Jag älskar att föra in nya vänner i min blogg och hitta på namn åt dem. Många har ju redan sina namn, andra inte. De dyker upp som vi interagerar och som jag har behov av att berätta.
Egentligen har jag som vanligt tusentals saker att berätta och skriva om, men jag vill inte skriva om den ångestladdade insikten om att jag måste söka pension - inte för att jag inte VILL arbeta utan för att jag helt enkelt inte KAN. Jag vill så det värker, jag saknar mitt jobb så jag blir tokig...are... men som det ser ut nu så går det inte. Jag kan inte.
Jag vill heller inte skriva om det ångestladdade beslutet att återigen be Godsägaren om hjälp och ÅTERIGEN få på nöten. Nåja, han är glad över att han ännu en gång har fått platta till mig och köra ned mig i skorna. Nu presenterar han mig inte längre med ett högtravande "min fru - regissören" nu är jag en böld i hans arsle som enligt honom har bestämt mig för att göra allt djävligt för honom.
Jag vill ännu mindre skriva om alla bilhaverier och hur kylan påverkar fibromyalgin och Rallys utbrott påverkar hummör, stress och smärtninvå.
Eller om sorgen att förmodligen aldrig lyckas med någon vettig relation.
Eller om att Torsten Flink minsann aldrig klämmer mig på rumpan och hade han hetat Torstenia Flink och haft flätor hade ingen reagerat. För så är det också. När Annika Lanz blir klämd på tuttarna av Marika vadhonnuhetermedstorahåret i Parlamentet, då reagerar inte en käft! Partetiskt (medvetet felstavat...)
Eller om herr Bredvid som kräver att bli frisläppt.
Nej jag vill skriva om samma gnäll fast från ett annat håll...
När vänner har olika åsikter som de har ibland i min värld och mitt flöde på fäjsan så krockar de ibland.
De flesta kanske tycker att det är jobbigt och går och gömmer sig, låtsas att de inte sett flödet och kommentarerna.
Jag blir bara glad.
Av fler anledningar.
Den första är att jag vill inte ha vänner som smeker medhårs hela tiden.
Jag föddes med rufs och det vill jag behålla.
Om inte blåsten blåser omkring löven på hösten så får små lövdjuren inget syre och det kan inte bli liv i löven.
Om inte mina vänner har olika tankar och åsikter så stagnerar livet och jag kan inte tänka mig något tråkigare.
Vi lever faktiskt i en annan tid. Vi måste börja se det nu.
Alla, från både höger och vänster.
Vi har inte samma problem på arbetsplatserna, vi har andra problem på andra arbetsplatser.
Vi har kvinnor som sliter som dårar utan säkerhet och som gör sig små och kämpar på för att det är så vi kvinnor gör... Kan vi bara sluta förminska oss?
Kan vi bara sluta göra ned varandra?
Till mig säger man att jag är för dyr som regissör, men det går utmärkt att betala en manlig regissör... määärkligt, men men... Han var väl billig...
Vi har helt andra möjligheter att kommunicera med varandra än förr, varför gör vi inte det?
För att man är rädd för att google ska sno all information? Och så kallar folk mig paranoid...
Nej, jag vill inte ha en riksdags om bara består av miljöpartiet och vänstern (de ska bara bestämma...) Några enstaka platser får gärna vara blå, gröna eller... vad de nu har för färg. Jodå, sossarna får vara med på ett hörn de också... De kan få rött kort för filmning...
Fast helst skulle jag se att riksdagen bestod till 100 % av de gråa cellernas parti, som Tage Danielsson kanske skulle ha sagt om han levt.
Jag kanske starta ett eget parti, de grå cellernas parti - där gråsossar och gråmoderater kan gå samman. Partikansliet ska ligga i Grådö. Blomman ska vara gråbo och nationalhandlingen ska vara gråta. Sådeså...
Fast det är jag på tok för svart för.
De rödsvarta syndikalistränderna går aldrig ur anarkistpälsen.
Fast jag gillar ju inte bomber förstås.
Men jag gillar generalstrejk.
Åter till saken.
För det andra blev jag glad för att jag ser att när jag reagerar så bryr människor sig.
Det kanske inte är så konstigt för andra men mina gamla vänner gick liksom sönder. Förmodligen var det mitt fel där också, jag hade sönder dem för att jag inte förstod att de inte menade som de sa utan något annat obegripligt.
Jag ser att människor vet hur vi har det och hur vi sliter.
Jag ser hur mina vänner försvarar mig och värnar om mig,
även när de inte håller med varandra.
Sådant älskar jag!
Det är grunden för demokratin och är det något vi ska vara stolta över så är det att vi faktiskt fortfarande har det.
Om inte sossarna varit så förblindade av att hela tiden tänka sin inre hierarki och ägnat sig åt politik så kanske man hade kunnat genomskåda den oerhört snygga moderatomläggningen. För rent taktiskt är det ett mästerverk de har gjort. Det kan ingen ta ifrån dem, det man däremot rösta bort deras exekutiva makt.
Sen blir jag faktiskt glad också för att utan fäjsboken så hade jag varit i princip isolerad från omvärlden förutom alla evinnerliga möten jag måste gå på hit och dit.
Jag har fortfarande inte på dessa år hunnit återhämta mig det minsta! Det har bara blivit värre och värre...
Fast det är klart, jag kan ju välja att göra som andra.
Sätta pengar före dotterns skolgång och barndom... Det kanske vore något det. Nope - not me...
Hur som helst.
Det är i alla fall genuin vänskap, när man kan banka på varandra litet lätt - be om ursäkt om man råkar slå för hårt och klösa litet för gammal vänskaps skull.
Sådana vänner har jag och jag är sjukt tacksam över det!
Vad vännerna skulle heta?
Prinsessan Clownfot och Kungen af Nagelträngsel.
And I do love you!
Fast enligt godsägaren är det inte möjligt att älska mig för jag är tydligen en slug djävel som kör med dolda agendor och bara vill honom illa. Seriöst, jag skiter i honom, det är vår Rally jag bryr mig om! Men nu ger jag faktiskt upp alla försök att kommunicera, det får gå genom kanaler och JO han får träffa Rally hur mycket han vill, när han vill (så länge det går att ordna) men framför allt när Rally vill.
Tack och lov för goda mäninnor och Bluesbrothers och allsköns vänner.
Tack TinkyWinky för hjälpen i affären...
Kommentarer
Skicka en kommentar