Skolan har varit på tapeten, både för
oss och för omvärlden.
Vi fick en stoppsmäll förra veckan
angående skolgången för Rally. Det jag trodde var klart och
fungerande hade tydligen inte fungerat alls. Om jag inte får några
indikationer på att saker inte riktigt fungerar så kan jag ju inte
göra ett skit.
Jag kan bara lita på lärarnas
kompetens, planering och mod att våga erkänna om man har gjort en
miss. Det är mänskligt att spela fela – men det är omänskligt
att kräva av en elev med särskilda behov att den ska klara
undervisningen utan sin mentala rullstol. Hen är ju så trevlig så
hen klarar det är ändå.
Charm har inget med en eventuell
diagnos att göra! Jag avskyr att jag alltid ska behöva jämföra
med rullstolsmänniskor eller människor med hjulben, men det verkar
som om det inte går att förstå om man inte sätter någon form av
klisterlapp i pannan.
Som tur är ger vi inte upp. I morgon
har vi möte – igen. Senaste var för en vecka sedan. Hur många
föräldrar springer till skolan stup i kvarten som jag? Nej, jag
misstänkte det. De flesta behöver inte det – men det gör jag.
Så råkar jag i frustrationen vräka
ur mig på facebook att jag tycker att det är litet märkligt att
lärarna upptäcker NU att de ska sätta betyg varpå två lärare
direkt säger åt mig att inte dra alla över en kam och att alla är
olika. Båda vet mycket väl att jag är lärare. Båda vet mycket
väl att jag är en person som väldigt sällan sätter likhetstecken
mellan person och märke.
Och ja, jag blir förbannad – Den ene
förstår och tar debatten ett steg längre medan den andre
fortsätter med plattityder när jag försöker hävda att vi måste
tala om för våra politiker hur det ser ut.
Du vet råttan på repet...
Och jag brast!
Vaddå? Vaddå? Vaddå?
Så vi ska bara acceptera världen som
den är.
Vi ska acceptera att våra barn inte
klarar skolan för att politikerna inte kan gissa sig till hur mycket
pengar och lärare skolorna behöver.
Vi ska acceptera att skolorna och
samhället får mindre pengar för att de som har jobb och har gått
ut skolan ska få ännu mer lön.
Jag tänker inte acceptera det, så jag
drar fram diagnoskortet. Vederbörande har nämligen sagt vid ett
tillfälle att ”Hade jag vetat att du hade Asperger syndrom hade du
aldrig fått tjänsten”. Jag tror i och för sig att inledningen
var något i stil med ”Ta inte illa upp nu men...”.
Jag ska strax slå dig – men du får
inte få ont.
Jag har nyheter till dig.
Jag är STOLT över min diagnos. Jag är
stolt över att jag klarar operationer som andra inte fixar. Mindre
stolt är jag över att jag inte kan hålla mig till de sociala
reglerna att hålla käften. Men jag är trött på att bli klappad
på huvudet för att jag har ”löjliga små klänningar”, ”alltid
glitter i håret” och inte förstår att ”Det står disk i köket”
betyder att jag ska gå och diska för att det stör vederbörande.
Och vips
Så var den vännen borta från
Facebook.
Jag kommer att sakna skratten, humorn och samtalen, men inte att inte få vara den jag är och säga vad jag känner.
Nej, det är inte kul att bli avslöjad
med att ha fördomar, men vi har ALLA det och om vi ska lyckas
diskutera olikheter och mångfald så får vi väl för bövelen ta
vårt ansvar! Jag har en sjudjävla massa fördomar om än det ena än
det andra och jag hoppas att om jag kläcker ur mig dumheter så får
jag höra det av mina vänner. Det är väl ändå det man har vänner
till? Eller?
Som tur är har min lärargärning ändå
renderat i en del positiva resultat och faktiskt så skiter jag
fullständigt i vad folk tycker om mig. Det viktiga för mig är inte
att göra skillnad för lärarna på skolan eller för vårdpersonalen
på hemmet för utvecklingsstörda när jag jobbade där. Nej, det
viktiga för mig är att se att flickan som försvann finns, lever
och gör skillnad. Det viktiga för mig är att pojken som inte
vågade säga flaskhals tänker kliva in i lärarvärlden och göra
skillnad. Det viktiga för mig är att hon som de så kallade
vännerna benämnde som ”Hon är minsann inte så oskyldig som du
tror” arbetar mot alla odds på att skapa sig en framtid, förändra
sin omvärld och GÖR SKILLNAD.
Det gör mig så stolt!
Jag vet att jag har en liten del i det.
Jag vet att jag har påverkat om inte
mycket så litet.
Jag vet att jag har gjort skillnad och
DET är det viktiga för mig
Inte hur många vänner jag har på
Facebook.
Faktiskt.
Som på beställning kommer PISA
rapporten och stöttar mig delvis. Det står faktiskt inte rätt till
i den svenska skolan. Och NEJ det är inte lärarnas fel, det är
inte invandrarnas fel (som man envist försöker hävda på avpixlat)
och det är inte föräldrarnas eller ens elevernas fel. Och jag tror
egentligen inte att det är politikernas fel heller. Det är den
politik som förts fel. Elever har bevisligen högre IQ än sin
föregående generation, det är vetenskapligt bevisat. (Hittar länk
om någon vill, just nu orkar jag inte). Följaktligen torde
resultatet blivit bättre, men så blev det inte.
Det är allas vårt ansvar!
Vi sätter upp mål som är helt
omöjliga att uppnå, både ekonomiskt, matreellt, mentalt osv för
både oss själva och eleverna. För föräldrarna och för
rektorerna. För Politiskt Korrekta och Politiskt Inkorrekta,
vänstern, högern och alla...
Ingen får vara människa längre.
Ingen får vara den den är.
Jag hade helt missat DN:s annons och
var ändå inne och rotade på avpixlat.
Det som slår mig tydligast där är
faktiskt inte åsikterna och hur tydligt de syns, det som slår mig
och skrämmer mig mest är avsaknaden av kommentarer från människor
som inte håller med. Alla håller med alla. I den politiska världen
är det helt korrekt att säga att det är ”massinvandringen” som
är roten till det dåliga resultatet i PISA.
Jag bara önskar hett och intensivt att
jag orkade mer.
Lena Laserhjärna
Kommentarer
Skicka en kommentar