Det finns en självklarhet för de
flesta. En självklarhet som inte alltid gäller alla. Den att få
finnas. Jag har alltid funnits, mer än nöden kräver ibland men just nu finns inte jag heller. Det är en märkvärdig känsla.
I tron att jag flyttade till något
vackert, troget, kärleksfyllt och ytterst påtagligt och existerande packade
jag ihop mitt liv, min Rally, mina katter och flyttade till Solen,
Karlstad och Kärleken.
Fyra månader senare står jag på en
trapp och får veta att den jag förbehållslöst, naivt och på mitt
eget totala vis älskat, har haft (minst) en annan kvinna och inte bara haft hon visste inte då att jag fanns och hon vet det förmodligen fortfarande inte. Att vi varit fästfolk också är förmodligen dolt i okunnighetens dunkel. Ja, fästfolk – För över ett år
sedan svarade jag ja i min enfald på den förmodligen för snabbt
ställda frågan.
Hon är inne i huset - Jag är utanför.
One day you're in - The next day you're out.
Känslan av att det som varit vi, som
vi skulle bygga på, bli gamla med och skapa fantastisk konst i bara
är fantasi gör förvånansvärt ont.
Att leva med den yttersta påtagligheten
av att lägenheten är hans, bilderna är hans, många av möblerna
är hans är som att gå omkring i ett öppet köttsår och strö
salt och skärvor för spikskorna.
Vinsten är att jag plötsligt förstår
de stora poeterna som vittnar om obesvarad kärlek.
Det är inte så att jag aldrig upplevt
det tidigare. Det är heller inte så att jag själv inte trampat
snett i mitt liv men det är så att jag aldrig tidigare blivit
osynliggjord på det här förbluffande sättet. För hur mycket jag än har skämts har jag alltid berättat om mina snedsteg och månadsvis finns inte på någon karta i min värld, jag kan ju knappt hålla masken på scenen.
Vad det också visar är att den jag
trodde kände mig bäst, den som kunde få mina ångestvågor att
dämpas bara genom att finnas i andra änden, den som jag kunde sova
– inte bara bredvid utan också på – inte kände mig alls.
Det där med kärlek och relationer är
i min värld vad man gör det till själv. Moralpredikan och att
monogami är den enda sanningen ligger inte för mig. Enda
anledningen till monogami för mig är att jag inte orkar hålla reda
på en massa relationer. Nej, det är nog mer så att jag kan
acceptera rätt många krumbukter, krusiduller och trix, bara jag vet
sanningen. Vi är alla människor, vi har alla våra fel och brister,
men vi kan alla göra något åt dem om vi tar fram dem i ljuset
såsom troll. Troll trivs inte i ljus. Trollflöjter kan man kanske
använda men om inte Pamina och Tamino vågar sig igenom sina prov
kan heller ingen av dem kan bli upptagna i de invigdas krets.
I politiken får vissa heller inte
finnas. I partiledardebatten tidigare i höstas visade statsminister
Reinfeldt exakt hur han ser på oss som lever i hans
hittepåordsverklighet – Det heliga UTANFÖRSKAAAHPEEEHT.
Han uttryckte sig så här
“Jag lärde mig hata något som är ännu värre nämnligen utanförskap, att inte ens få synas - att inte ens få erkännas VARA arbetslös. När jag tillträdde som statsminister 2006 hade sverige 550000 förtidspensionärer merparten av dem hade arbetsförmåga. Nu är vi nere i 365000.”
Att inte ens få ERKÄNNAS vara
arbetslös! Hursa herr statsminister? Jo, jag har inget fast jobb
längre, men det beror inte på mig utan på att den kommun jag hade
fast anställning i var tvungen att dra ned på sina lärartjänster
för att ekonomin inte gick ihop, för att Reinfeldt satsar på de
som redan har jobb och inte på de som kommer att få eller har haft
jobb. Det är bara de som arbetar som räknas. Det räknas inte att
man sliter varje dag med att ta sig ur sängen fast kroppen skriker
av allehanda påtagliga och diffusa smärtor. Det räknas inte att
man blir mentalt bankrutt av att försöka översätta världen till
sitt Aspie/ADD-barn i en värld man själv har svårt att begripa sig
på. Det räknas inte att man plågar sig iväg till badhuset och
försöker simma litet trots att ångesten driver runt i kroppen som
en rasande megära. Det räknas inte... Det får inte finnas. Det är
multiplicerat med noll. Etceteris paribus!
Merparten av 550 000 är exakt 275001.
Alltså är 274999 personer arbetsoförmögna i Reinfeldts
Utanförskapia. Följdaktligen är det 90 001 personer som idag går
och njuter av sin sjukersättning. Vi njuter av de enorma summor
pengar vi åtnjuter varje månad och vi njuter av att behöva bläddra
igenom vartenda reklamblad som vissa av oss egentligen föraktar och
helst vill sätta lappar på dörren att vi inte vill ha, för det är
egentligen bara skräp och miljöförstörare.
Fast, ja visst ja... Vi fanns ju
egentligen inte. Vi är ju egentligen arbetslösa.
När jag tänker på det här med att
finnas så råkar jag ju vara funtad så att min hjärna alltid
hamnar i ett läge där jag alltid tänker. OK – Jag är ändå
egentligen lyckligt lottad. Som Dr Spastika så rådigt påpekade
härom dagen - Jag har haft chansen att älska den jag vill. Alla har
inte den turen. Som jag själv påminner mig varje gång jag surnar
över min situation – Jag har ändå tak över huvudet och mat för
dagen, än så länge.
Det finns de som inte ens finns i
statistiken. Barn som arbetar 14 timmar om dygnet. Det gör mig så
ont! Om barnen och om de framtida barnen. Fattigdom är inte bara
omänskligt. Det är miljövidrigt också. Dessutom är det bara en
dum tankevurpa människor har hittat på bara för att få känna sig
litet bättre. Ibland önskar jag att vi hade en världsregering som
fördelade våra tillgångar i samråd och demokratisk anda. Som
skickade mat och kläder från oss som har till de som inte har. Som
låter barnarbetare och andra slavliknande anställningar i billiga
länder få mat, kläder, tak, sömn, lek och kärlek.
Nej, jag
önskar det inte bara ibland, jag önskar det vareviga dag! Jag
önskar att fler förstod att pengar bara är ett problem när man
inte har dem. Jag önskar att fler förstod att lyckan faktiskt inte
bor i metall- och pappersbitar eller ens i ettor och nollor som hastar
fram och tillbaka i cyberrymden.
Lyckan är att få finnas.
Och jag finns, lika mycket nu som alltid - Och jag är JAG!
Lena Laserhjärna.
Till sist - Tack Rally, TinkyWinky, Fäbod Gubbe, Pretty och Pockotod för födelsedagspiket och firande. Och alla andra som firade.
Över Rågär å ut.
Oj vad bra du kan skriva. Hoppas att de gör dig gott, det gjorde mig gott att läsa. Märker att järnet är glödhett och lyser starkt i orange. Jag finns också, lika mycket nu som alltid - Och jag är JAG!
SvaraRaderaAnna Risgrynsgröt
Tack snälla Anna Risgrynsgröt för den fina kommentaren :D Jupp, järnet glöder och lyser och du är som alltid DU!
RaderaLena Laserbulle
Du ger mig så mycket de få gånger vi hinner ses! Älskar dig!! Pöss! Katja
SvaraRaderaSå bra Kajta! :D Vi kör med kvalitetstid. 8-) Lovejoto! Å vet du... Ja e skitsnygg ;)
SvaraRaderaPöööss