Jag har faktiskt inte tid att vara sjuk. Jag har inte lust att vara det! Jag har så mycket att göra och tillföra världen och ändå ska jag gå som en mupp här hemma och ... eller vänta nu. Är det kanske där jag gör tankefelet igen.
Vad gör jag egentligen här hemma?
Kvalificerad damagecontrol ägnar jag mig åt dagligen. Det är ett helt liv att städa upp. Det är ett märkligt uppvaknande och det bästa som hänt mig, men det är mycket att göra. Och samtidigt ska jag gå och ha ont och försöka röra mig trots det. Jag ska ta ansvar för Rallys rörande också och det är inte alltid helt lätt att motivera någon när man själv knappt kan gå. Idag kunde jag det och vi hade en mysig promenad på Avestas mörka gator med upplysta snöbollar och visenter. Dessa visenter...
Vi mötte en nyinflyttad och jag kan meddela kommunledningen att jag har bidragit till ökningen av Avestas befolkning med 300 %, mig själv (återflytt efter 10 år), Rally och Elwood Blues. Så jag tycker jag kan slippa dra hit fler folk, men visst om jag får som jag vill kan jag kanske skaka fram någon mer. Frågan är bara hur många jag har skrämt iväg...
Hjärnan är väldigt fragmenterad just nu och även om jag mår bra så är det som att springa omkring i ett konfettiregn av viktiga saker och uppgifter och inget av dem får falla till marken. Det resulterar naturligtvis i att allt faller till marken och jag måste sortera kossor för att det ska gå att få upp dem i luften igen så jag kan se dem. Konfetti på marken är kladdigt och äckligt så det kan man inte jobba med, i min lilla aspiga bubbla är det så.
Det har gått lång tid sedan jag skrev sist och det är för att det dels var så turbulent där en stund, från allra svartaste förtvivlan till euforisk glädje och till och med figurering i pressen (det hade jag glömt...) jag har en utställning på gång. Det hade jag också glömt... Det tar en stund för sådant att landa för mig och ska jag samtidigt ta hand om RäserRally och allt som rör henne så blir det inte så mycket tid över att ligga och defragmentera hårdisen, rensa spyware och kasta cookies. Om jag då blir avbruten av låt oss säga en så banal sak som ett mellanmål, en hungrig katt, ett skrikande marsvin eller bara Telia som kan reta upp mig till vansinnets brant - vilket visar vad jag anser som banalt. Telia är det mest banala jag kan komma på. Om det plötsligt dyker upp sådana saker i tankeautostradans vägren och hoppar upp mitt i synfältet, då måste jag börja om. Då blåser all konfetti upp igen och det är bara att försöka börja fånga dem igen. Som tur är har jag sinne för detaljer så jag ser dem fort och jag kan koppla ihop dem fort och sortera ned dem i sin låda. Väl sorterade stannar de där i all evighet och jag behöver inte mycket för att trigga igång och öppna just den mapp den tanken ligger i, men innan den hamnar där är det en lång process. Just nu är det en väldigt lång process för det är fortfarande inte ordning sedan förra flytten och det är snart 2½ år sedan.
Nej, jag har inte tid att vara sjuk och jag har inte tid med vårdkontakter och jag har inte tid att springa på apotek och jag har inte råd att betala medicin vi behöver för att det inte går på högkostnadsskyddet. Jävla idioti! Jag kan acceptera att man får betala för vissa hjälpmedel även om jag tycker det är helt barrockt att man ska behöva göra det, i min värld hjälper man de svagare och de som inte fick allt från början, men det är i min lilla bubbla det. Det råder tydligen helt andra regler där.
Nätet är ju en fiktiv plats där jag trivs väldigt bra och har lätt att kommunicera. Jag behöver inte hålla reda på alla ansiktsuttryck, tonlägen och mina egna "namnlösa faror" för att förstå. Det räcker med de skrivna orden för det är faktiskt lättare att tolka dem för mig och orden ligger still då och far inte omkring i luften som när vi pratar dem. Då måste man springa efter i tanken och hämta dem också.
Eftersom jag fungerar så så tänkte jag att jag ska logga in på mina vårdkontakter idag och se litet hur det ser ut och om man möjligen kan koppla ihop mina olika världar på det viset. Men si det gick inte det. I Avesta ska man inte kunna komma i kontakt med sin vårdcentral via nätet förrän efter nyår! Såde'så. För att i Avesta ska man slå ihop vårdcentralerna. Gud, det är så dumt så jag vet inte om jag ska skratta hånfullt eller gråta passionerat. Så jag skrattar passionerat och gråter hånfullt istället.
Får en liten köttbulle som jag ställa en enkel liten fråga, som Hungran i Beppes Godnattstund skulle ha skrivit om han kunnat använda ett tangentbord.
- Varför gör man så?
Man bygger ett skitbra lasarett, man låter folk få vård och jobb där och allt är frid och fröjd. Man lägger ned lasarettet för det kostar för mycket och man skapar vårdcentraler istället. Vårdcentraler som ligger där människor bor. Folk måste lära sig igen att man inte får vård där man tror att man får vård utan man får vård där man får vänta på vården om man nu får vård. Sen blir det dyrt att ha vårdcentralerna ute bland människorna så man drar in dem igen. Och var placerar man då dessa vårdcentraler? Jo, i lasarettets gamla lokaler placerar man alla vårdcentraler i Avesta kommun (nästan). Japp, då ska människorna acceptera att återigen bli flyttade på bara för att... bara för att... Ja varför? Ok, vi har accepterat att det är så och som om inte det var nog så ska vi nu slå IHOP alla vårdcentraler till EN! Öh... alltså. Nä jag begriper faktiskt inte. Är inte det som att bygga ett litet lasarett igen? Det lär väl inte bli nya lokaler ändå? Och vart tar personalen vägen?
Har landstinget verkligen, verkligen tänkt igenom det här? Jag har litet svårt att tro det. Det måste finnas andra sätt att spara pengar på än att återcentralisera saker som kommit närmare människan. Alla omorganisationer kostar pengar, svett och tårar och det är inte pengarna som blir drabbade, det är människor av kött och blod. Sådana som sitter i landstingets styre och bestämmer dylika påfund.
Om jag nu vill lista mig någon annanstans än på vårdcentralen i Avesta så går inte det heller just nu för min dator vill inte vara på landstingets sidor. Jag undrar om de är i maskopi med Telia?
Är det inte den tidpunkten på året då jag brukar bli litet paranoid? Ska jag kanske inte börja fundera på om det inte är så att det är en fortsättning på "stalkerstoryn" för 5 år sedan. Han har infiltrerat både landstinget och Telia.
Telia ja... Det är egentligen ett långt blogginlägg bara det. På något vis verkar det som om jag har fått all skit samlat just nu, just här i den här tiden och samtidigt har jag aldrig fått så mycket positiv energi från min omgivning. Tack och lov för det! Verkligen! Tack och lov för att jag har mina vänner och människorna runt om mig! Tack och lov för att jag får ha min blogg och mina facebookvänner, nära och långt borta, min fula girafftomte på farmville, min ovilliga prinsessa i DetDärNyaVille (kommer inte ihåg vad det heter) och det störande majongspelet jag aldrig kommer vidare i.
För det är faktiskt mina vänner som har gjort att jag orkar, och Rallytrollet för att hon är så underbar! Hennes humor är obetalbar och lika jobbigt som vi har ibland lika galet roligt har vi också och lika mysigt. Vännerna som bara finns och när jag läxar upp tant efter tant efter tjej efter kille på telia och berättar att de har gjort fel i 7 månader så har jag mina vänner i ryggen. Sedan den 8 dec har jag ägnat 8 timmar åt telia och våra förehavanden och förhoppningsvis löser allt sig nu, när jag ÄNTLIGEN har fått prata med en chef med något litet i skallen. Som farmor sa "Man SKA inte prata med arslet när det finns ett huvud". Så nu funkar äntligen min riktiga telefon igen, den jag måste ha för att inte tappa bort mig i världen. Ja, den har gps och nej jag litar inte på den. Man vet aldrig, det finns de som vänder ut och in på kartor och man vet aldrig var den som har gjort kartan stod från början och vilken vinkel han stod i förhållande till den andra vinkeln. Noäeppp, det tror vi inte på.
Troligen märks det på skriften att det är en odefragmenterad hjärna som skriver.
Jag fick en skjuts av mina vänner! En stark känsla av att jag är bra som jag är. Jag börjar våga säga ifrån, jag börjar orka säga att jag faktiskt inte klarar fler människor i den här sörjan. Förra veckan hade jag möten varje dag. Ett blev inställt men jag fick ta det i måndags istället. Fem nya människor skulle jag möta. Visst, två hade jag sett förut men bara under ett annat stressat möte där jag som mamma alltid har underläge trots att jag har högre utbildning än de flesta där. Det är så oerhört märkligt. Inte för att utbildningen EGENTLIGEN gör en människa mer värd att lyssna på, för det tycker jag faktiskt inte, men om människor nu är så torsk på poäng och titlar så borde de kanske lyssna, bara litet... Och det gör de ju till slut, men då måste man faktiskt trycka in det i ansiktet på dem och det är inte riktigt min grej. Nu gör jag det för Rallys skull. Hon ska inte behöva ha det som jag. Hon ska inte behöva gå igenom en hel skoltid med känslan att vara bråkig, obstinat och elak.
Åh... vad jag behöver defragmentera! Jag vill ha jullov nu!
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Så bara för skojs skull:
Information om
Vårdcentral Avesta
Kontaktinformation Adress:
Avesta Lasarett
774 82 AVESTA
Övrig information
Vi beklagar att arbetet kring sammanslagningen av vårdcentraler medför att Du som är listad vid Avesta, Skogsbo, Krylbo och By vårdcentraler just nu inte kan använda Mina vårdkontakter.
Du är välkommen att använda tjänsten igen efter årsskiftet.
Behöver du kontakt med vårdcentralerna är du välkommen att i stället ringa
0226- 49 62 70
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Nu ska jag fortsätta mucka med mina papper...
Meningen med det här inlägget är att återigen tacka mina vänner för att ni finns. Ni är så många och ni är på så olika platser och från så vitt skilda delar i mitt liv att det är rent omöjligt att få ordning på er allihop.
Just ja, a propos det.
Den som säger att det inte kommer och ringer snygga killar på dörren om man inte går ut den har fel. Det händer mig stup i kvarten känns det som nu. Eller nåja, tre gånger på ett år är inte att förakta. Nu sist damp det in en snygging jag inte har sett på ... fler år än jag har fingrar och tår tillsammans...
Den tiden var förvisso fruktansvärt smärtsam ibland men också en väldigt lycklig tid. Man ska förmodligen inte säga så om det sätt vi levde på men att ha upplevt det är faktiskt ovärderligt. Det får mig att tänka på att vi faktiskt har det extremt bra och att man faktiskt kan lösa saker bara man vill. Kanske är det så att när man är tvungen att faktiskt "jaga" sin mat och sina pengar så blir livet värdefullt på ett annat sätt. Vi kanske inte alltid valde rätt saker att lägga pengarna på, men jag kan aldrig minnas att någon blev utfryst eller bortvald för att den inte hade pengar, snarare tvärt om. Då hjälpte man varandra och hitta lösningar. Jag är så glad att han kom och påminde mig om det och den tiden och jag önskar verkligen att han hittar hem dit där han hör hemma.
Jag saknar den tiden och om jag vann en sjudjävla massa pengar skulle jag först betala skulder, sen rusta mammas och pappas hus, ösa pengar över mina vänner och sist men inte minst - Jag skulle köpa en Herrgård med gård, skog mark och vatten och jag skulle se till att det fanns ett litet avskilt hörn i en stuga intill eller helst skulle jag vilja bygga en trädkoja där jag bodde och så skulle alla som ville få bo på min gård. Jo, jag är nog en hippiepunkare ända in i själen. Jag blir aldrig annat.
Det var något mer med den där hippiegrejen, ja just ja...
Jag har haft en sak att se fram emot under en längre tid. En sak och det var att åka till stora staden och titta på musikalen Hair, min favoritmusikal och en av mina absoluta favoritfilmer. Jag skulle göra det som försenad 40-årspresent med tillhörande umgåsning med syster och katter samt katthår på frukostmackan och i kaffekoppen. Jag var fast besluten att åka ända till jag kom till dörren hos Mams and paps där Rally skulle vara. Det gick inte. Jag kom inte vidare. Där blev jag kvar, i det rosagröna flickrummet med den rosa mattan och alla böckerna. Tror min själ blev kvar i det rummet för där sover jag som bäst, där är jag trygg och där vill jag bo när jag blir stor.
Morgonkaffe Lena och skörda litet kossor?
Ja tack!
Lena Lusselaser
Kommentarer
Skicka en kommentar