Var e alla? Om integration och anpassning.
Jag hade tänkt skriva helt andra blogginlägg vid den här tiden. Om kraften i musik och Johannes Kotchys koncert tidigare i somras och hur den påverkade mig kortsiktigt och långsiktigt.
Jag hade tänkt referera till fler situationer i Portalens och sjukskrivningsarbetslöshetsförvirringen.
Jag hade tänkt bli hoppfull och glad, den Lena jag är.
Det får nu vänta.
Inte hade jag tänkt delta i i debatten som jag tror kommer att komma igång nu.
Inte hade jag tänkt krocka med nära och kära i invandringspolitiksdebatten ännu en gång.
Inte hade jag tänkt sitta här och skaka med benet och vara upprörd.
Men, som flickan på Portalen sa; man får inte alltid som man vill här i världen.
Kan vi först och främst konstatera. Det finns terrorister av alla färger och former?
Svaret är efter helgen uppenbar. Ja, det finns det.
Det handlar till syvende och sisdt om invandringspolitiken. Om det ord som alla använder i den frågan: Integration.
Man säger från alla håll att vi ska integrera, integrera i det här fallet ett finare ord för anpassa. Ja, vi ska hjälpa till att få människor att förstå vårt demokratiska system, att förstå att man inte dödar av vilken anledning det än vara må i det här landet, att vi faktiskt tycker att barnen har rätt att bestämma själva i många frågor... Det är mycket vi behöver göra.
Var är då alla dessa människor när det gäller?
Här i kvarteret MultiKulti är vi inte många svenskar kvar som ska ha den dagliga kontakten med alla våra "nysvenskar". Många som bor här har lägre utbildning än jag och tyvärr finns det rasister, jag vet för jag har träffat dem. Några har flyttat men andra bor kvar. En av de som flyttade gjorde det för att den inte stod ut med "alla blattar". Jag står ut med alla blattar! Hellre det än ignoranta svennebananmänniskor! Ja, jag tycker det är litet tufft när pusskungen inte förstår att jag inte vill pussas med vem som helst, men då får väl JAG försöka få honom att förstå det då? Likväl som jag försöker få svennebanankillar på krogen att förstå att om man ska klämma mig i rumpan så ska man fråga först.
Det blir kulturkrockar, det är oundvikligt. Vi är olika människor med olika språk. Det blir kulturkrockar mellan oss svenskar också. Jag har aldrig förstått det där med kindpussande människor och krockar alltid när de ska vifta med huvudet på alla sidor om mig. Det kanske är småsaker, men när många småsaker ska flyta samman blir det en stor älv.
Jag har aldrig begripit det där med att det ska vara skillnad på folk oavsett färg, form, sexualitet, åsikter, tycker och smak. Aldrig. Visst, jag vräker ur mig fördommar till höger och vänster jag också, det gör vi alla för det är mänskligt när vi försöker förstå oss på världen. MEN, och det är ett fett stort "men", när det väl gäller, när någon angriper demokratiska regler vi alla är överens om och jag står där ensam så spelar det ingen roll. Alla människor HAAR lika värde. Även Anders Berhring Brevik. Jag får kväljningar när jag skriver det, men det är så jag tycker. Sen tycker jag att han har förverkat sin rätt att vara med i det demokratiska samhälle han angripit och terroriserat, men det är en helt annan diskussion. Det mänskliga värdet ligger fast.
Vi har den grunden för vårt samhälle för att vi vill ha det. Vi har röstat om det i demokratisk anda. Människor har satt livet till för att vi ska få ha vår demokratiska rätt.
Inom lärarrummets och skolkorridorernas väggar råder tyvärr inte denna grund alltid. Då gömmer man sig bakom dumheter som "Det är hans/hennes kultur" när man ser en elev fara illa. Vi måste ha goda kontakter med familjerna. Men när nu familjernas åsikter går stick i stäv med våra demokratiska och eleven ska vara i vårt centrum, hur gör vi då? Jag har varit med om att ett helt kollegium har stoppat huvudet unisont i sanden och stått där ensam. Försökt förstå vad som händer på båda sidor och samtidigt ha en elevklunga med frågor och rädslor. Försökt förklara vad som händer, varför vuxna svenskar gömmer huvudet i sanden och säger "Ja, det där är inte guds bästa barn det heller". Spelar det roll??? Vilken lärare/skolledare har rätt att göra ett sådant uttalande?
Samtidigt som jag skulle försöka förstå vad som händer eleven och hjälpa den så gott det bara går pågår detta. Och elevens vänner behövde också hjälp och stöd eftersom det faktiskt är så att en elev inte är en avskuren entitet på ett papper som många lärare tycks tro utan en männsika med ett stort kontaktnät. Till yttermeravisso får jag veta att jag bryr mig för mycket, att jag måste lära mig att stänga av. Stänga av? Vad fan är det?
Nej. Det tänker jag inte. Då är jag inte jag. Jag föddes med ett överdimensionerat hjärta och det tänker jag behålla.
Förmodligen är det anledningen till att jag inte kommer tillbaka i läraryrket. Det sveket brände hål i mitt hjärta. Sveket mot våra ungdomar, sveket mot demokratin och sveket mot en medmänniska.
"Sen var det ju det här med att leva som man lär" kom i en kommentar igår. De som känner mig vet att det är vad jag försöker med, men vi är alla människor och måste få lov att misslyckas ibland. Misslyckas vi stort har vi regler, misslyckas vi litet kan vi be om ursäkt.
Vi försöker leva som vi lär, men jag undrar om det är det ultimata när man tänker på hur somliga lär. Jag vill faktiskt inte att människor som tycker att det är rätt att döda och hata ska leva som de lär.
Jag försöker dock, men det är svårt när man möter Rally hemkommen från lek på gården och säger:
- Mamma, nu vet jag varför de har sjal på sig jämt.
- Jaha, vad bra, svarar jag naivt. Hur fick du veta det?
- Jag frågade en av tjejerna på gården och då svarade hon att annars dödar de mig.
Kort, koncist, enkelt och krasst svarade hon, så som bara ett barn kan. Det är nu ett år sedan hon kom hem med det meddelande och jag har fortfarande inte kommit på vad man ska svara på det. Just då mummlade jag säkert något om att man inte får hota någon i sverige, men jag funderar fortfarande på ett bättre svar, men jag kan inte komma på något för jag har samtidigt fått höra att barn inte ska behöva uppleva sådana saker. Nu upplever barn sådana saker, och mycket värre! Varför måste vi blunda för verkligheten för att läroplanen och Anders Björk ska vara nöjda?
Eftersom jag själv varit i den situationen som barn, i den situationen att en vän är hotat och slagen och inte hade någonstans att gå funderar jag. Var är alla? Var är alla demokrater när det verkligen gäller? Det är en sak att blippa upp sina kommentarer på facebook och se engagerad ut. Det är en helt annan sak att möta barn och ungdommar i de här situationerna. Det är en helt annan sak att försöka mota bort Pusskungen utan att känna sig som en rasist.
Alla pratar om integration - anpassning. Men var är alla? Självklart ska man lära sig språk när man kommer hit, men det kanske är dags att ge oss som vill lära oss språken och vara en kanal möjlighet utan att bli utbrända.
På en skola jag besökte en gång mötte jag en kvinna. Hon bodde i min trapp, vi hälsade alltid och småpratade så gott vi kunde så även denna gång. Denna kvinna satt i ett lärarrum under lunchrasten. Hon satt ensam i en gigantisk soffa när de andra svenska lärarna satt ihopträngda i den andra soffgruppen. Jag undrade då som nu. Var är alla?
Var och en har ansvaret för att hjälpa till att integrera våra "nysvenskar". Var och en har skyldighet att stötta och hjälpa dem som faktiskt vill och har lust. Om jag blir tvungen att fly från Sverige på grund av att höhgerkrafterna blir för starka ( vilket skulle kunna hända) så önskar jag innerligt att det land som tar emot mig också har viljan att hjälpa mig att förstå. Det går inte att gissa sig fram till ett lands seder och bruk. Det är omöjligt. Att "ta emot" någon är ett aktivt uttryck.
Om jag tar emot en elev vill jag att den ska lära.
Om jag tar emot en skådespelare vill jag naturligtvis att den ska göra världens bästa föreställning.
Om jag tar emot Rally från skolan vill jag att världen ska bli begriplig för henne.
Om jag tar emot en gäst i mitt hus så vill jag att den ska trivas och inte behöva känna sig dum för att den inte vet att man inte måste ta av sig skorna.
Ofta hör jag kommentaren - Prata svenska. Ögonblickligen tänker jag på mig själv som turist i England, inte pratade jag engelska när jag pratade med mina vänner. När jag är i Danmark. Jag pratar Svenska med Rally, danska med danskarna och jag pratade blandsk med Lusse när hon levde.
Språket, förståelsen och integrationen börjar på ett och samma ställe.
Viljan att...
När jag skriver det blir det absurdt. Jag har alltid haft vänner från andra länder. Nej, jag begriper fortfarande inte.
Var är alla?
Lena Lussebulle
Jag hade tänkt skriva helt andra blogginlägg vid den här tiden. Om kraften i musik och Johannes Kotchys koncert tidigare i somras och hur den påverkade mig kortsiktigt och långsiktigt.
Jag hade tänkt referera till fler situationer i Portalens och sjukskrivningsarbetslöshetsförvirringen.
Jag hade tänkt bli hoppfull och glad, den Lena jag är.
Det får nu vänta.
Inte hade jag tänkt delta i i debatten som jag tror kommer att komma igång nu.
Inte hade jag tänkt krocka med nära och kära i invandringspolitiksdebatten ännu en gång.
Inte hade jag tänkt sitta här och skaka med benet och vara upprörd.
Men, som flickan på Portalen sa; man får inte alltid som man vill här i världen.
Kan vi först och främst konstatera. Det finns terrorister av alla färger och former?
Svaret är efter helgen uppenbar. Ja, det finns det.
Det handlar till syvende och sisdt om invandringspolitiken. Om det ord som alla använder i den frågan: Integration.
Man säger från alla håll att vi ska integrera, integrera i det här fallet ett finare ord för anpassa. Ja, vi ska hjälpa till att få människor att förstå vårt demokratiska system, att förstå att man inte dödar av vilken anledning det än vara må i det här landet, att vi faktiskt tycker att barnen har rätt att bestämma själva i många frågor... Det är mycket vi behöver göra.
Var är då alla dessa människor när det gäller?
Här i kvarteret MultiKulti är vi inte många svenskar kvar som ska ha den dagliga kontakten med alla våra "nysvenskar". Många som bor här har lägre utbildning än jag och tyvärr finns det rasister, jag vet för jag har träffat dem. Några har flyttat men andra bor kvar. En av de som flyttade gjorde det för att den inte stod ut med "alla blattar". Jag står ut med alla blattar! Hellre det än ignoranta svennebananmänniskor! Ja, jag tycker det är litet tufft när pusskungen inte förstår att jag inte vill pussas med vem som helst, men då får väl JAG försöka få honom att förstå det då? Likväl som jag försöker få svennebanankillar på krogen att förstå att om man ska klämma mig i rumpan så ska man fråga först.
Det blir kulturkrockar, det är oundvikligt. Vi är olika människor med olika språk. Det blir kulturkrockar mellan oss svenskar också. Jag har aldrig förstått det där med kindpussande människor och krockar alltid när de ska vifta med huvudet på alla sidor om mig. Det kanske är småsaker, men när många småsaker ska flyta samman blir det en stor älv.
Jag har aldrig begripit det där med att det ska vara skillnad på folk oavsett färg, form, sexualitet, åsikter, tycker och smak. Aldrig. Visst, jag vräker ur mig fördommar till höger och vänster jag också, det gör vi alla för det är mänskligt när vi försöker förstå oss på världen. MEN, och det är ett fett stort "men", när det väl gäller, när någon angriper demokratiska regler vi alla är överens om och jag står där ensam så spelar det ingen roll. Alla människor HAAR lika värde. Även Anders Berhring Brevik. Jag får kväljningar när jag skriver det, men det är så jag tycker. Sen tycker jag att han har förverkat sin rätt att vara med i det demokratiska samhälle han angripit och terroriserat, men det är en helt annan diskussion. Det mänskliga värdet ligger fast.
Vi har den grunden för vårt samhälle för att vi vill ha det. Vi har röstat om det i demokratisk anda. Människor har satt livet till för att vi ska få ha vår demokratiska rätt.
Inom lärarrummets och skolkorridorernas väggar råder tyvärr inte denna grund alltid. Då gömmer man sig bakom dumheter som "Det är hans/hennes kultur" när man ser en elev fara illa. Vi måste ha goda kontakter med familjerna. Men när nu familjernas åsikter går stick i stäv med våra demokratiska och eleven ska vara i vårt centrum, hur gör vi då? Jag har varit med om att ett helt kollegium har stoppat huvudet unisont i sanden och stått där ensam. Försökt förstå vad som händer på båda sidor och samtidigt ha en elevklunga med frågor och rädslor. Försökt förklara vad som händer, varför vuxna svenskar gömmer huvudet i sanden och säger "Ja, det där är inte guds bästa barn det heller". Spelar det roll??? Vilken lärare/skolledare har rätt att göra ett sådant uttalande?
Samtidigt som jag skulle försöka förstå vad som händer eleven och hjälpa den så gott det bara går pågår detta. Och elevens vänner behövde också hjälp och stöd eftersom det faktiskt är så att en elev inte är en avskuren entitet på ett papper som många lärare tycks tro utan en männsika med ett stort kontaktnät. Till yttermeravisso får jag veta att jag bryr mig för mycket, att jag måste lära mig att stänga av. Stänga av? Vad fan är det?
Nej. Det tänker jag inte. Då är jag inte jag. Jag föddes med ett överdimensionerat hjärta och det tänker jag behålla.
Förmodligen är det anledningen till att jag inte kommer tillbaka i läraryrket. Det sveket brände hål i mitt hjärta. Sveket mot våra ungdomar, sveket mot demokratin och sveket mot en medmänniska.
"Sen var det ju det här med att leva som man lär" kom i en kommentar igår. De som känner mig vet att det är vad jag försöker med, men vi är alla människor och måste få lov att misslyckas ibland. Misslyckas vi stort har vi regler, misslyckas vi litet kan vi be om ursäkt.
Vi försöker leva som vi lär, men jag undrar om det är det ultimata när man tänker på hur somliga lär. Jag vill faktiskt inte att människor som tycker att det är rätt att döda och hata ska leva som de lär.
Jag försöker dock, men det är svårt när man möter Rally hemkommen från lek på gården och säger:
- Mamma, nu vet jag varför de har sjal på sig jämt.
- Jaha, vad bra, svarar jag naivt. Hur fick du veta det?
- Jag frågade en av tjejerna på gården och då svarade hon att annars dödar de mig.
Kort, koncist, enkelt och krasst svarade hon, så som bara ett barn kan. Det är nu ett år sedan hon kom hem med det meddelande och jag har fortfarande inte kommit på vad man ska svara på det. Just då mummlade jag säkert något om att man inte får hota någon i sverige, men jag funderar fortfarande på ett bättre svar, men jag kan inte komma på något för jag har samtidigt fått höra att barn inte ska behöva uppleva sådana saker. Nu upplever barn sådana saker, och mycket värre! Varför måste vi blunda för verkligheten för att läroplanen och Anders Björk ska vara nöjda?
Eftersom jag själv varit i den situationen som barn, i den situationen att en vän är hotat och slagen och inte hade någonstans att gå funderar jag. Var är alla? Var är alla demokrater när det verkligen gäller? Det är en sak att blippa upp sina kommentarer på facebook och se engagerad ut. Det är en helt annan sak att möta barn och ungdommar i de här situationerna. Det är en helt annan sak att försöka mota bort Pusskungen utan att känna sig som en rasist.
Alla pratar om integration - anpassning. Men var är alla? Självklart ska man lära sig språk när man kommer hit, men det kanske är dags att ge oss som vill lära oss språken och vara en kanal möjlighet utan att bli utbrända.
På en skola jag besökte en gång mötte jag en kvinna. Hon bodde i min trapp, vi hälsade alltid och småpratade så gott vi kunde så även denna gång. Denna kvinna satt i ett lärarrum under lunchrasten. Hon satt ensam i en gigantisk soffa när de andra svenska lärarna satt ihopträngda i den andra soffgruppen. Jag undrade då som nu. Var är alla?
Var och en har ansvaret för att hjälpa till att integrera våra "nysvenskar". Var och en har skyldighet att stötta och hjälpa dem som faktiskt vill och har lust. Om jag blir tvungen att fly från Sverige på grund av att höhgerkrafterna blir för starka ( vilket skulle kunna hända) så önskar jag innerligt att det land som tar emot mig också har viljan att hjälpa mig att förstå. Det går inte att gissa sig fram till ett lands seder och bruk. Det är omöjligt. Att "ta emot" någon är ett aktivt uttryck.
Om jag tar emot en elev vill jag att den ska lära.
Om jag tar emot en skådespelare vill jag naturligtvis att den ska göra världens bästa föreställning.
Om jag tar emot Rally från skolan vill jag att världen ska bli begriplig för henne.
Om jag tar emot en gäst i mitt hus så vill jag att den ska trivas och inte behöva känna sig dum för att den inte vet att man inte måste ta av sig skorna.
Ofta hör jag kommentaren - Prata svenska. Ögonblickligen tänker jag på mig själv som turist i England, inte pratade jag engelska när jag pratade med mina vänner. När jag är i Danmark. Jag pratar Svenska med Rally, danska med danskarna och jag pratade blandsk med Lusse när hon levde.
Språket, förståelsen och integrationen börjar på ett och samma ställe.
Viljan att...
När jag skriver det blir det absurdt. Jag har alltid haft vänner från andra länder. Nej, jag begriper fortfarande inte.
Var är alla?
Lena Lussebulle
Kommentarer
Skicka en kommentar