Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Jag minns en slemmig torsk.

Två företeelser räddade livet på mig som tonåring. Vilken som kom först är omöjlig att svara på, de växte fram parallellt. Punken minns jag dock tydligast när jag som 9-åring satte en säkerhetsnål i mungipan och böjde in spetsen så den inte skulle göra hål i kinden och var för en gångs skull skitstolt över att folk trodde att jag hade gröt hår. Den mindre punkiga historien i det fallet var att jag tränade simning rätt hårt på den tiden och mitt blonda hår blev missfärgat av kopparfällningar.  Teatern kom ungefär samtidigt, en redovisning av Röda Nejlikan skulle gå av stapeln och eftersom jag ansåg att ingen annan förstod karaktären så snodde jag den och jag trivdes. Visserligen tog det några år innan jag växte ikapp både punken och teatern men de har gått vid min sida länge nu. Punk och teater hör liksom inte ihop. Jag vet inte varför. Rent teoretiskt ser jag inte anledningen till att det inte skulle funka men det är något med teatern som skaver i hela punknerven, även i mig. S
Nya inlägg

Men journalisterna då?

Med största möjliga emfas vill jag poängtera att jag på intet sätt vill frånta någon äran av de hjältedåd som utförts under de senaste dygnen i Stockholm. Märk det och märk det väl. Det fattas bara en grupp hjältar i mitt flöde och kanske är det naturligt, det blir ju svårt för dem att själva rapportera om sina hjältedåd. Första gången jag faktiskt tänker på det är tidigt på lördag morgon. Sova är inte att tänka på för mig i sådana här situationer, det har Norge lärt mig, Belgien, Frankrike och nu också Stockholm. Jag söker information, ser nyhetssändningar, läser det som läsas kan. Till och med det märkliga manifestet från Norge läste jag den där morgonen efter Utöya. Det märkliga är att jag har accepterat det, det är så här jag gör, det är så här jag handskas med terror, jag dammsuger internet, tv och tidningar, tänker, bearbetar, funderar. Gråter sällan. Första tåren kom idag när jag blev tillfrågad av ett blåljus i en annan del av landet om jag varit på Sergels torg idag. Inge
Två år sedan - really? I min inte så begränsade fantasi hade jag uppfattningen att det bara var ett år sedan jag skrev ett inlägg. Det är två.  Tiden går fort när man kämpar och inte har så roligt.  Anledningen till att jag inte skriver är att jag inte vill gnälla, jag vill vara konstruktiv. De senaste två åren har bestått av just det jag inte vill och då blir det så här.  En vacker dag får jag tid igen. 

Efter mello

När melodifestivalen har slocknat  ägnar jag mig åt att flytta dokument.  Uppgifter från skolan ska från min mejl till skolmolnet.  Det är vi överens om.  Vi var överens om att alla uppgifter skulle läggas på molnet direkt.  Tydligen är detta väldigt svårt.  Jag skriver in proven.  Reagerar över att man gett Rally två prov samma dag.  Hon har fått det muntligt i örat på sin lunchrast.  När andra får vila När andra får vara ifred.  Då får hon kroppskontakt hon inte vill ha  och prov.  Att det redan var lovat ett prov samma dag fanns inte på den mentala agendan och läraren hade inte vett att kolla först.  Resultat.  Provpanik.  Det är egentligen så enkelt.  Skicka ett mejl till mig med en förfrågan.  Kontakta varandra.  Börja använd first-class-klienten.  Nej. Vi börjar med att rusa fram i matsalen och välta omkull den funktionshindrade eleven ur sin mentala rullstol.  Häpp! Ännu en pedagogisk medalj! Vad är viktigt

Lärare, skolan och Björklund. - Det kanske går att uppfostra bort funktionshinder.

Jag hade tänkt att jag skulle få en möjlighet att skriva litet och delta i en standup tävling. Jag behöver det. Jag skulle må bättre av det. Jag hade tänkt att jag skulle få gå ut och röra litet på mig. Jag behöver det. Jag skulle må bättre av det. Jag hade tänkt att jag skulle delta i ett partipolitiskt årsmöte. Jag behöver det. Jag skulle må bättre av det. Men se det vill inte skolan och nu är jag trött på att spela snäll. Jag orkar fan inte tjata, dag ut och dag in, vecka ut och vecka in. Den 28/8 skriver jag första mejlet till en lärare - 7 dagar efter skolstart. Idag räknar vi den 12/2, 55 sidor med konversationer, 13 konversationer per sida - Det ger en summa på 715 konversationer eller trådar på mindre än ett halvår!!! Till det ska vi inte lägga alla otaliga samtal. För de vill prata. Så det inte ska finnas bevis på att vi har pratat. Jag vill inte prata. Då försvinner allt viktigt i socialt trams. Tänk om jag kunnat

Stolthet och fördom – The Lena edition

Skolan har varit på tapeten, både för oss och för omvärlden. Vi fick en stoppsmäll förra veckan angående skolgången för Rally. Det jag trodde var klart och fungerande hade tydligen inte fungerat alls. Om jag inte får några indikationer på att saker inte riktigt fungerar så kan jag ju inte göra ett skit. Jag kan bara lita på lärarnas kompetens, planering och mod att våga erkänna om man har gjort en miss. Det är mänskligt att spela fela – men det är omänskligt att kräva av en elev med särskilda behov att den ska klara undervisningen utan sin mentala rullstol. Hen är ju så trevlig så hen klarar det är ändå. Charm har inget med en eventuell diagnos att göra! Jag avskyr att jag alltid ska behöva jämföra med rullstolsmänniskor eller människor med hjulben, men det verkar som om det inte går att förstå om man inte sätter någon form av klisterlapp i pannan. Som tur är ger vi inte upp. I morgon har vi möte – igen. Senaste var för en vecka sedan. Hur många föräldrar

Kapten Hammock har gungat färdigt, moderatmatte och osynliga barn - Om att inte få finnas.

Det finns en självklarhet för de flesta. En självklarhet som inte alltid gäller alla. Den att få finnas. Jag har alltid funnits, mer än nöden kräver ibland men just nu finns inte jag heller. Det är en märkvärdig känsla. I tron att jag flyttade till något vackert, troget, kärleksfyllt och ytterst påtagligt och existerande packade jag ihop mitt liv, min Rally, mina katter och flyttade till Solen, Karlstad och Kärleken. Fyra månader senare står jag på en trapp och får veta att den jag förbehållslöst, naivt och på mitt eget totala vis älskat, har haft (minst) en annan kvinna och inte bara haft hon visste inte då att jag fanns och hon vet det förmodligen fortfarande inte. Att vi varit fästfolk också är förmodligen dolt i okunnighetens dunkel. Ja, fästfolk – För över ett år sedan svarade jag ja i min enfald på den förmodligen för snabbt ställda frågan. Hon är inne i huset - Jag är utanför.  One day you're in - The next day you're out.  Känslan av att det som varit v