "skjut den jäveln" och om jag gör det, påminn mig om vad jag säger, för då tänker jag inte, då låter jag munnen gå i affekt och DET är nog det farligaste jag kan tänka mig.

Oavsett om vi är kriminella motorcyklar eller skjutande poliser är det vi själva som har det yttersta ansvaret.

Till mina vänner och bekanta i Norge går mina tankar idag och min lilla utsända släktgren.

Lena Läspe och halte

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Var god göm rullstolen! - Om hemspråksundervisning och rättigheter.

Rally går i världens bästa skola just nu, och hennes lärare är garanterat en del av landets bästa arbetslag! Jag kan inte nog många gånger understryka det och jag tycker det verkligen, de kanske behöver höra det mer, men det får ni påminna mig om. Å andra sidan... Tänk om man var tvungen att ställa sig upp och jubla varje gång någon höll undan för en blind med käpp, hjälpte en stackars tant över vägen eller bara helt enkelt lät bli att knuffa sina CP-skadade vänner (Förlåt, kunde bara inte låta bli - Jag blir så full i skratt varje gång en av mina CP-skadade vänner (heter det verkligen skadad?) puffar mig på facebook och jag puffar tillbaka - Då står det, du har just knuffat Dr Spastika - Världens farligaste man. Så får man inte göra, men det ser så jäkla roligt ut i mitt huvud. Om man för övrigt har Cerebral pares måste man ju vara en celebritet... Passushyllning till mina celebra vänner...) Jag vill också understryka med all nödvändig tydlighet att jag inte vill förminska eller p

En saga i juletid - om hur livet kan vända på en femöring.

Mörka november gick mot sitt slut och skulle gå över i december, min hatmånad. Som barn älskade jag julens traditioner, men det där med julklappar och överraskningar är inte min grej så ju närmare julafton kom desto svårare blev mitt hummör. I år har Rally inte velat fira jul med mormor och morfar av rädsla för att jag ska börja bråka med morfar. Tyvärr händer det ibland (läs varje jul) men nu inser jag att det inte har så mycket med honom som person att göra, utan det här med att gömma saker i papper och sedan ge bort dem. Är det inte vad jag förväntar mig eller önskar så blir jag ju så förtvivlad att det inte går att trösta mig på flera dagar. Är det vad jag önskar blir jag överlycklig, men oron för att inte veta vilket tar tyvärr bort mycket av känslan. Att jag som barn då alltid letade reda på mina julklappar och öppnade dem i förväg för att sedan spela överraskad - ganska dåligt - på julafton har naturligtvis med att jag inte är så bra på överraskningar, jag som är så impulsi

Efter mello

När melodifestivalen har slocknat  ägnar jag mig åt att flytta dokument.  Uppgifter från skolan ska från min mejl till skolmolnet.  Det är vi överens om.  Vi var överens om att alla uppgifter skulle läggas på molnet direkt.  Tydligen är detta väldigt svårt.  Jag skriver in proven.  Reagerar över att man gett Rally två prov samma dag.  Hon har fått det muntligt i örat på sin lunchrast.  När andra får vila När andra får vara ifred.  Då får hon kroppskontakt hon inte vill ha  och prov.  Att det redan var lovat ett prov samma dag fanns inte på den mentala agendan och läraren hade inte vett att kolla först.  Resultat.  Provpanik.  Det är egentligen så enkelt.  Skicka ett mejl till mig med en förfrågan.  Kontakta varandra.  Börja använd first-class-klienten.  Nej. Vi börjar med att rusa fram i matsalen och välta omkull den funktionshindrade eleven ur sin mentala rullstol.  Häpp! Ännu en pedagogisk medalj! Vad är viktigt