Habilitering, skola och Bup - Om Sola som lyser i Karlstad och Jante som förhoppningsvis slocknar i Avesta

Avesta i all ära. Jag hade gärna bott kvar om det inte varit så att jag höll på att kvävas. Jag hade gärna sett Avesta uppnå de 25 tusen invånare man har satt målet till och med en lagspelare som Lars Isaksson och Sussie Berger vid kommunrodret tror jag att det är möjligt. Jag önskar att det är möjligt för jag har mycket att tacka Avesta och avestaborna för. Framför allt Bergslagsteatern och Teater Jallas publik, skådisar och andra teaterfolk, men mest mamma och pappa. 

Nu fick jag lov att göra ett annat val för mig och Rally och jag ser att jag har gjort rätt. 

Skillnaderna är inte bara synliga, de är monumentala! 

Vuxenhabiliteringen i Hedemora körde över mig fullständigt som människa och funktionshindrad. Man hotade med mig God man om jag inte bjöd in dem hem till mig och fyllde i ett papper (som jag sedemera inte alls behövde fylla i visade det sig). Man använde facebook för att kontakt mig i vårdärenden med resultatet att jag självklart blev skogstokig. Det fanns andra kanaler om det nu var så bråttom. Och vi vet ju alla hur säkert det är att få kontakt med mig via facebook. Tombola. 

När jag berättade om mina drömmar och en av mina affärsidéer så fick jag kommentaren. "Det finns redan en som gör det i Göteborg". 

Att se mina tillgångar var inte särskilt intressant där. 

Här i Karlstad blev bemötandet det diametrala!

Så bra att du har de kunskaperna, då kan du hjälpa oss med det, det och det. Härligt! Då kan du göra sådant och sådant och förstå både naturvetare och kulturvetare när livet blivit mer stabilt och att få höra att mitt sätt att tänka är exeptionellt och något att delvis avundas gör att jag återigen känner mig behövd och intressant. 
Man respekterade mitt behov av att vara ifred, mitt behov av speciell hjälp eftersom jag råkar kunna extremt mycket utanför de vardagliga göromålen. 

Man respekterar min önskan att slippa överraskande telefonsamtal utan för kontakten så långt det är möjigt via mail. 

Jag fick vara en person igen - det har jag saknat i Avesta. 

I Avesta har vi gått från total katastrof i skola till så långt mycket bättre. 

Att ha ett barn med särskilda behov i en skola som inte tror på de behoven utan bara tror att jag är en "dramaqueen" och vill ha uppmärksamhet tär på självkänslan och orken. Att barnet dessutom blir mobbat av både lärare och elever utan att skolverket kan gör något för att ansvariga personer har gått i pension eller flyttat är egentligen en direkt skam för skolsystemet. Jag kan alltså mobba en elev, byta skola eller gå i pension och därigenom inte var ansvarig mer för mina handlingar. Det tycker jag är skrämmande. 
Att läsa att lärare har gett rådet till barnen som mobbade Rally att de skulle ignorera Rally gjorde så ont att andan inte riktigt kom fram. Man besvarar mobbing alltså med MER mobbing - vuxenunderstödd mobbing. 
Kanske är det något man ska titta närmare på i Kommunen. Kan det vara så att det är i skolan man ska bromsa Jantelagen?

I nästa skola satte man ögonblickligen stopp för de mobbingtendenser som fanns - jag menar verkligen ögonblickligen. Man bröt undervisningen för att ta hand om situationen. Skogsbo skola och personalen där har varit vår räddning. 

När vi nu ser efter en månad att bemötandet från lärare och elever i nya skolan är helt omvänt, det finns inte ens tendenser till mobbing av Rally - snarare tvärt om. De peppar, stöttar och hejar på både henne och varandra i klassen. Lärarna fångar blixtsnabbt upp frågor och problem och jag skickar för första gången på 7 år iväg henne med lätt hjärta. Jag vet att hon får en bra dag och blir det problem så går de att lösa ganska smärtfritt. 

Tur som en tok eller skillnad mellan sola i Karlstad och Jantelagen i Avesta?

I Karlstad har BUP hand om NP-barnen i stället för som i Dalarna barnhabiliteringen. Vilket som är bäst lägger jag mig inte i då båda har fungerat utmärkt i båda länen. Tack och lov! 

Kanske är det också så att jag själv får en annan inställning när jag inte längre känner mig som en onödig bråkstake som bara ställer till det - när jag inte gör fantastiska föreställningar förstås. Då får jag finnas, fast det får ju naturligtvis inte kosta något. 

Fast jag tror inte att det har med mig att göra, jag är densamma var jag än är.  Jag tror faktiskt att det är skillnad på Karlstad och andra städer. Mina flyttlass har ju gått till 10 av landets städer varav 6 st i Karlstads storlek och det ÄR skillnad. Jag älskar Gävle,Norrköping och Växjö men där finns inte den här märkliga andan som jag inte förstår mig på än. Den liknar litet den anda som fanns på Martin Koch-gymnasiet i Hedemora när jag började där. Leende nyfikna människor som undrar vad man kan tillföra - inte vad man tänker ta. Människor som är intresserade av omvärlden och varandra. Människor som ler med ögonen. 

Jag vill vara närande, inte tärande. Jantelagen gjorde mig tärande. Det är inte jag, jag är mammas solstråle, morfars trasselsudd och Kapten Hammocks Findus. 

Lena Laserhjärna - En del av utanförskapets Sverige.