Fortsätt till huvudinnehåll

Kapten Hammock har gungat färdigt, moderatmatte och osynliga barn - Om att inte få finnas.

Det finns en självklarhet för de flesta. En självklarhet som inte alltid gäller alla. Den att få finnas. Jag har alltid funnits, mer än nöden kräver ibland men just nu finns inte jag heller. Det är en märkvärdig känsla.

I tron att jag flyttade till något vackert, troget, kärleksfyllt och ytterst påtagligt och existerande packade jag ihop mitt liv, min Rally, mina katter och flyttade till Solen, Karlstad och Kärleken.

Fyra månader senare står jag på en trapp och får veta att den jag förbehållslöst, naivt och på mitt eget totala vis älskat, har haft (minst) en annan kvinna och inte bara haft hon visste inte då att jag fanns och hon vet det förmodligen fortfarande inte. Att vi varit fästfolk också är förmodligen dolt i okunnighetens dunkel. Ja, fästfolk – För över ett år sedan svarade jag ja i min enfald på den förmodligen för snabbt ställda frågan.
Hon är inne i huset - Jag är utanför. 
One day you're in - The next day you're out. 

Känslan av att det som varit vi, som vi skulle bygga på, bli gamla med och skapa fantastisk konst i bara är fantasi gör förvånansvärt ont.

Att leva med den yttersta påtagligheten av att lägenheten är hans, bilderna är hans, många av möblerna är hans är som att gå omkring i ett öppet köttsår och strö salt och skärvor för spikskorna.

Vinsten är att jag plötsligt förstår de stora poeterna som vittnar om obesvarad kärlek.

Det är inte så att jag aldrig upplevt det tidigare. Det är heller inte så att jag själv inte trampat snett i mitt liv men det är så att jag aldrig tidigare blivit osynliggjord på det här förbluffande sättet. För hur mycket jag än har skämts har jag alltid berättat om mina snedsteg och månadsvis finns inte på någon karta i min värld, jag kan ju knappt hålla masken på scenen. 

Vad det också visar är att den jag trodde kände mig bäst, den som kunde få mina ångestvågor att dämpas bara genom att finnas i andra änden, den som jag kunde sova – inte bara bredvid utan också på – inte kände mig alls.

Det där med kärlek och relationer är i min värld vad man gör det till själv. Moralpredikan och att monogami är den enda sanningen ligger inte för mig. Enda anledningen till monogami för mig är att jag inte orkar hålla reda på en massa relationer. Nej, det är nog mer så att jag kan acceptera rätt många krumbukter, krusiduller och trix, bara jag vet sanningen. Vi är alla människor, vi har alla våra fel och brister, men vi kan alla göra något åt dem om vi tar fram dem i ljuset såsom troll. Troll trivs inte i ljus. Trollflöjter kan man kanske använda men om inte Pamina och Tamino vågar sig igenom sina prov kan heller ingen av dem kan bli upptagna i de invigdas krets.





I politiken får vissa heller inte finnas. I partiledardebatten tidigare i höstas visade statsminister Reinfeldt exakt hur han ser på oss som lever i hans hittepåordsverklighet – Det heliga UTANFÖRSKAAAHPEEEHT.

Han uttryckte sig så här


Jag lärde mig hata något som är ännu värre nämnligen utanförskap, att inte ens få synas - att inte ens få erkännas VARA arbetslös. När jag tillträdde som statsminister 2006 hade sverige 550000 förtidspensionärer merparten av dem hade arbetsförmåga. Nu är vi nere i 365000.”


Att inte ens få ERKÄNNAS vara arbetslös! Hursa herr statsminister? Jo, jag har inget fast jobb längre, men det beror inte på mig utan på att den kommun jag hade fast anställning i var tvungen att dra ned på sina lärartjänster för att ekonomin inte gick ihop, för att Reinfeldt satsar på de som redan har jobb och inte på de som kommer att få eller har haft jobb. Det är bara de som arbetar som räknas. Det räknas inte att man sliter varje dag med att ta sig ur sängen fast kroppen skriker av allehanda påtagliga och diffusa smärtor. Det räknas inte att man blir mentalt bankrutt av att försöka översätta världen till sitt Aspie/ADD-barn i en värld man själv har svårt att begripa sig på. Det räknas inte att man plågar sig iväg till badhuset och försöker simma litet trots att ångesten driver runt i kroppen som en rasande megära. Det räknas inte... Det får inte finnas. Det är multiplicerat med noll. Etceteris paribus!

Merparten av 550 000 är exakt 275001. Alltså är 274999 personer arbetsoförmögna i Reinfeldts Utanförskapia. Följdaktligen är det 90 001 personer som idag går och njuter av sin sjukersättning. Vi njuter av de enorma summor pengar vi åtnjuter varje månad och vi njuter av att behöva bläddra igenom vartenda reklamblad som vissa av oss egentligen föraktar och helst vill sätta lappar på dörren att vi inte vill ha, för det är egentligen bara skräp och miljöförstörare.

Fast, ja visst ja... Vi fanns ju egentligen inte. Vi är ju egentligen arbetslösa.





När jag tänker på det här med att finnas så råkar jag ju vara funtad så att min hjärna alltid hamnar i ett läge där jag alltid tänker. OK – Jag är ändå egentligen lyckligt lottad. Som Dr Spastika så rådigt påpekade härom dagen - Jag har haft chansen att älska den jag vill. Alla har inte den turen. Som jag själv påminner mig varje gång jag surnar över min situation – Jag har ändå tak över huvudet och mat för dagen, än så länge.

Det finns de som inte ens finns i statistiken. Barn som arbetar 14 timmar om dygnet. Det gör mig så ont! Om barnen och om de framtida barnen. Fattigdom är inte bara omänskligt. Det är miljövidrigt också. Dessutom är det bara en dum tankevurpa människor har hittat på bara för att få känna sig litet bättre. Ibland önskar jag att vi hade en världsregering som fördelade våra tillgångar i samråd och demokratisk anda. Som skickade mat och kläder från oss som har till de som inte har. Som låter barnarbetare och andra slavliknande anställningar i billiga länder få mat, kläder, tak, sömn, lek och kärlek. 


Nej, jag önskar det inte bara ibland, jag önskar det vareviga dag! Jag önskar att fler förstod att pengar bara är ett problem när man inte har dem. Jag önskar att fler förstod att lyckan faktiskt inte bor i metall- och pappersbitar eller ens i ettor och nollor som hastar fram och tillbaka i cyberrymden.




Lyckan är att få finnas.

Och jag finns, lika mycket nu som alltid - Och jag är JAG! 

Lena Laserhjärna.


Till sist - Tack Rally, TinkyWinky, Fäbod Gubbe, Pretty och Pockotod för födelsedagspiket och firande. Och alla andra som firade. 



Över Rågär å ut. 





Kommentarer

  1. Oj vad bra du kan skriva. Hoppas att de gör dig gott, det gjorde mig gott att läsa. Märker att järnet är glödhett och lyser starkt i orange. Jag finns också, lika mycket nu som alltid - Och jag är JAG!
    Anna Risgrynsgröt

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla Anna Risgrynsgröt för den fina kommentaren :D Jupp, järnet glöder och lyser och du är som alltid DU!
      Lena Laserbulle

      Radera
  2. Du ger mig så mycket de få gånger vi hinner ses! Älskar dig!! Pöss! Katja

    SvaraRadera
  3. Så bra Kajta! :D Vi kör med kvalitetstid. 8-) Lovejoto! Å vet du... Ja e skitsnygg ;)
    Pöööss

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Var god göm rullstolen! - Om hemspråksundervisning och rättigheter.

Rally går i världens bästa skola just nu, och hennes lärare är garanterat en del av landets bästa arbetslag! Jag kan inte nog många gånger understryka det och jag tycker det verkligen, de kanske behöver höra det mer, men det får ni påminna mig om. Å andra sidan... Tänk om man var tvungen att ställa sig upp och jubla varje gång någon höll undan för en blind med käpp, hjälpte en stackars tant över vägen eller bara helt enkelt lät bli att knuffa sina CP-skadade vänner (Förlåt, kunde bara inte låta bli - Jag blir så full i skratt varje gång en av mina CP-skadade vänner (heter det verkligen skadad?) puffar mig på facebook och jag puffar tillbaka - Då står det, du har just knuffat Dr Spastika - Världens farligaste man. Så får man inte göra, men det ser så jäkla roligt ut i mitt huvud. Om man för övrigt har Cerebral pares måste man ju vara en celebritet... Passushyllning till mina celebra vänner...) Jag vill också understryka med all nödvändig tydlighet att jag inte vill förminska eller p

Det blir bättre!

Jag kanske inte syns och hörs hela tiden, men det beror på att jag faktiskt inte har tid och ork att sitta vid min älskade burk så länge nu förtiden. Ibland gör det bara så infernaliskt ont i kroppen att det inte går, trots att jag ändå har massor att säga. Kanske är det en bra sak, för det betyder att jag lever någon annanstans i stället. IRL eller på någon annan obskyr undanskymd värld i cybern. Var jag än är så vet jag att jag gör skillnad. Hur det gick till har jag ingen aning om, jag föddes nog som en sådan som gör skillnad bara genom att vara jag och le. För egentligen är det ju det som är essensen av mig. En leende glad människa som tycker att livet är rätt bra ändå. Sen fick jag aningen stora fötter, aningen för litet tolkningsmöjligheter men samtidigt så tror jag att just det gör att jag är den jag är. För första gången på 11½ år sover Rally. Visserligen behöver vi höja dosen melationin och det blir dyrare men det skiter jag i. Det är värt varenda sekin att se henne p

Argen och Rövluvan - Om att vara trött på pappskallar.

Det har inte blivit mycket skrivet sista veckorna, men när puckona står som spön i backen blir det litet svårt att se träden för alla troll. Både för min egen och för Rallys skull blev det tufft förra veckan även om den började någorlunda bra. Möten med skolan tar alltid på mig även om de nuförtiden alltid är bra och konstruktiva! Jag är innerligt tacksam över Rallys tur med lärare och personal runt henne. Det är en milsvidd skillnad mot förra skolan där hon hade EN bra kontakt på en mycket större skola. Vi kan kalla honom Torsten. Han har alltid kunnat ta henne för den hon är utan att bry sig nämvärt om att hon kanske låter som en gammal LP som har hakat upp sig ( för den nya generationen utan LP-skivor råder jag er att rota på nätet, det finns exempel, det är inte samma sak när en LP och en CD hakar upp sig.) Som exempel kan tas den vinterdag de skulle åka pulka i Karllbärsparken. Planen hade varit lagd ett tag och snön hade funnits. Den här dagen hade dock någon galen kommunstäd