Med största möjliga emfas vill jag poängtera att jag på intet sätt vill frånta någon äran av de hjältedåd som utförts under de senaste dygnen i Stockholm. Märk det och märk det väl. Det fattas bara en grupp hjältar i mitt flöde och kanske är det naturligt, det blir ju svårt för dem att själva rapportera om sina hjältedåd.
Första gången jag faktiskt tänker på det är tidigt på lördag morgon. Sova är inte att tänka på för mig i sådana här situationer, det har Norge lärt mig, Belgien, Frankrike och nu också Stockholm. Jag söker information, ser nyhetssändningar, läser det som läsas kan. Till och med det märkliga manifestet från Norge läste jag den där morgonen efter Utöya. Det märkliga är att jag har accepterat det, det är så här jag gör, det är så här jag handskas med terror, jag dammsuger internet, tv och tidningar, tänker, bearbetar, funderar. Gråter sällan. Första tåren kom idag när jag blev tillfrågad av ett blåljus i en annan del av landet om jag varit på Sergels torg idag. Ingen logik, jag vet men vi handskas alla på olika sätt och jag gör så här. Tidigt i lördags morse följde jag delvis rapporteringen på Aftonbladet och när de lämnar över från den varma studion slås jag av reporterns autenticitet. Jag hittar inget bättre ord, hen var där, hen var närvarande och hen var sliten. Då slog det mig plötsligt att där står hen mitt i det och även om lugnet lagt sig litet så var det fortfarande inte säkert, hen hade förmodligen jobbat redan och står vid avspärrningar och rapporterar. För mig. För dig. Med sig har hen ett kamerateam. De eller den ser jag naturligtvis inte, men jag vet att de/den finns där. Med utrustning som ska skydda viktig information står de också där. Utan skydd av sig själva ska de samla in information om det som händer till dig. Till mig. Mitt hjärta är stort och här börjar det fyllas med känslor för dessa hjältar utan annat skydd än kameror, ord, pennor och sina hjärnor.
Andra gången det ruskar om mig är på facebook. Jag har ett par journalister i mitt flöde och en av dem skrev en mycket bra text. Även den här gången kommer det upp hur mycket hat hen får ta. Varje dag. Varenda jävla dag. Jag vet hur jag själv reagerar när någon skriver en korkad kommentar till mig och jag tycker att ett av de största hjältedåden den här helgen är den som får stå med allt hat i sin inkorg. Hur bär en det? Hur orkar en? Finns det skydd för det? Finns det sirener som säger "nu kommer hatmejl - ta på larmhjärnan"? Nej, det gör inte det. Rakt in i hjärna, hjärta och själ går det här hatet. Vi hinner aldrig ses och jag vill inte störa. Jag vet att det är fel av mig att tänka så men jag gör det ibland. Bara för att lätta på mitt hjärtas tryck som börjar bli stort nu skickar jag iväg några virtuella hjärtan för att det åtminstone ska komma litet kärlek den dagen. Inte bara hat.
Den tredje gången är också en av journalisterna i mitt flöde. Hen är på väg hem från jobbet. Jag tror det är lördag kväll? Minns inte så noga men jag ser tröttheten, det slitna, det på något vis outhärdligt nakna i journalistens ansikte. Hen har slitit sedan attacken. Man brukar säga att det är svårt på ett annat sätt för de som står utanför en krishändelse, som inte handgripligen kan agera och vara konkreta. Plåstra sår, krama om, leta banditer, flytta folk, söka spår, torka tårar utan handskar, sopa gata. Det är konkreta saker. Att se, värdera och återberätta så nära verkligheten som möjligt utan att själv vara delaktig måste vara något av det svåraste en människa kan göra. Därför är jag inte journalist, jag skulle aldrig klara det. Hjältarna klarar det, den här sortens hjältar klarar det. Mitt hjärtas tryck växer litet till, jag gillar inlägget - inte lamt utan bara "gillar" för jag vet inte vad jag ska skriva. Way to go? Hang in there? Good work dude! Vi är svenska fans allihopa! Vad ska jag skriva. Styrkekram? Nja... mitt vokabulär fick inte det ordet annat än som referens. Kanske skickar jag ett hjärta, jag minns inte. Det jag minns är att jag har sett det där ansiktet på så många sätt men det där gick rakt in i hjärtat och jag fick en plötslig känsla av tomhet och samhörighet för på något sätt är vi andra utanför och hen är en av de som hjälper oss att se in, från utsidan.
Jag började långsamt tänka "men, journalisterna då?" , men strax sugs jag tillbaka i polisbilar, avspärrningar, streckade flyktlinjer, politiker här, något vittne, någon...
Samlar in de mina och ser till att alla är välbehållna, vakar och bevakar. Den där tanken tystnar inte och till sist dyker de upp. Två kommentarer som kort formulerar vad jag tänker i mitt flöde. Jag inser att jag inte är ensam att tänka så och jag inser också att även jag har ett ansvar. Jag kan ha åsikter om journalistik, Aftonbladet eller Expressen, att jag inte kan läsa DN på nätet för jag har inte råd o s v, men allt det försvinner när mitt hjärta fylls på med känslor och den där särskilda känslan av att något är orättvist och skevt.
Journalister är de människor vi litar på för att vi ska få information i sådana här situationer. Vi vet att de har en etisk grund att stå på och vi vet att de kommer att utsätta sig själva för fara bara för att kunna ge oss den information vi behöver. De gör det i Sverige och de åker land och rike kring för vår skull. För att vi ska kunna vara trygga med att vi har så rätt information som möjligt för att kunna dra VÅRT samhälle i rätt riktning. De har också kämpat, varit rädda, stuckit ut hakan - och i morgon när vissa av dem kommer till jobbet, kommer de att mötas av ett hav av hatmejl. Inte kärlek och blommor. Utan hatmejl...
När jag tänker på det så rinner mitt stora hjärta över och blöder. Tänk er att alla era facebookvänner skickade hatmejl till er i parti och minut och aldrig vilade. Inte ens sådana här stunder. Det är fan vår skyldighet att skydda dem också med kärlek.
Så, eftersom de naturligtvis inte kan skriva om sina egna insatser gör jag det.
Sveriges Journalistkår, med er som varit i kaoset sedan i fredags främst, ni är också hjältar!!!
Tack för att ni orkar!
Kommentarer
Skicka en kommentar