Meningen var att det här inlägget skulle kommit före semestern så "vår" soctant och hennes kollegor kunde gå på semester och vara stolt och glad. Nu har vädret och litet annat smått och gott hindrat det, men bättre sent än i tid och otid.
För några år sedan blev vi ju ganska ansatta av vissa element vid en viss tjänst och jag vet att någon då kommenterade mig med att det finns bra soctanter också. Jo, det vet jag att det gör, men det är tyvärr inte de som utmärker sig och jag har inte träffat på någon sådan i Avesta sedan 2002. Nu har jag försökt hålla mig undan det där just för att bara grejen att sätta sin fot, trycka telefonnumret eller ens andas att ta sig dit är så sammankopplat med ångest och förnedring att jag också har lyckats i många år. Tyvärr med resultatet att det ser mycket värre ut än om jag gjort det tidigare. Det är lätt att vara föreklok efteråt och tänka före efter, men det är så lagom i tid då. De som tror att någon går till socialen och gladeligen hämtar ut sitt bidrag bör ta sig en rejäl funderare - De som tror att man söker hjälp med glada fötter och lätt hjärta bör också ta sig en stund i kontemplation, det är INTE roligt på något vis att vända ut och in på sina själsliga tarmar och vara helt utlämnad åt människors goda vilja - eller brist därav.
 |
| Föreställningsförmåga är viktigare än kunskap - Albert Einstein |
Nu har vi haft turen att träffa på inte bara en utan tre bra soctanter, alla stationerade på socialkontoret i
Avesta! Skillnaden de har gjort är att de inte ser mig i egenskap av hjälpsökande förälder som ett misslyckande utan tar reda på vad vi faktiskt behöver för hjälp och anpassar efter personlighet och behov och inte bara klistrar på en färdig mall eller modell. Möjligtvis skulle jag kunna vara modell, rundmodell, men jag skulle förmodligen inte falla innanför några ramar av en sådan modell. För övrigt har jag litet svårt att tro på modeller. Det är litet som på en catwalk - bara till för att pynta kåtan och spackla skavanker. Har man en modell så är det ju alltid så att någon inte passar in i den eftersom vi människor råkar vara icke strömlinjeformade några av oss, eller alla om man ska tro alla visdomsord som numer läggs ut i sociala medier men som ingen ändå tror på - på riktigt.
Nej, de här tanterna (skrivet med respekt, tanter ska man respektera, det har jag lärt mig när jag var liten) vågar faktiskt gå utanför sina ramar och se vad som finns bakom och därigenom har vi de senaste två åren faktiskt fått inte bara hjälp utan bra hjälp. Tack! Ni vet för vad och när.
MEN
Och det här är ett stort fett MEN från tårna upp till hjässan.
Det hade faktiskt inte gått utan Gateway. Vad Gateway innebär är jag tyvärr helt fel person att beskriva korrekt. Det måste idésprutan, tomteblosset och tillika Brother Elwood Blues göra - det är hans koncept. I mycket grovhuggna drag går det ut på att jag som hjäpsökande privatperson (man kan vara företag eller annan instans också) får en navigator som hjälper mig att ta de där kontakterna jag själv inte orkar, kan, har hummör till. För när man börjar dala i den hierarkiska uppbyggnaden här och får personliga eller yrkesmässiga problem, ekonomin kväver en och vägen ut är blockerad av tusentals byråkrater då är det omöjligt att få människor att lyssna. Det är så att många har en sådan negativ bild av sina klienter att vad de än gör och säger så ser handläggaren eller vad det nu är en presumtiv bidragsfuskare och inte en människa i nöd! En människa i nöd fuskar inte - den skriker på hjälp. Det är klart att det blir jobbigt för de stackars handläggarna att ha människor som skriker, eller på annat sätt visar att de mår dåligt eller inte har det bra inpå sig, men det borde ingå fler kurser i människosyn i alla våra sociala hjälpsammanhang. När någon annan kliver in och tar kommandot, för ens talan och kryssar mellan skären i byråkratocceanen så går allt helt plötsligt mycket smidigare. När det finns någon som kan gå i god för hur jag faktiskt har det, som har tagit sig tid att lyssna in så många delar av problematiken det över huvud taget är möjligt, då är man plötsligt beredd att lyssna och hjälpa.
 |
| Portalens baksida - Faktiskt. |
Thanks Brother Elwood Blues!
Som ni förstår vänder det nu. Det går bättre för oss och tack och lov börjar jag äntligen kunna planera för hur jag själv ska re-/habilitera mig så jag kan dra mitt strå till stacken igen så småningom. Äntligen har jag lyckats flytta in i lägenheten efter tre år, tack vare Kapten Hammock och hans snabba och kärleksfulla handlingskraft. Vi har fått en ordning i hemmet som äntligen gör att vi inte snubblar över våra dammutar, som gör att jag kan få vara så nördig jag är med mina koppar i rätt form, färgsortering av porslin, vikning av plastpåsar och pennsortering. Livsglädjen som porlar när vi ligger och fnissar med varsin serietidning ger enorm kraft. DET är livskvalitet!
Det hade heller inte gått utan mina vänner. De som hjälper mig med allt möjligt och omöjligt. TinkyWinkys stöd och hjälp har varit ovärderlig. Kläder jag har fått till mig och Rally från olika håll och kanter är också obetalbara och ovärderliga. Morgonrocken från Pretty är mitt nya hem.
För övrigt har vi neonfärgade cyklar från och med idag! Tack TinkyWinky för att du var med och var så där envis och klok som bara du kan vara. ( och jobbig och mobbig ;))
Lena Laserhjärna
Text och Foto
Kommentarer
Skicka en kommentar