Två företeelser räddade livet på mig som tonåring. Vilken som kom först är omöjlig att svara på, de växte fram parallellt. Punken minns jag dock tydligast när jag som 9-åring satte en säkerhetsnål i mungipan och böjde in spetsen så den inte skulle göra hål i kinden och var för en gångs skull skitstolt över att folk trodde att jag hade gröt hår. Den mindre punkiga historien i det fallet var att jag tränade simning rätt hårt på den tiden och mitt blonda hår blev missfärgat av kopparfällningar. Teatern kom ungefär samtidigt, en redovisning av Röda Nejlikan skulle gå av stapeln och eftersom jag ansåg att ingen annan förstod karaktären så snodde jag den och jag trivdes. Visserligen tog det några år innan jag växte ikapp både punken och teatern men de har gått vid min sida länge nu. Punk och teater hör liksom inte ihop. Jag vet inte varför. Rent teoretiskt ser jag inte anledningen till att det inte skulle funka men det är något med teatern som skaver i hela punknerven, även i mig. S
Med största möjliga emfas vill jag poängtera att jag på intet sätt vill frånta någon äran av de hjältedåd som utförts under de senaste dygnen i Stockholm. Märk det och märk det väl. Det fattas bara en grupp hjältar i mitt flöde och kanske är det naturligt, det blir ju svårt för dem att själva rapportera om sina hjältedåd. Första gången jag faktiskt tänker på det är tidigt på lördag morgon. Sova är inte att tänka på för mig i sådana här situationer, det har Norge lärt mig, Belgien, Frankrike och nu också Stockholm. Jag söker information, ser nyhetssändningar, läser det som läsas kan. Till och med det märkliga manifestet från Norge läste jag den där morgonen efter Utöya. Det märkliga är att jag har accepterat det, det är så här jag gör, det är så här jag handskas med terror, jag dammsuger internet, tv och tidningar, tänker, bearbetar, funderar. Gråter sällan. Första tåren kom idag när jag blev tillfrågad av ett blåljus i en annan del av landet om jag varit på Sergels torg idag. Inge