Jag minns en slemmig torsk.

Två företeelser räddade livet på mig som tonåring. Vilken som kom först är omöjlig att svara på, de växte fram parallellt. Punken minns jag dock tydligast när jag som 9-åring satte en säkerhetsnål i mungipan och böjde in spetsen så den inte skulle göra hål i kinden och var för en gångs skull skitstolt över att folk trodde att jag hade gröt hår. Den mindre punkiga historien i det fallet var att jag tränade simning rätt hårt på den tiden och mitt blonda hår blev missfärgat av kopparfällningar.  Teatern kom ungefär samtidigt, en redovisning av Röda Nejlikan skulle gå av stapeln och eftersom jag ansåg att ingen annan förstod karaktären så snodde jag den och jag trivdes. Visserligen tog det några år innan jag växte ikapp både punken och teatern men de har gått vid min sida länge nu.

Punk och teater hör liksom inte ihop. Jag vet inte varför. Rent teoretiskt ser jag inte anledningen till att det inte skulle funka men det är något med teatern som skaver i hela punknerven, även i mig. Så det var med blandade känslor jag bokade biljetten till ”En slemmig torsk” med KSMB på Reflexen i Kärrtorp i lördags. Det är faktiskt Alonzo som sätter ord på det i inledningen när han säger något i stil med ”Människor som vanligen går på teater brukar inte veta hur man ska visa att man är glad, så nu ska vi lära oss att applådera”. Något åt det hållet, jag lovar att jag felciterar men för mig är det kontentan.  Som vanligt med mitt skratt så hör jag det först samtidigt som alla andra och jag inser att det är bara jag som skrattar. Jag känner igen mig. Nåde den som skrattar på fel ställe, applåderar på fel ställe eller busvisslar i otid. Nej, teater ska inte vara roligt. Då är det något annat. Fast det är ju också fel i min värld men en helt annan diskussion.

Nu var det inte bara det där med den inre konflikten som kändes litet oroväckande, det var också den där känslan av föräldrar som skiljer sig och använder barnet som slagträ i processen som inte ville ge sig av även fast jag medvetet tänkte ”äch, vaffan, det är punk”. Det går inte att komma ifrån just nu och det var väl egentligen länge sedan en kunde blunda och låtsas som om inget har hänt. När jag kom in på Reflexen var det dock som bortblåst ganska snart och den där 80-talskänslan av människor som kommer bara för att ha roligt en stund och umgås spred sig ju mer publik som äntrade foajén. Någon förvirrad hipster, en gammal soc-handläggare, två helt malplacerade entiteter med moderiktiga hjärnor, en skräldus gamla punks med KSMB-tishor och så mina favoriter. Ungdomarna!

Den unga killen som jag först trodde var Mr Mörker. Helt ologiskt, jag vet att han inte kan vara 14 längre men det var slående likt. Hela punkmunderingen som kopierad från vilket fanzine som helst. Klockrent och jag blev lycklig. De två tjejerna bredvid mig var som att se mig i spegeln med Luma, min party-, konsert- och roomieväninna. Den ena blond, palestinasjal och skepparkeps. Den andra rödhårig, randig sjal och parkas. Och de betedde sig som vi. Och jag blev så jävla glad. Punken lever!

Salongsdörrarna öppnas och jag försöker krångla mig undan mitt ofrivilliga sällskap. Inte för att hen var otrevlig på något sätt utan för att jag faktiskt ville uppleva hela alltet själv och för att min favoritplats i en teatersalong nästan alltid är högst upp hos teknikerna eller ute på hörnet och de platserna är nästan alltid lediga. Om andra kan känna den där känslan när en kliver in i en salong som jag gör vet jag inte men den är slående och jag stannade upp och drog andan. Bara njöt en stund. Självklart har mitt ofrivilliga sällskap samma platspreferenser som jag så vi hamnar bredvid varandra och jag blir tvångspratad.” Äch, vaffan”, tänker jag. ”Det är punk”.

Föreställningen kickar igång och jag inser på ögonblicket att det här inte är teater, men OK de kallar det inte för teater heller. De kallar det burlesk. Fine. Jag släpper det. Det är ju ändå litet punk i det eftersom burlesken uppstod som en motreaktion mot dåtidens finteater på 1500-talet, så kör i vind. Vi informeras om att föreställningen kommer att vara 2 ½ timme. Vasa? Hursa? Med paus då. Nehepp, inte med paus heller, men vi kommer och går som vi vill. Ja, vaffan, det är ju också punk så nu åker vi.

I mitt stilla sinne tänker jag måtte regissören i mig hålla käften, måtte hon bara hålla käften. Det gör hon så klart inte, hon har tidigt synpunkter på ljus, scenografi och dramaturgiskt upplägg men jag ber henne hålla käften och säger åt henne att det är Punk för fan!

Fast jag vet inte.

Jo, det är punk.

Men är det vad jag vill se?

Medvetet har jag undanhållit mig från att höra musiken tidigare, jag vet att om jag gillar det kommer det att fastna ändå. Två låtar fastnar. KSMB. Och inte mer än två låtar fastnar. Nåja, jag kan släppa det också, det är inte dåligt på något sätt men det är inte riktigt det där KSMB-vrålet som sliter ilskan, kärleken och vanmakten ur kroppen på en, men det funkar. Låtarna är bra inlagda i den dramaturgiska kurvan också så visst, fine. Kör!

Musikerna sitter i bakgrunden i jävligt pissigt ljus och det är säkert medvetet gjort så men det stör mig litet. Halva grejen för mig med levande musik på scenen är att fascineras av hur människor trakterar sina instrument. Jag släpper det också. Jag åker med.

Det är ju ändå min historia också. Det handlar om en av de grupper som räddat livet på mig, som skränade i min skitdåliga stereo i det rosa flickrummet och fick mamma att få ett av sina favoritcitat från mig ”Du fattar ingenting! De sjunger om livet för fan!”.  Den där skivan som snurrat så många gånger så jag kan fortfarande höra var hacken är, var det raspar och jag minns flikarna på fodralet. Och jag tänker som jag gjorde då, vi får se vart det här tar mig.

Alonzo och Steppan har någon sorts dialog om händelseförloppet, med fusklappar, powerpoint och dockan och det är inte på något sätt dåligt. Det är inte det. Men är det bra? Nja, jag vet inte. Det är punk och om punk är bra så är det bra. Alltså, ja OK det är bra. Det är en resa igenom en tid när något föddes som alla trodde skulle dö, precis som internet. Punken dör inte. Den vägrar dö. Och nu är vi alla äldre och den verkar vilja dö ännu mindre än någonsin.

För mig personligen går det inte att bortse ifrån Sylvan. Sylvan gestaltas av en docka. Det är en välgjord handdocka och Alonzo för den skitbra. Dockteater är fan inte lätt, så kudossomfan! Det funkar men det gör ont. Svinont. Slyvans historia hade lika gärna kunnat vara min och det kommer för nära för jag vet inte om han är OK med att hans liv rullas upp på en scen så där. Senare förstår jag att fast han inte ”finns” längre så vet han och det gör det hela lättare att bära på vägen ut. Det ÄR alltid bra när så kallad ”psykisk ohälsa” får ta plats i salongerna, missförstå mig rätt, det är förmodligen bara jag som reagerar på det här sättet men det är något med hela grejen som skaver och jag vet inte riktigt vad.

Sen dyker så klart den där jättekonflikten upp och jag bara känner hur jag INTE vill höra mer om det. Jag vill inte. Och visst, jag fattade att det skulle dyka upp, jag är inte så himla dum, men det gör ont jag vill inte se när mamma och pappa bråkar inför öppen ridå. På något märkligt sätt så hör det ändå till det dramaturgiska förloppet och jag köper det. Men det är något som skaver.

När jag har accepterat alla föreställningens förutsättningar hänger jag mest bara med och njuter, för det är en del av mitt liv som passerar revy, i form av en tragisk burlesk. Hmm… Tja, det är väl punk om något.

För att använda Alonzos replik: Är det slut nu?

Nej, jag har en poäng kvar.  Föreställningen är en longör och jag får vara det också.

För jag gillar det. Det välter omkull massor med teaterförväntningar och det är i det stora hela en bra upplevelse. Jag gillar när mina fördomar välts omkull. Jag gillar att publiken kommer och går som den vill. Jag gillar att det inte är finlir, att det är rufsiga kanter och att de gör som de vill. Verkligen och jag gillar publikens kärlek. Jo, jag tittar lika mycket på den. De är med och de verkar älska det de ser. 

Är det slut nu?

Strax.

Min vana trogen smiter jag innan någon ska börja prata med mig och fråga vad jag tycker. Jag vet aldrig vad jag tycker förrän efter ett par dagar så jag slingrar mig obemärkt iväg. 

Det tar ett par dagar innan formuleringen kommer.

Vi som var med protesterade mot ett samhälle vi tyckte var fel, skevt och omänskligt. De flesta av oss var av den åsikten om jag uppfattat oss rätt. Hela grejen var en protest mot det och vi gjorde allt som stod i vår makt för att slippa vara med.

Så, ja – Det är punk, men den som är mest punk i hela den här röran och föreställningen är Sylvan. 

Och det är när jag kommer på det som jag blir sams med hela grejen. Det slutar skava och jag tycker att det på det hela taget var en bra grej. 

I konflikten kan jag äntligen välja sida.

Jag är team Sylvan.

Är det slut nu?

Ja, nu är det slut.